Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 26 juli, 2024

Rätt man på posten

Gerardo Berrios flydde diktaturen i Chile för att bli fackligt engagerad. Foto: Mats Wingborg.

Gerardo Berrios flydde Pinochets diktatur efter att ha avslöjat hur regimen öppnade människors post. I Sverige blev han den första vänsterpartisten i Sekos styrelse. Nu firar han pensionen med tårta.

Det ekar tomt i de stora posthallarna i Årsta. Den tidigare terminalen har flyttat till Rosersberg och de lokala brevbärar- och logistikverksamheter som ska ta över lokalerna är ännu inte helt på plats.

Det råder uppbrottsstämning. Posten har flyttat sin verksamhet och postklubbens ordförande Gerardo Berrios, som jobbat inom posten i Stockholm sedan 1984, går snart i pension. Om några dagar ska han tackas av med tårta och tal. Han slår sig ned i ett öde fikarum och börjar berätta sin historia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 25 juli, 2024

Libertarianismen är lika död som dronten

Festligheter 2012 på MS Balmoral till minne av Titanics förlisning. Foto: Lefteris Pitarakis/AP Photo.

Rasmus Landström läser ”Individualisterna” för att hitta ursprunget till elitens klasskamp. I stället upptäcker han en ideologisk cocktailklubb för pojkmän.

De senaste åren har det skett en nytolkning av nyliberalismen. Det började med att Wendy Brown visade hur ideologin skiljer sig från klassisk liberalism genom att förespråka en aktiv stat snarare än en tillbakadragen. Enligt nyliberala ideologer borde staten skydda marknadsordningen istället för att lämna den ifred. Wolfgang Streeck skrev om hur central den här ideologin varit för utformandet av det moderna EU, medan Quinn Slobodian satte ljuset på dess betydelse för mellanstatliga avtal.

Nytolkningarna kan sammanfattas som en uppgörelse med den klassiska idén om ”den osynliga handen”. Snarare är nyliberalismen en sorts asocial ingenjörskonst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Ledare 24 juli, 2024

”Fredsduvan” i Budapest drivs på ryskt uran

I början av juli avlade Viktor Orbán visit i Moskva. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP.

Tidningen Proletären kallar Viktor Orbán för fredsduva. Men det räcker att titta på hans Israelpolitik för att fatta att det inte stämmer.

Grabbarna på Proletären har fått en oväntad ny idol: Ungerns premiärminister Viktor Orbán. 

Har han slopat landets rasistiska och paranoida flyktingpolitik? Eller avskaffat sina egna slavlagar på arbetsmarknaden? Nä, det är inte det som är grejen. Det Orbán gjort är att bege sig ut på en lång resa för att ”mäkla fred” i Ukraina. 

Under världsturnén har ledaren för det lilla landet med tio miljoner invånare hunnit träffa såväl Vladimir Putin som Xi Jinping. Insatsen gör att Proletären förser honom med epitetet ”fredsduva”:

Ungern har blockerat alla försök att fördöma Israels brutala krigföring i Gaza

”I EU är det för närvarande Orbán som, tillsammans med Slovakiens premiärminister Robert Fico, utgör motpolen till den enögda krigspolitiken”, skriver de i en osignerad ledare.

Men Orbán är ingen modern Olof Palme, och Ungern är inte någon humanitär stormakt. Det räcker att titta på landets politik mot Israel för att förstå det. Sedan den 7 oktober har Ungern konsekvent blockerat alla försök att få till ett unisont fördömande av Israels brutala krigföring i Gaza. Man har bland annat, som enda europeiska land, vägrat motsätta sig en markinvasion av Rafah. 

Det senaste exemplet kom för ett par dagar sedan, då det israeliska parlamentet Knesset röstade emot en tvåstatslösning och för ett israeliskt annekterande av Palestina. Ett förslag presenterat av Israels radikala höger, som flyttat mittfåran i landets politik närmare ren extremism.

26 av EU:s medlemsländer röstade för att fördöma beslutet. Fredsduvan i Budapest röstade emot.

Om Orbán ska liknas vid en fågel så är han snarare en stöddig hötorgsduva

Att Orbán plötsligt börjat vurma för autokratier i öst handlar framför allt om stålar. Kina har gjort tunga investeringar i landet, senast en stor batterifabrik i landets näst största stad Debrecen. Ryssland hjälper i sin tur till med expansionen av landets enda kärnkraftverk i byn Paks, som står för över hälften av Ungerns energiförsörjning. Till råga på allt står Ryssland för både hela landets konsumtion av uran och majoriteten av det importerade fossilbränslet.

