När du skrev den essä i Flamman som legat till grund för Coronateserna var vi drygt två månader in i coronatillvaron. Har du behövt revidera teserna sedan dess?
– Revidera vet jag inte om jag skulle säga, men det var en väldigt dyster stämning i början av krisen när jag skrev essän. Det tycker jag har vänt ganska mycket. Nästan på ett sätt som om vi snart kommer att gå tillbaka till det normala. Vissa förståsigpåare hävdar nu att ekonomin kommer att hämta sig inom något år. Men jag tror att vi står inför en stor fet jävla kris, med en arbetslöshet från helvetet. Det är kanske lite paradoxalt att jag står och säger det här nu eftersom jag i boken framför allt talar om krisens möjligheter för vänstern.
Kort efter coronautbrottet var det många inom vänstern som till exempel Naomi Klein, Slavoj Žižek, Guy Standing och Giorgio Agamben, som hade mer eller mindre färdiga analyser om vad krisen innebar. Du verkar kritisk till det.
– Ja, absolut. Jag tror nog det är ett säkert påstående att säga att vi kommer att stå inför en stor arbetslöshet, men det var sådana sinnessjuka överdrifter som en del kom med. Till exempel Žižeks otroligt slarviga och snabbt utprånglade bok där han påstod att Trump börjat praktisera någon sorts krigskommunism. Han tog verkligen sina färdiga idéer och lade sedan han coronan på dem. Överlag var folk väldigt snabba med att slå fast att vi stod inför ett helt nytt samhällssystem i och med coronakrisen. Det tror inte jag. Däremot tror jag att vi står inför ett samhälle som blottar sina underliggande svagheter.
Du riktar även viss kritik mot vänsterrörelsen där du pekar på att organisationsbyggandet har försvunnit till förmån för en övertro på spontana protester och kampanjer.
– Ja, och är det någonting jag brinner mest för i boken så är det väl egentligen det. ”Det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster”, som den amerikanska politiska filosofen Jodie Dean har sagt. Det här är något som retar mig väldigt mycket. Black lives matter-protesterna, för att ta ett aktuellt exempel, har såklart stor politisk betydelse. Men jag tycker att det inom stora delar av vänstern finns en idé om att saker ska förändras av sig själva bara genom att man protesterar. Martin Aagard skrev till exempel ett helt befängt påstående i Aftonbladet att ”här har ni i vänstern er populistiska rörelse”, precis när Black lives matter-protesterna brutit ut. Som om hela den här väldigt komplicerade frågan om hur man ska bygga upp ett parti, vilket det egentligen handlar om, går att reducera till gatuprotester.
Vad tror du att det beror på?
– Jag tror man behöver bemöta ideologin bakom det här. Överbyggnaden om man ska prata marxistiska. Det finns en strömning inom vänstern som under väldigt lång tid har propagerat för den spontana protesten som den ultimata politiska formen. Ända sedan teoretiker som Chantal Mouffe eller Michael Hardt och Antonio Negri skrev sina eländiga böcker under 90-talet som hävdade precis det. Böcker som såklart inte lästes av särskilt många men som ändå hade en stor betydelse eftersom frontfigurerna i de här rörelserna anammade hela den förklaringsmodellen.
– Sedan kan man såklart fråga sig hur man ska bygga upp ett parti igen. Det här är en insikt som arbetarrörelsen behöver komma fram till på nytt. På 90-talet menade ju Tony Blair i New Labour att medelklassen var den nya marginalväljaren och att hela projektet gick ut på att attrahera en urban medelklass. Men det är såklart inte hållbart att bygga en vänsterpolitik på en sådan liten bas. Det här är den ena sidan av saken. Den andra är givetvis att organisationsarbetet ligger nere. Det kom en rapport från Arena Idé nyligen där författarna menar att organisationsarbetet inom facket blivit så eftersatt att man i princip har glömt bort hur man gör. Det är något av det mest katastrofala jag har läst och det får för lite uppmärksamhet.
– Om det är något jag vill banka in så är det att det inte finns några genvägar inom politiken som ersätter långsamt, uppbyggande organisationsarbete. Det är det vi behöver inom arbetarrörelsen i dag: fler personer som är beredda att göra det arbetet.
