De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Men måste det alltid vara fint? Nej, tänker han. Nej. Det är dags att göra något annorlunda. Han parkerar cykeln utanför Folkets hus och går in.

Uppe på scenen är hela gruppen redan på plats. Jean och Henrietta sitter och masserar varandra. Miranda pillar med sin halsduk. Tonåringar är så märkligt tidlösa, tänker han. Med varje ny kull tror han att han aldrig ska glömma dem, och sedan gör han det ändå. Minnet av de enskilda ungdomarna blöder ihop med varandra. Han brukar tänka på dem som en orkester. Det finns alltid en cello och en piccolaflöjt, även om det är olika personer som spelar dem. Sedan de var 15 år har just den här gruppen samlats varje sommarlov för att spela teater, men efter föreställningarna i augusti kommer de aldrig mer att göra det igen, åtminstone inte i Jörns regi. Efter det börjar de sista året på gymnasiet, och sedan ska de gå ut i världen som vuxna människor. Det är de som ska forma världen, är det tänkt. Kanske är det därför han vill göra något annorlunda den här gången. Han vill skicka med dem någonting på vägen.

Han tar sats för att hoppa jämfota upp på scenen men ångrar sig, sätter sig i stället på scenkanten och rullar sig upp, innan han ställer sig framför dem. De ser förväntansfullt på honom.

”Ja, nu är ni förstås nyfikna på vilken pjäs vi ska spela i sommar”, brummar han. ”Ska det bli… ska det bli Romeo och Julia? Eller Hamlet? Eller En vintersaga?”

Han gör en liten paus och rättar till glasögonen.

”Nej!” fortsätter han. ”Det ska det inte! Det ska inte bli Shakespeare alls! För den här gången har jag tänkt att vi ska göra något annorlunda!”

Han hade sett framför sig hur det skulle utbryta ett litet upprört sorl i gruppen, kanske protester – heter inte aktiviteten, så som den har utannonserats av Folkets hus, ”Spela Shakespeare”? – och att någon av medlemmarna i teatergruppen, någon av dem som tar mest plats – orkesterns violinist, det finns alltid åtminstone en – ska utbrista: Vad menar du? Något annorlunda? Nu måste du förklara dig!

Men ungdomarna sitter tysta och till synes oberörda av det han sagt. Öppna, artiga. Henrietta fortsätter att klämma på Jeans axel. De är väluppfostrade. De väntar på att han ska säga mer.

Jörn harklar sig och fortsätter:

”Vi ska skriva vår egen pjäs. Och den ska handla om framtiden.”

”Skriva vår egen pjäs?” upprepar Miranda. ”Om framtiden?”

Äntligen!

”Precis!”, säger Jörn entusiastiskt. ”Framtiden! La futura!”

Eller säger man il… futuro? Han ångrar att han sade så. Han fick för mycket fart. Men det kan han inte låtsas om. Han tar upp sin penna ur skjortfickan och liksom hackar med den i luften, pekar på dem.

”Jag skulle vilja att vi… umgås med frågan”, säger han, ”om vad vi tror kommer att hända i framtiden. Vad drömmer vi om? Vad hoppas vi på? Vad är det för värld vi vill skapa tillsammans?”

”Alltså”, säger Jean, ”vad menar du med att vi ska skriva den själva? Ska några av oss bilda en manusgrupp? Eller ska alla liksom skriva samtidigt?”

Jean är en plugghäst, tänker Jörn. Vilken fråga!

”Vi behöver inte tänka på det just nu”, svarar han. ”Vi ska bara pröva oss fram. Vi ska ha kul!”

Gruppen hummar lydigt.

”Hur långt in i framtiden ska pjäsen utspela sig?” frågar Henrietta, som talar med djup och välartikulerad skådespelarröst även när hon inte står på scenen. En annan plugghäst. Men Jörn måste medge att det är en bra fråga hon ställt, och att han inte har något självklart svar. Så långt hade han inte tänkt.

”25 år”, drar han till med.

Ja. Det är bra. 25 år är bra. Det är lagom lång tid, eller kort. När han tänker tillbaka på sitt eget liv för 25 år sedan känns det både som om det var alldeles nyss och som om en evighet passerat sedan dess. Det känns som om han bor i samma stad, och det gör han ju, fastän den har förändrats. Det känns som om han är samma person som då, inte särskilt mycket äldre, fastän han ju är det. Det finns saker som hörde till vardagen på den tiden som nu känns oerhört avlägsna – elsparkcyklar minns han, och matbudens chockrosa uniformer, Bank-id, ”poké bowl” – och saker som nu när de hör till vardagen framstår som fullständigt självklara, men som han aldrig ens i sina vildaste fantasier hade kunnat förutse. För 25 år sedan var de här tonåringarna inte ens födda, så för dem framstår 20-talet säkert som en fullkomligt historisk tid, komisk och besynnerlig, på samma sätt som 1980-talet – Kalla Kriget, moviebox, kassler med ananas – alltid framstått för honom.

Men att föreställa sig hur världen kommer att se ut om ytterligare 25 år är trots allt inte så abstrakt. Han kommer troligtvis, förhoppningsvis, fortfarande vara vid liv då. Att ungdomarna i teatergruppen kommer att vara det är ännu troligare. Man måste tänka på vad man vill leva för slags liv om så lång eller kort tid, och på vad för slags villkor.