Relationen till Israel är mer komplex, och handlar delvis om en personlig relation mellan Orbán och Netanyahu med ett kvart sekel på nacken. Men även där finns det fördelar. Inför valet 2018 använde sig den ungerske autokraten av en israelisk firma, Black Cube, för att spionera på sina politiska motståndare.

Klart är i alla fall att fredsduvan från Budapest inte drivs av någon vilja till humanism och samförstånd, utan av kinesiska batterier, ryskt uran och israeliska spiontjänster. 

Nej, Proletären – om Orbán ska liknas vid en fågel så är han snarare en hötorgsduva. Stöddig, storvulen och proppmätt på korruptionens soggiga pommes frites.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Ledare 24 juli, 2024

Vänstern kan vinna – om den vill det

Anhängare till Nya folkfronten och Det okuvade Frankrike samlas för att lyssna på det sistnämnda partiets ledare Jean-Luc Mélenchon. Foto: Thomas Padilla/AP.

Valen i Storbritannien, Frankrike och Sverige visar att demokratiska socialister blivit bättre på att vinna. Men om vinsterna faktiskt ska ge några resultat så gäller det att kombinera offensiva vänsterförslag med geopolitisk tydlighet och samarbetsförmåga.

Storbritannien behöver ett ligg. Landets lystnad inför Keir Starmer saknar nämligen både gränser och kontroller.

Zoe Strimpel skriver i The Spectator att han är den första premiärministern sedan Tony Blair hon ”gladeligen hade övervägt en opassande affär med”. Han har även hetsat upp Caitlin Moran till ”turbonivåer”, skriver hon i The Times: ”Jag känner mig pilsk”.

Visst, efter 14 år med konservativt styre unnar man britterna en erotisk urladdning. Om vi bortser från att Starmer har förflyttat Labour högerut, så visade han tillsammans med den franska Nya folkfronten att vänsterrörelser kan vinna val.

Men båda segrarna visar också att även om fokus mellan valen bör ligga på att bygga rörelser, så beror valframgångar på förmågan att vara strategisk. Där finns lärdomar att dra.

Vänsterpolitik är alltså inte extrem, utan tvärtom populär

Från vänster påpekas korrekt att Starmer fick 3 miljoner färre röster än Jeremy Corbyn 2017, men att den senare snuvades av det märkliga brittiska valsystemet. Vänsterpolitik är alltså inte ”extrem”, utan tvärtom populär.

Men likväl fick Corbyn färre röster än Theresa May och förlorade valet, medan Starmer lyckades ta makten.

En viktig faktor är visserligen att den brittiska högern i dag är djupt splittrad. Men Keir Starmer vägde också in hur valsystemet fungerar i sin strategi, något som Corbyn misslyckades med. Jeremy Gilbert och andra kamrater föreslog en progressiv allians med de gröna och liberalerna för att bryta den konservativa dominansen, genom att dra undan kandidater utan möjlighet att vinna. Men Corbyn lyssnade inte, utan stärkte i stället stödet i redan säkrade distrikt.

Läs mer

Som tur är lyckades den franska Nya folkfronten, trots sitt radikala program, att undvika den fälla Corbyn trampade i. Det gav dem också valsegern. Som Halil Karaveli skriver i veckans nummer var det De grönas partiledare Marine Tondelier som ringde runt för att samla vänstersidan. Och de konflikter som har funnits har inte gällt de socialistiska förslagen, utan kontroversiella ställningstaganden inom världspolitiken, som nu gör det svårt för vänsteralliansen att enas om en premiärministerkandidat.

Inrikespolitiskt ligger nämligen Okuvade Frankrike, precis som Corbyns rörelse, nära folkets önskningar. Partiets sociala reformer har därför utgjort stommen i de gemensamma valprogrammen våren 2022, först under namnet Union populaire och senare Nupes, vilket då nästan resulterade i en andra valomgång med 22 procent.

Jeremy Corbyn lyckades knipa en plats i parlamentet – tack vare Starmers usla Gazapolitik. Här hälsar han på Nordirlands försteminister Michelle O’Neill vid en manifestation för Palestina. Foto: Thomas Krych.

Där ingår en rad bra förslag som att riva upp Macrons höjning av pensionsåldern, höjd minimilön, höjd inkomstskatt för de rikaste, och statliga klimatinvesteringar – ett progressivt program inte olikt Corbyns.
Men den ryska invasionen av Ukraina för två år sedan har fått geopolitiska frågor att träda i förgrunden. Och precis som Jeremy Corbyn har Jean-Luc Mélenchon snubblat på orden när det gäller reaktionära fenomen som kriget i Ukraina och Hamas.

