Som skuggan följer ljuset utspelar sig i Svartvik utanför Sundsvall i samband med den landsomfattande strejkvågen i Sverige 1932–1933.  Varför dras du till denna tid och miljö?

– Det började med att jag skrev den första boken om Bricken, Sågverks­ungen, som handlar om den första riktiga strejken i Sverige i Sunds­vall 1879. När jag för­djupade mig i den blev jag bara mer och mer intresserad av sågverks­epoken och dess människor. Den blev egentligen ganska kort och har inte lämnat så många fysiska spår, men samtidigt är hela Sverige ett enda stort spår av sågverks­epoken i och med att det var den första industrin.

– Det som är särskilt spännande med den här miljön är de starka folk­rörelserna. För mig som är kristen och vänster så var det som att hitta hem. Jag har inga släkt­rötter i Sundsvalls­området, mina rötter finns i Sörm­land och Skåne, men det jag särskilt fastnade för var det här folk­rörelse­arvet var sammanhang jag inte riktigt förstod när jag först upptäckte det i tonåren. Mycket av det som blev det moderna Sverige börjar här.

I den här boken har Bricken hunnit bli 63 år. Hon är en from kristen och klass­medveten socialist som oroar sig för att hennes barn ska bli  strejk­­brytare och försöker föra erfaren­heterna från både 1879 och storstrejken 1909 vidare.

– Ja, att barnen ska bli strejk­brytare är ju det värsta som kan hända. 1908, året före stor­strejken, ägde över tusen strejker och lock­outer rum i Sverige. Sverige var ända fram till 1932, när boken utspelar sig, ett av världens mest oroliga länder på arbets­marknaden. Året efter Å­dalen sköt man igen på strejkande arbetare både i Klemens­näs och i Sandarne, vilket är väldigt bort­glömt. Sedan kom Salt­sjö­bads­­andan och så vidare, men det känns extra viktigt att lyfta fram den här epoken i dag med tanke på alla an­­greppen på arbets­rätten som sker. Det är verkligen inga själv­klar­heter de rättig­heter man kämpat sig till, utan det var en lång och svår kamp.

Ser du fler paralleller till i dag?

– Ja det är ju väldigt många paralleller tyvärr från den tiden. