Vad SVT missar i sin nya serie är att Piratbyrån egentligen inte handlade om upphovsrätt – utan om att skapa en kultur som kunde störta kapitalismen.
En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Från denna heta sommardag minns jag annars bara en spårvagnsresa i sällskap med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågluff.
Troligen inleddes vårt samtal med en avrapportering. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli än mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna rentav på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivel kring om det verkligen var på sådana jättemobiliseringar som vänstern borde lägga allt krut.
I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik.
Samtalet på spårvagnen kom in på att vi kanske borde satsa på det motsatta: en vändning mot vardagslivet. ”Den sociala fabriken” sade vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok Imperiet just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. I stället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Att länka samman dessa ”informella praktiker” till ett ”kollektivt subjekt” (ungefär så pratade vi) som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också… här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?
På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att ta del i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.
Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandla till föremål för politisk kamp.
Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. ”Fri fildelning” stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Nu kan den ses återuppförd av skådespelare i SVT:s nya dramaserie The Pirate Bay, för det var alltså en protest mot att svensk polis gjort tillslag mot världens största fildelningssajt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bland demonstranterna på Mynttorget fanns Petter Nilsson, vänsteraktivisten som samma vår segrat i SVT:s politiska dokusåpa ”Toppkandidaterna”. Priset innebar att han fick donera 250 000 kronor till politiska syften. En del av pengarna gavs till The Pirate Bay, för köp av ny hårdvara – som alltså strax därefter tagits i beslag av polisen. Ett annat bidrag gick till det lilla vänsterförlaget Roh-nin, vars dittills enda utgivning bestod av en bok med texter från Piratbyråns hemsida. Slutligen donerade dokusåpavinnaren 100 000 kronor till Syndikalistiska ungdomsförbundet, för att under sommarens valrörelse driva kampanjen Osynliga partiet, även den representerad med en banderoll på Mynttorget.
Kampanjens syfte förklarades som att koppla samman ”kamper för högre reallön och förbättrad livskvalitet – exempelvis maskning, arbetsvägran, snattning, piratkopiering och plankning”. Just den tanke på vardaglig olydnad som 2001 hade fått oss att starta Planka.nu, två år senare följt av Piratbyrån, som i sin tur hade grundat The Pirate Bay, som sedan vuxit sig så stort att USA hotade Sverige med handelssanktioner.
Fredrik Neij från The Pirate Bay möttes av jubel när han från talarstolen meddelade att sajten åter var online och att man aldrig skulle böja sig för Hollywood. Flera år senare skulle en inspelning av detta tal bli del av åklagarens bevisning i det åtal som slutade i fällande domar för medhjälp till upphovsrättsbrott. Det kaxiga budskapet bidrog till att Neij dömdes till ett längre fängelsestraff än de övriga: tio månader. Detta trots att han var den enda i trion bakom The Pirate Bay som får kallas genuint opolitisk i sitt engagemang.
De övriga på talarlistan på demonstrationen framstår i efterhand som ett smått otroligt tvärsnitt av en politisk generation. Och då tänker jag inte främst på Piratpartiet, vars grundare Rickard Falkvinge försökte egga Mynttorgets massor med historiska paralleller mellan The Pirate Bay och Galileo Galilei, astronomen som på 1600-talet förföljdes av kyrkans inkvisition för att han vågat ifrågasätta att jorden är världsalltets centrum.
Demonstrationen till stöd för The Pirate Bay hade nämligen även tre politiska ungdomsförbund som medarrangörer.
Alla vet att AI-företagen byggt sin verksamhet på ett storskaligt intrång i upphovsrätten.
”Piratkopiering är ett självklart sätt att använda den nya tekniken”, förklarade Ida Gabrielsson – då ordförande i Ung Vänster, numera vice ordförande i Vänsterpartiet.
Liberala ungdomsförbundets dåvarande ordförande Fredrik Malm stod näst på tur i talarstolen: ”Tiden är förbi då poliser och politiker kan tygla den tekniska utvecklingen.” Samma höst skulle han väljas in i Sveriges riksdag som del av en ny högermajoritet.
Talade gjorde även Alex Alvina Chamberland, då språkrör för Grön Ungdom som tagit ställning för att legalisera fildelning. Några år senare skulle hen lämna partipolitiken för att bli anarkist, queerfeminist och performancekonstnär. Detta medan Rickard Falkvinge avgick som partiledare för Piratpartiet, investerade alla sina tillgångar i Bitcoin och kammade hem en ofattbart stor förmögenhet.
Numera röstar Falkvinge på det lilla högerpartiet Medborgerlig samling som profilerar sig på kamp mot ”wokevänstern”. Han är inte den enda av dåtidens piratpartister som numera befinner sig långt till höger. Fast minst lika många av dem kom att radikaliseras åt vänster. I dag återfinns de som feministiska debattörer, klimataktivister eller aktiva i den nya judiska vänstern – och jag minns hur jag först mötte dem som tonåriga medlemmar i Ung pirat.
Den allians som kallats ”piratrörelsen” föll raskt isär på 2010-talet. I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik. Även om nya SVT-serien The Pirate Bay är ett habilt drama som snyggt fångar tidsandan i bild, så blir piratpolitiken mestadels reducerad till ett evigt tjat om ”det fria ordet”.