Exemplen är för många för att reduceras till mediekampanjer, som att Corbyn har kallat Hamas och Hizbollah för ”vänner”, och att Mélenchon i höstas karaktäristiskt nog försvarade rapparen Médines skämt om att en grön politiker är förintelseöverlevare. Han har även ifrågasatt att antisemitismen är ett problem i Frankrike – och i ett bisarrt ögonblick anklagat judarna för att ha dödat Jesus.

Även om de Okuvade blev störst av vänsterpartierna i valet har sådana upptåg gjort det svårt för samarbetspartierna att acceptera en kandidat från dem till posten som premiärminister.
Vad högerns ledarskribenter tycker är strunt samma, men vissa potentiella samarbetspartner och väljare undrar nog med rätta varför man väljer ”förståelse” för auktoritära högerrörelser, framför att vinna stöd för socialistisk politik.

Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern

Keir Starmer har i sin tur förlorat stöd i delar av arbetarklassen på en usel Gazapolitik. Många av de platser som Labour faktiskt förlorade i valet gick i stället till gröna eller självständiga kandidater – inte minst Jeremy Corbyn som åter blev invald i underhuset för sin London-valkrets Islington med stor marginal efter att han uteslutits ur sitt gamla parti. Detta i kombination med en stram finanspolitik har gjort att Labour för första gången ligger under 50 procent i landets fattigaste områden – en del av befolkningen som uppenbarligen känner sig allt mindre representerad. Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern.

Läs mer

Här har den nordiska vänstern visat vägen genom att gå starkt framåt på en grönt socialistisk inrikespolitik med en konsekvent utrikespolitik, som försvarar folkrätten i både Ukraina och Gaza. I EU-valet blev Vänsteralliansen näst största parti i Finland och Socialistiska folkpartiet enskilt störst i Danmark – medan Jonas Sjöstedt blev Sveriges mest kryssade kandidat.

Det är inte överraskande. Folket är nämligen redo att omfamna socialismen, så länge man är säker på att den är demokratisk. En vänster som slår på hjärnan när det är val, och slåss med hjärtat däremellan, kommer inte bara att få kvinnliga brittiska krönikörer, utan världens alla socialister att salivera.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar 23 juli, 2024

Medlemmar i facket United Auto Workers strejkar i Michigan i september 2023. Foto: Carlos Osorio/AP.

Den amerikanska fackkämpen gick nyligen bort, endast 59 år gammal. Under sitt liv hann hon utveckla en unikt användbar teori för organisering. Nu är det upp till de tiotusentals aktivister hon utbildade att föra hennes radikala arv vidare.

Inom folkrörelser tillbringar vi ganska mycket tid med att prata om vad vi vill – allt från de stora sakerna, som arbetarnas makt över produktionsförhållanden, socialism, och så vidare, till mer prosaiska frågor som bättre skola, vård, bostäder och arbete. Ibland pratar vi även om vad vi ska göra för att uppnå de olika målen. Ofta ekar då de magiska orden: organisera dig. 

Hur vi ska organisera oss för att faktiskt ha chans att vinna är dock något som diskuteras mer sällan. I alla fall när jag började engagera mig fackligt var det få som kunde förklara vad exakt som menades med organisering. På sin höjd hördes någon utsliten fras om ”kollektivets styrka”, men för det mesta fick jag intrycket att det mest handlade om att bli medlem i någon organisation och gå på enstaka möten. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Daria Bogdanska
Facklig organisatör
Ledare 23 juli, 2024

Västvärldens medier tar Israels parti

Israels attack mot Gaza är ett av vår tids brutalaste krig. Men medierna tar varje chans att tona ned övergreppen. Frågan är bara hur länge till det är möjligt.

Publiken jublar när Rawahel ännu en gång gör mål. Palestinaflaggor vajar, keffiyehsjalar vevas i luften.

– Jag älskar den här sporten och de här människorna, säger den unga fotbollsspelaren Walid till Göteborgsposten (17/7).

– Jag känner inte dem och de känner inte mig, men de respekterar mig och mitt land.

Rawahel, ett pojklag för 13–14-åringar, har kommit till Göteborg ända från Västbanken för att spela i Gothia Cup. En chans att få bort barnen från krigsatmosfären, så att de ska få känna sig trygga, menar tränaren Rabi Abu Nazen.

Några dagar tidigare i Palestina har den israeliska militären, IDF, återigen massakrerat en så kallad ”säker zon”, dit IDF själva uppmanat palestinier att fly. Förra gången hette platsen Rafah. Nu heter den al-Mawasi.