”Året i vår pjäs”, säger han, ”är alltså 2075.” Han börjar gå fram och tillbaka över scenen. ”Vad lever vi då i för värld? Vad tror ni?”

Han fortsätter ett par vändor över scenen, långsamt, tills han blir självmedveten och stannar. Ungdomarna sitter fortfarande tysta. Jean börjar stretcha. Vad väntar de på? Är de blyga? Är frågan för brett ställd? Han testar ett annat spår.

”Känner ni till det här husets historia?” frågar han.

Alla skakar på huvudet utom Henrietta, som klart och tydligt säger ”nej.”

”Då kan jag berätta för er”, säger Jörn, ”att i det här huset, i precis den lokal där vi nu befinner oss, brukade det ligga en McDonald’s!”

Han ser triumferande ut över gruppen. Det hörs spridda fniss.

”Ja, det låter tokigt”, säger han, ”men det är helt sant!”

”Vad är McDonald’s?” frågar Miranda.

”En snabbmatsrestaurang”, svarar Henrietta.

”Exakt”, säger Jörn, ”det var – alltså, väldigt billiga hamburgare.”

”Med kött?”

”Hur billiga då?”

Ja, vad brukade en cheeseburgare kosta, nu igen? Jörn krafsar sig i frisyren.

”15 kronor, kanske?”

Det går ett sus genom gruppen.

”15 kronor?”

”För kött?”

”Det kan inte stämma!”

”År 2075 kanske det har öppnat en McDonald’s här igen?” föreslår Jean.

”Va?” säger Jörn. ”Nej! Eller, jag menar, ja! Det finns inga dåliga idéer. Tack, Jean! Men jag skulle vilja att vi försökte tänka lite mer framåt. Vi ska inte bara gå tillbaka till hur det var förr i tiden. Förstår ni? Vad tänker ni andra? Hur lever man år 2075?”

Det är tyst en stund, innan Miranda tar till orda.

”Man har mer fritid”, föreslår hon.

Mer fritid! Mycket vill ha mer, tänker Jörn. Men okej. Mer fritid. Helg fyra dagar i veckan. Varför inte?

”Man skulle kunna äta ett piller med näring i stället för att äta mat”, föreslår någon. ”Då skulle man spara en massa tid.”

”Och alla skulle kunna ha egna bilar”, säger Jean, ”så skulle man kunna ta sig överallt mycket snabbare.”

”Ja!” instämmer de andra entusiastiskt. ”Aldrig behöva vänta på tåget!”

”Aldrig behöva cykla i regnet!”

”Fast det finns en massa problem med bilar också”, säger Jörn, lite irriterat. ”Och vi ska inte fastna i hur det var förr i tiden, som sagt! Fler idéer?”

”Vi skulle kunna ha robotar som jobbar åt oss!”

”Vi skulle kunna ha bud som hämtar vår mat!”

”Från McDonald’s!”

”Man skulle aldrig behöva åka hemifrån!”

”Man kanske får kontakt med varelser i en annan galax?”

Så småningom kommer de igång ordentligt. De börjar bygga något slags värld, ett scenario. Jörn vill inte avbryta processen, men han känner en stigande oro, en besvikelse, på framtiden de frammanar. De låter som människor som siade om framtiden för hundra år sedan. Deras visioner verkar futtiga och alltför storslagna på samma gång. Henrietta tar fram sitt kollegieblock, lutar det mot Jeans rygg och börjar skriva.

”Ridån går upp”, skriver hon. ”I det som tidigare var Folkets hus ligger nu en McDonald’s… där det bara jobbar robotar.”

Vad är det med dem? Vill de inget annat här i livet än att lata sig och äta kött? De har fått för mycket gratis, tänker Jörn. De är alldeles för präglade av sina självgoda föräldrar som lärt sina barn att de räddade världen, men inte hur man tar hand om den.

”Det ni måste komma ihåg”, ropar han över sorlet och märker att han låter lite gäll, ”det är vad ni vill leva i för värld! Framtiden är inte bara någonting som uppstår hux flux! Det är ni som bestämmer!”

Ingen verkar ta någon notis om honom. Han går av scenen och sätter sig för att putsa sina glasögon. Utan dem ser gruppen ut som en grumlig massa där de sitter och skriver och pratar animerat. Det här kommer att bli katastrof, tänker han.

Han går ut, utan att någon av dem märker någonting, och ställer sig i skuggan under en av lindarna på Folkungagatan. Han känner sig retlig och matt. Vore det inte olagligt skulle han ha tagit en cigg nu. Vinden får fatt i lindarnas kronor, och när han blundar och lyssnar till suset är det nästan som om han befann sig i skogen. Det känns som om de där träden har funnits för evigt, och ändå vet han ju att det inte stämmer. För inte alls länge sedan, när han var samma person som nu och ändå inte, brukade solen gassa här, och det brukade finnas måsar. Vart har måsarna tagit vägen? Han har aldrig tänkt på det förut, men nu slår det honom att han inte kan minnas att han har sett en mås i stan på flera år. Han saknar dem inte. Han antar att han inte saknar dem. Han konstaterar bara att de hör till det förflutna.

Illustration: Cecilia Vårhed.