Vänsterpartiet ofta stått i ett eget politiskt hörn, där hårda vindar blåser på alla de som Politiksverige inte gillar. Här finns tjatiga sanningssägare, blåögda idealister och andra knäppgökar.
Man kan hamna i det här hörnet av olika anledningar. Antingen genom att driva politiska frågor som andra uppfattar som extrema, eller så trängs man in i hörnet av sina politiska motståndare. Hur som helst så står partiet ofta ensamt där, eller måhända i sällskap av ännu mindre och ännu knäppare partier.
Under senare år har Vänsterpartiets ledning visserligen försökt manövrera partiet som helhet ut ur extremisthörnet. Men åtminstone lokalt hamnar många representanter för Vänsterpartiet allt som oftast där ändå.
Det skulle man kunna skylla på lokala politiska förutsättningar. Som sagt trängs man ibland in i ett politiskt hörn. Men det skulle man också kunna skylla på att partiets rikspolitik dels inte genomsyrar allt som partiet håller på med lokalt, dels beror det på att det finns vissa politiska fält som Vänsterpartiet på riksnivå medvetet tonar ned eller rentav ignorerar till vardags. Förmodligen därför att det blir lättast så.
Ett sådant fält är utrikespolitiken. På riksplan har man exempelvis valt att göra Natomotstånd till en ickefråga, att hålla tyst om Kuba och låtsas att Palestinafrågan bara skulle handla om det aktuella israeliska folkmordet i Gaza.
Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren.
Dumt nog så finns gott om vänsterpartister som har ett djupare politiskt intresse i alla dessa frågor och många fler. De kan visserligen inte vänta sig någon vettig politisk linje av sitt parti, men kan å andra sidan engagera sig individuellt mot Nato och för Palestina eller Kuba utan att partiet lägger sig i. Tvärtom så håller hela partiföreningar ibland på med sådant som av partiledningen ses som något katten har släpat in.
Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren. Nyligen inledde Vänsterpartiet ett uteslutningsärende mot en vänsterpartist från Landskrona, som är ledamot i kommunfullmäktige och har engagerat sig i Palestinafrågan. Han har använt sig av den exilpalestinska politiska diasporans språkbruk på såväl arabiska som engelska och svenska, något som hittills inte legat honom i fatet.
Sedan hamnade han i skottlinjen för Sydsvenskans försök att framställa Skånes starka solidaritet med Palestina som antisemitisk och fundamentalistisk. En artikel i riksmedia senare ska han alltså uteslutas, utifrån det som Sydsvenskans granskning av hans inlägg i sociala media har kommit fram till.
Jag skäms för den här sortens kanonbåtspolitik från partiledningens sida. Jag saknar öppna samtal om politik inom partiet, såväl som solidaritet: ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp.”
Som den vänsterpartist jag fortfarande är, om än mest av sentimentala skäl, så hoppas jag att avdelningarna i Landskrona och Skåne kommer ihåg att vår styrka ligger i vår enighet. Både partiföreningen och partidistriktet har nu några veckor på sig att yttra sig i uteslutningsärendet. Visa nu att också kamrater som Sydsvenskan kritiserar är just kamrater.