Experter och människorättsorganisationer varnar för så väl folkmord som etnisk rensning

Enligt FN-organet Ocha har mer än 38 000 palestinier rapporterats dödade sedan Israel gick in i Gaza i oktober. Räknar man in de som också dött av Israels framprovocerade svält, brist på dricksvatten, kollapsad sjukvård och alla de som begravts i rasmassorna, är siffran antagligen mycket högre. Enligt ansedda medicinska tidskriften Lancet kan den ligga så högt som 186 000.

Det är ett av de mest brutala krigen i vår tid. Experter och människorättsorganisationer varnar för så väl folkmord som etnisk rensning. För den som bor i västvärlden och konsumerar nyheter från de större medierna, framgår dock inte lidandets omfattning. Här har medierna nämligen intagit en inte bara ängslig position, utan en där de ibland rentav blir megafon för den israeliska propagandan.

När en IDF-soldat skickar sin hund på en ung man med Downs syndrom och sedan lämnar honom för att dö, blir rubriken i BBC: ”The lonely death of Gaza man with Down’s syndrome” (16/7) (”Den ensliga döden för en manlig Gazabo med Downs”). Som om döden stilla infunnit sig alldeles på egen hand.

När IDF dödar 16 personer i en skola, väljer SVT att återge Israels pressmeddelande rakt av. Då blir nyheten att IDF jagat Hamasterrorister som ”använt civila som mänskliga sköldar” (8/7). Det speglar en trend – inte mindre än tre gånger har SVT fällts av Granskningsnämnden för opartiska inslag till Israels favör.

Läs mer

Skribenten och aktivisten Ellen Helker-Nygren har granskat alla artiklar som Dagens Nyheter publicerade om kriget under dess första månad. Hon fann bland annat att kraftuttryck som ”blodigt”, ”massaker” och ”slakt” ofta användes om israeliska dödsoffer men i bara ett fall om palestinska – trots att de palestinska dödsoffren var tio gånger fler i slutet av månaden. Liknande granskningar har gjorts av amerikanska och brittiska medier, som visat på snarlika resultat.

Tillsammans skapar de en illusion om Israels dödande som rättfärdigt, och av palestinier som inte riktigt mänskliga. Med den berättelsen i ryggen kan USA fortsätta att förse Israel med vapen – medan EU, Israels viktigaste handelspartner, som genom sanktioner och handelsblockad hade kunnat sänka Israels ekonomi – fortsätter att ge sitt passiva stöd.

Frågan är bara hur länge till det går. De flesta i Gaza i dag har nämligen en smart telefon

Frågan är bara hur länge till det går. De flesta i Gaza i dag har nämligen en smart telefon. Bilder och klipp från den hårresande, ocensurerade verkligheten med döda barn, stympade lemmar, förtvivlade mammor och pappor och ändlös förstörelse, pumpas ut på sociala medier där de sprids av hela världens växande Palestinarörelse.

Det har effekt. Stora aktörer som Samsung och Norges statliga oljefond, en av världens största, har dragit tillbaka verksamhet och investeringar i landet. De israeliska forskarna Eugene Kandel och Ron Tzur varnar i en rapport för att staten Israel på sikt kommer att kollapsa om ingenting ändras.

Den här veckan ordnar Palestinarörelsen ”Week of rage” (”Vecka av vrede”) i Stockholm. Demonstrationståg kommer att fylla Stockholms gator, och det kommer att skanderas: ”Alla ser och alla hör, hur barnen i Gaza dör!”

När trycket blir stort nog kommer politikerna att behöva agera. En dag kommer Palestina vara ett land där barn spelar fotboll utan en tanke på flykt och död. Låt oss hålla i tills dess.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Nyheter/Utrikes 23 juli, 2024

Nyreaktionär rörelse bär fram Trumps kronprins

Så sent som 2022 valdes JD Vance in i den amerikanska senaten. Tidigare i juli valdes han till republikanernas kandidat till posten som vicepresident. Foto: Carlos Osorio/AP.

Bakom JD Vance finns ett ideologiskt nätverk som sträcker sig från wokekritiska liberaler till reaktionära monarkister. Om det skulle speglas i en konservativ regerings politik återstår att se – men idéerna inspirerar redan retoriken.

Förra veckan utsågs JD Vance till Donald Trumps parhäst i höstens amerikanska presidentval. Det spekuleras redan i om han kommer att söka presidentposten 2028.

Den 39-årige före detta riskkapitalisten kommer från den amerikanska landsbygden, och skildrade sin fattiga uppväxt i boken Hillbilly Elegy (2016). På grund av sin relativt unga ålder och sitt ursprung i arbetarklassen har Vance beskrivits som en sällsynt kandidat till posten som vicepresident. Även hans nationalkonservativa åsikter – inspirerade av nationalistiska partier i Östeuropa – sticker ut i ett parti som länge präglats av marknadsliberal ideologi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]