Tidningen Arbetets tv-recensent Jimmy Håkansson konstaterar nu att ”piraterna” var ”hycklare”. Frontfigurerna talade om politik, ”men medlemmarna i rörelsen var mindre intresserade av ideologi och mer intresserade av att tanka senaste Fast and furious”. Är inte detta ett klassiskt konservativt argument? Lite som när 1800-talets besuttna klass avvisade arbetarnas lönekrav med att de i ändå bara skulle köpa sprit för pengarna.
Om man ska ta Arbetets tv-recensent på orden, så tycks politiskt engagemang bara vara legitimt när det utgår från ett färdigtänkt ideal om hur saker ska vara, en idé som därefter omsätts i politisk praktik. Men vad vi försökte göra på 00-talet var att vända på steken. Att utgå från en befintlig, individuell praktik – som att människor använder sin arbetstid till annat än jobb, att de plankar på tunnelbanan eller tankar hem gratis film – och visa att detta inte är något att skämmas för, utan ett uttryck för ett kollektivt behov av att övervinna kapitalismen.
Titta bara på Planka.nu, som sedan 23 år driver sin bötesfond för alla som färdas utan biljett, utan att först avkräva dem en politisk bekännelse. Samtidigt har man bildat opinion för den sociala och ekologiska betydelsen av gratis kollektivtrafik.
På liknande sätt jobbade Piratbyrån: praktiska tips för fildelare, men samtidigt belysa alla slags konflikter om immateriell egendom. Sajten rapporterade även om hur läkemedelsföretagen med sina patent ströp fattiga länders tillgång till hiv-medicin.
Men en avgörande skillnad låg i att Planka.nu drev det realpolitiska kravet att låta kollektivtrafiken finansieras av skattepengar. Riktigt detsamma kunde inte Piratbyrån göra i fråga om film eller musik. Kultur kan vara många saker, men bygger alltid vidare på annan kultur; kopiering är dess grund. Så vår roll blev snarare att peka på alternativ till den storskaliga kulturindustrin, på hur ett levande kulturliv vilar på helt andra förutsättningar än på det effektiva inhägnandet av dess slutprodukter. Piratbyrån talade hellre om gratis replokaler än om ”det fria ordet”.
I stället blev det Piratpartiet som 2006 kunde lansera sig med ett realpolitiskt krav: ”avskaffa upphovsrätten”. Snart nyanserades detta till ett krav på fri fildelning på nätet, samt en kommersiell ensamrätt i fem år, i stället för rådande upphovsrätt som fortsätter i 70 år efter döden. Samt ett stärkt skydd för privat kommunikation och personlig integritet. Kring detta program kunde Piratpartiet under några år samla såväl vänster- som högerliberaler, och 2009 till och med ta sig in i Europaparlamentet.
Men med 2010-talet ändrades förutsättningarna för nätpolitik, när allt mer av vårt digitala liv flyttade till plattformar som Youtube, Spotify och Facebook. Fildelare lockades över med musik och film som åtminstone till en början var gratis, om än med reklam och under övervakning. Den digitala remixkultur som tidigare hotats av en rigid upphovsrätt kunde också leva vidare i delningen av memer på sociala medieplattformar. Därför tycktes piratfrågan nu vara ett passerat kapitel i den rika delen av världen. Åtminstone om man bortser från de högst aktuella konflikterna kring ”piratbibliotek” som Sci-Hub och Anna’s Archive, som för forskare världen över är en viktig källa till vetenskaplig litteratur.
Nu på 2020-talet bör det stå klart att de stora ”piraterna” är AI-företagen. Vad de har gjort är att dammsuga hela nätet på text, bilder och ljud som sedan har använts i kommersiellt syfte för att träna de statistiska modeller som driver exempelvis Chat GPT. Alla vet att AI-företagen byggt sin verksamhet på ett storskaligt intrång i upphovsrätten, men tekniken är sådan att slutresultatet inte låter sig spåras tillbaka till enskilda verk.
Upphovsrätten tillkom trots allt på 1700-talet, i syfte att reglera bruket av tryckpressar. Dess principer utgår från tanken på litterära verk med en individuell författare, där det går att dra en tydlig skiljelinje mellan en idé (som är fri) och idéns uttryck (som går att äga). Än i dag gör nog upphovsrätten sitt jobb i den traditionella bokbranschen, men ju mer kollektivt präglad en kulturyttring är, desto mer verklighetsfrämmande blir upphovsrätten.
Varken ”stärk upphovsrätten” eller ”avskaffa upphovsrätten” ter sig i dag som meningsfulla krav – inte för någon. För mig känns det fortfarande mer rimligt att säga som vi brukade säga i Piratbyrån: vi tror inte på upphovsrätten, så låt oss i stället föra ett politiskt samtal om vilken kultur vi vill ha och hur vi skapar dess förutsättningar.
Efter att ha sett igenom SVT:s dramaserie The Pirate Bay – där jag själv förekommer i fiktiv gestalt som en rollfigur – går jag ned till mitt källarförråd. Längst in hittar jag en flyttkartong fylld med kvarlevor från mitt politiska 00-talet. Föredrag jag höll för Piratbyrån, men också mina anteckningar från de studiecirklar som vi ännu tidigare höll på Kafé 44, där vi läste texter av autonoma marxister och från Situationistiska internationalen. Ur dessa cirklar föddes det intresse för vardagslivets politik som skulle resultera i de initiativ som flera år senare hade muterat till ”piratrörelsen”. Nu återstår för mig att sortera dessa papper och lämna in dem till Arbetarrörelsens arkiv. Ett litet bidrag till historien om en vänstergeneration, som visar på andra sidor än de som nu kan ses på tv.