Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Det okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

– Fransmännen har uttryckt sin tillgivenhet till Frankrike, till sin suveränitet, sin identitet, sin säkerhet och sitt välstånd, sade han och fortsatte:

Fransmännen har ikväll röstat för att Europa ska ta tillbaka kontrollen över migrationen

– De har också uttryckt sin preferens för ett nationernas Europa. Fransmännen har ikväll röstat för att Europa ska ta tillbaka kontrollen över migrationen, för att staten ska återta kontrollen över varje kvadratmeter av dess territorium, för försvaret av sin köpkraft, för skyddet av våra arbeten, våra industrier, och våra bönder mot orättvis konkurrens.

Bardella hade anledning att fira. Resultatet innebar ännu en valframgång för hans och ledaren Marine Le Pens högerextrema parti Nationell samling. Samma kväll samlades tusentals demonstranter i Paris för att protestera mot partiet som ökade sina EU-parlamentsledamöter med 7 till 30, vilket gör det till Europaparlamentets enskilt största parti.

Bubbligt. En anhängare till Nationell samling vid valnatten den 9 juni, då det högerextrema partiet blev störst i Frankrike. Foto: Lewis Joly/AP.

– Det historiska avståndet mellan presidentens majoritet och det största oppositionspartiet innebär ett svidande förkastande av den politik som förts av president Emmanuel Macron och hans regering, fortsatte Bardella. Republikens president kan inte ignorera det budskap som fransmännen skickat. 

Det gjorde han inte. Bara någon timme senare meddelade Macron att han skulle hålla ett tv-sänt tal till nationen. Sittandes vid ett podium i Élysée-palatset, med böljande trädkronor bakom sig, förklarade han att situationen i den franska Nationalförsamlingen, där Macrons parti saknar majoritet sedan valet 2022, har blivit allt mer ohållbar under den gångna mandatperioden. Detta eftersom ”extrempartier” och demagoger, däribland vänsterpartiet Okuvade Frankrike, omöjliggör en koalition som kan styra landet. Det faktum att presidentens parti Renässans och dess valallians just hade förlorat 10 av sina 23 ledamöter i Europaparlamentet gjorde läget ännu mindre hållbart. 

Det enda återstående alternativet var enligt president att utlysa extraval:

– Jag har beslutat att åter ge er beslutet över vår parlamentariska framtid via val. Jag upplöser därför ikväll Nationalförsamlingen.

Beskedet var lika oväntat som förvirrande. Macrons argument var att väljarna måste få säga sitt om det förändrade styrkeförhållandet mellan de franska partierna i Bryssel. Exakt vilken politisk kalkyl som ligger bakom Macrons beslut är dock oklart.

– Macron är besatt av tanken på att stå ensam, i mitten av det politiska landskapet. Men efter sju år av föraktfull, antisocial och främlingsfientlig politik har han förlorat det stöd han behöver för att styra. I EU-parlamentsvalet fick både Nationell samling på ena sidan och de sammanlagda vänsterkrafterna på den andra dubbelt så stort stöd som hans egen lista.

Det är vår uppgift att resa oss och bli det positiva alternativet till fascismen

Det säger Manon Aubry, toppkandidat för vänsterpartiet Okuvade Frankrike, som ökade med 3 till 9 ledamöter i EU-parlamentet, till Flamman. Hon menar att Macrons beslut är ett försök att återigen framställa sig som den enda kraften som kan stå emot Marine Le Pen.

Söndagens resultat ses som en fortsättning på de senaste årens kräftgång för Macrons en gång så effektiva mittenpolitik. För att legitimera sin position menar Manon Aubry att Macron nu försöker neutralisera såväl vänster- som höger-oppositionen och göra valet till ännu en folkomröstning om Marine Le Pen, där han utgör nej-sidan.

– Men hans strategi håller på att misslyckas och det är nu vår uppgift att resa oss och bli det positiva alternativet till fascismen.

Huvudet bland molnen. Macron tillsammans med USA:s president Joe Biden, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Japans premiärminister Fumio Kishida och Kanadas premiärminister Justin Trudeau, den 13 juni 2024. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Det har hennes och andra vänsterpartier också lyckats med. 

