Under 1990-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.
På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.
Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.
Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.
Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / och så vidare.
Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.
Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk.
Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna: Två vårdare får ett stressigare arbete. Två vårdare blir arbetslösa.
(Eftersom de två stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.)
Tjugo åldringar får sämre vård.
Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv. Ett vårdbolag får högre vinst.
Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård: 2000 personer får ett stressigare arbete. 2000 personer blir arbetslösa. (Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.)
20 000 åldringar får sämre vård. Och så vidare.
Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranter, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…
Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här?
Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?
Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något totalt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.
Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle. Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans äldre och smaklösare bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.
