Yttrandefriheten bör inte innebära frihet att komma med grova och grundlösa anklagelser, skriver företrädare för Tredje rummet podcast, med anledning av den friande domen mot Socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson.
Dagens samhälle präglas av vad som kan kallas politisk dissonans. Krig är fred, frihet är slaveri och den som censurerar det offentliga samtalet står upp för yttrandefriheten. Det är i allra högsta grad en förvirrande samtid för den som försöker förstå sakernas tillstånd. I klassisk Orwellsk anda har därför även den före detta kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson lyfts upp som en symbol för försvaret av yttrandefriheten. I en Expressen-ledare kallades hon nyligen för en som hade utfört hedervärt “renhållningsarbete” mot “extremism”
Kampen om yttrandefriheten förtjänar att förklaras för att sedan försvaras. Men den här rättsprocessen handlar inte om yttrandefriheten i första hand, även om mediala debattörer envisas med den inramningen. Hermansson är stämd för brottskategorin grovt förtal med hatbrottsmotiv, efter att hon på sin blogg har utpekat Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som “extremister”, “extrema röster”, som “ strömningar som inte är främmande för IS-värdegrund i Raqqa”, och hävdat att de försvarat terrorister och deras agerande, samt, slutligen, likställt dem med fascister och nazister. Detta är mycket grova, och dessutom grundlösa anklagelser.
Utpekandet av Abdullahi och Doubakil efterföljdes av en rad propagandistiska debattinlägg som utmålar dessa två, som arbetat under många år med människorätts- och demokratifrågor som “ensamma islamistiska extremister”. Under rättegångens slutplädering valde Hermanssons försvarsadvokat Allan Stutisnky att iscensätta något som närmast måste betecknas som egen rättegång mot Abdullahi och Doubakil. Han liknade dem vid tyranner, och kallade deras åtal inkvisitoriskt. Han framställde dem som ett hot mot själva rättssystemet och mot ett demokratiskt samhälle. Denna grundlösa demonisering av rättsprocessens brottsoffer är ett varnande tecken i tiden. Stutinskys mot-anklagelser, som byggdes på långtgående insinuationer och associationer, omvandlade plötsligt målet till en häxprocess mot dem. De anklagelser som han riktade mot dem, byggde på hans egna vantolkningar av deras tidigare vittnesmål. Till detta lade han ytterligare en rad osanningar. Vi är mycket oroade av att ett förtalsmål på detta vis kan leda till att de målsägande exponeras för ytterligare förtal och häxjakt, och det inom domstolens ramverk.
Rättsprocessen har visat sig vara angelägen för fler än Abdullahi och Doubakil, och har därför har mobiliserat ett brett och stort stöd. Det som försvaras här är inte enbart två personers rätt att få tala, och att få värna om sitt goda namn. Det som försvaras är jämlikhet och allas rätt att slippa utsättas för en offentlig skändning av sitt namn och sin person, en rättighet som är skyddad i Europakonventionen. Villkoren ska vara lika för alla, där alla ska få tala utan att censureras eller drabbas av förtal från makthavare. Doubakil och Abdullahi är därför en symbol för allas vår rätt att, oavsett vilka vi är, slippa få våra namn och personer dragna i smutsen. Vi kämpar för rätten att tala om frågor vi anser viktiga, utan att karaktärsmördas av makthavare. Vi är många och kommer inte att stoppas. I skrivandets stund har ett upprop till stöd för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil fått över 1000 signaturer. Vågen kommer inte stoppas.