I måndags, mindre än en dag efter Macrons tal, meddelade sju partier, däribland Okuvade Frankrike, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och De gröna, att de har bildat en ny valallians. Beskedet var desto mer oväntat då en liknande allians, kallad Nupes, bröt samman i interna bråk efter att den bidragit till att beröva Macron en parlamentarisk majoritet för två år sedan.

Den nya alliansen skiljer sig dock från Nupes, menar Manon Aubry, i det att den är helt inriktad på att stoppa extremhögern från att komma till makten. Det märks också i det nya namnet ”Nya Folkfronten” – en referens till den folkfrontsregering bestående av socialister, kommunister och andra vänsterkrafter som kom till makten under premiärminister Léon Blum 1936 för att stoppa en fascistisk valseger i Frankrike.

Vi erbjuder ett alternativ till extremhögern baserat på en stärkt demokrati, solidaritet, social rättvisa och skydd av miljön

– Det som driver enigheten mellan vänsterns och de grönas krafter i Frankrike i dag är en stark antifascistisk solidaritet. Emmanuel Macron har utlyst extraval och Nationell samling har chans att vinna om tre veckor. Macron kan inte längre tygla monstret han har gött med sin allt mer antisociala, auktoritära och främlingsfientliga politik, säger hon och fortsätter:

– Vi har enats för att skapa den enda kraften som kan stå emot extremhögern i Frankrike. Nya Folkfronten är bredare än Nupes-avtalet och bättre förankrat i fackföreningsrörelsen och civilsamhället. Vi erbjuder ett alternativ till extremhögern baserat på en stärkt demokrati, solidaritet, social rättvisa och skydd av miljön, säger hon.

Konkret går överenskommelsen liksom för två år sedan ut på att samtliga partier drar tillbaka sin kandidat i den valkrets där ett annat parti i fronten har större chans att vinna. Eftersom Frankrikes valsystem präglas av ett slags minipresidentval i enmansvalkretsar i två omgångar innebär det att en vänsterkandidat har större chans att gå till andra omgången i stora delar av landet än om de hade gått till val var och en för sig. I många valkretsar innebär det att vänstern lär slå Macrons parti och ställas mot Le Pens i en andra omgång. Okuvade Frankrike kommer att toppa listan i 229 valkretsar, Socialistpartiet i 170, De gröna i 92 och Kommunistpartiet PCF i 50.

Men trots det oväntat snabba avtalet har uppgifter gjort gällande att flera stötestenar finns mellan partierna. Bland annat ska de ha haft svårt att enas om inställningen till krigen i Palestina och Ukraina. Men Manon Aubry menar att det är överdrivet.

Lejonunge. Jordan Bardella lyssnar på sin partiledare Marine Le Pen under Nationell samlings valvaka den 9 juni. Foto: Lewis Joly/AP.

– Det finns ingen allvarlig oenighet. 2022 hade vänstern och de gröna partierna redan antagit ett gemensamt regeringsprogram. Denna gång har vi på två dagar gjort stora framsteg i utvecklingen av en politisk plattform som innehåller gemensamma positioner i internationella och europeiska frågor som har uppstått sedan 2022. I förhandlingarna har deltagare med en gemensam förståelse av det hot som extremhögern utgör lagt sina fejder och egon åt sidan och antagit utmaningen.

En annan potentiell källa till konflikt är vem som ska leda alliansen. Nupes var till stor del Jean-Luc Mélenchons projekt eftersom det presenterade honom som sin kandidat till premiärministerposten. I dag anses Mélenchon vara en alltför kontroversiell figur för att göra anspråk på den posten, trots att han är ledare för Okuvade Frankrike, inte minst efter att ha försökt hindra polisen från att genomsöka hans partis huvudkontor 2018 genom att deklarera att det är han ”som är Republiken”. 

Det finns ingen allvarlig oenighet

Det andra alternativet är Socialistpartiets nya stjärnskott Raphaël Glucksmann. Men eftersom han i tisdags avvisade den nya valalliansen är han otänkbar som premiärministerkandidat. Enligt tidningen Libération återstår därför François Ruffin från Okuvade Frankrike som den troligaste kandidaten.

