Från mörkret stiga vi mot ljuset, sjöng vi i Kungsträdgården. Och det stämde i alla fall på vädret: noll grader och snö på morgonen hade bytts till sol och åtminstone uthärdligt vårvarmt när Jonas Sjöstedt höll sitt tal.
Tur det kanske. Busväder på första maj kan få politiska konsekvenser. 1929 snöade det så in i bänken att kommunistpartiet ställde in sina demonstrationer. För Kominterns exekutivkommitté blev det ytterligare ett bevis på att det svenska partiet inte begrep i vilket avgörande läge klasskriget befann sig. Och till råga på allt hade beslutet att ställa in fattats i samförstånd med Socialdemokraterna – ”socialfascisterna”. Det hjälpte inte att man faktiskt ordnade en demonstration den femte maj istället. Det blev en skarp tillsägelse, som blev ett slagträ i den partikonflikt som slutade i splittring senare samma år.
Nu var det väl inte sådana scenarier som hade skrämt fram de dryga 15 000 som (enligt arrangörerna) demonstrerade. Snarare känslan av att vänstern är på gång, vi får plötsligt rätt av alla i alla frågor, det blåser vänstervindar och nu jäklar ska borgarna bort. Det är roligt att vara vänster idag och sånt mobiliserar också, till och med till helt analoga demonstrationer. Hos Socialdemokraterna kunde man ju annars låta sitt Facebookkonto demonstrera åt sig idag. Hur det nu gick till. Jag förstår idén: att mjuka upp den ganska krävande rit som första maj är. Då tänker jag inte på själva promenaden, utan på att man just idag inte kan gömma sig bakom att bara demonstrera för något särskilt krav, inte bara för någon favoritfråga. Nej, här går man under röda fanor och allt vad de står för, här inordnar man sig i den kollektiva rösten, har ingen chans att säga ”men det och det och det står jag inte för”. Det är vackert att så många består det provet.
Vänsterpartiet har lyckats sätta sig i centrum av den politiska debatten det senaste året. På sitt eget första maj-firande i Stockholm tar de dock inte mycket plats. Hur mycket jag än letar hittar jag inget vänstertält. Bara enstaka fanor med nejlikesymbolen syns till. I Kungsträdgården är det istället, som vanligt, småorganisationernas julafton. Jag går förbi Rättvisepartiet, Svensk-kubanska föreningen, ett gäng kärnkraftsmotståndare, en försäljare av krimskrams med Che Guevaras porträtt. Kanske vet vänsterpartisterna något som inte jag vet, att det ändå bara är medlemmar som slutit upp och att det inte är någon idé. Kanske missar de världens chans att få kontakt med nya sympatisörer.
Talen har de i alla fall lagt beslag på, konstigt vore väl annars. Jonas Sjöstedt verkar trivas bättre och bättre i talarstolen – det låter som det i alla fall. Dagens utspel om en skattesänkning för de fattigaste pensionärerna är bra välfärdspolitik. Dessutom ramades det in som feministiskt (75 procent av sänkningen skulle gå till kvinnor), och fick extra knorr på det sättet. Bra under alla omständigheter att vänstern visar att man är mer än vinstfrågan.
I ärlighetens namn var annars dagens tal inte helt olikt förra årets. (Ja, även då lyfte han feminismen, hela världen snurrar inte kring Fi och deras så kallade ”framgångar”.) Och dessutom är det väl upprepningarna som är tanken: partiledningen är konsekvent när den arbetar in sina favoritformuleringar. Det gör Jonas Sjöstedts framträdanden förutsägbara, om man är politisk journalist. Men hur många är politiska journalister? Det gör inget om de har tråkigt.