Den tidigare chefredaktören för vänstertidningen Fakir sitter redan i Nationalförsamlingen för Okuvade Frankrike och är en av de mest populära vänsterpolitikerna i landet. Det var också han som tog initiativet till Nya Folkfronten. Bra timmar efter Macrons tal skapade han hemsidan ”Front Populaire 2024”, som låg till grund för avtalet. 

– Mélenchon som premiärminister är inte längre tänkbart. Eftersom vi inte kan kampanja för ”Glucksmann som premiärminister” kan Ruffin utgöra en medelväg, säger en anonym källa från Socialistpartiet till Libération.

Folkfrontens chanser ser relativt goda ut. I den senaste opinionsmätningen får alliansen 28 procent, bara 3 procentenheter bakom Nationell samling. Eftersom det trotskistiska partiet NPA sedan dess har anslutit sig till fronten kan den siffran dessutom justeras upp något. Samtidigt samlar Macrons Renässans bara 18 procents stöd. Läget ser dessutom bättre ut efter att ett försök att skapa en motsvarande front på högerkanten ser ut att ha misslyckats.

I tisdags, en dag efter beskedet om Nya Folkfronten, meddelade det gaullistiska högerpartiet Republikanernas partiordförande Éric Ciotti att hans parti tänker bilda allians med Le Pens Nationell samling, för att skydda Frankrike från ”hotet” som vänstern, och i synnerhet det ”antisemitiska” Okuvade Frankrike, utgör. 

Belägrad. Eric Ciotti (till vänster) barrikaderade sig inne på högerpartiet Republikanernas högkvarter efter att partiet avsatt honom som ledare. Foto: Louis David/Creative Commons.

Beskedet ledde till ramaskri och en rad bisarra scener. Mitt under en tv-intervju utanför partihögkvarteret kunde man se hur den feministiska ekosocialisten Sandrine Rousseau dök upp bakom Ciotti och anklagade honom för att förråda landet. 

– Era smädelser smickrar mig, svarade partiordföranden.

Ciotti hade dock inte ens sitt parti med sig. En grupp tunga parlamentsledamöter meddelade direkt att han inte hade deras stöd och att de tänkte avsätta honom. I onsdags försökte Ciotti förekomma dem genom att låsa in sig i partihögkvarteret där ett extrainkallat möte om hans framtid skulle äga rum. Mötet hölls i stället på ett museum och slutade med att Ciotti uteslöts.

Era smädelser smickrar mig

Det hindrade honom inte från att ta över partiets X-konto, ockupera partihögkvarteret och – som i en scen ur The Office eller Veep – meddela den samlade pressen från en balkong att hans kollegers förfarande var regelvidrigt och att han tänker fortsätta som partiordförande.

Samtidigt utspelade sig i en annan del av Paris nästan lika melodramatiska scener, när ledaren för högerextrema Återerövring, Éric Zemmour, under en presskonferens meddelade att han utesluter fyra av partiets fem nyligen invalda EU-parlamentsledamöter – däribland toppnamnet Marion Maréchal Le Pen. Anledningen är att de ska ha hållit förhandlingar med Marions moster Marine Le Pen om en potentiell valallians mellan partierna. Enligt Zemmour var Marion och hennes kolleger inget mindre än ”professionella förrädare”. 

Någon gemensam högerextrem front ser därför inte ut att bildas. Men det betyder inte att hotet från extremhögern har minskat, enligt Manon Aubry. Macron kan lika gärna få finna sig att samarbeta med en premiärminister vid namn Jordan Bardella som med François Ruffin under sina sista tre år som president.

– Nationell samling kommer inte att göra gemensam sak med de konservativa och fascisterna, utan snarare försöka neutralisera dem och ta över det högerextrema och konservativa utrymmet. Nationell samling kommer att gå framåt väldigt starkt i det stundande valet, säger hon och fortsätter:

– Men vi genomgår nu ett snabbt tektoniskt skifte i vårt politiska landskap, och mycket kan hända. De konservativa ligger i spillror, Macron har förlorat sitt stöd under sju år och har orsakat kaos, medan vänstern är mer enad och besluten än någonsin. Vi kan stoppa extremhögern, och kanske till och med vinna valet.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]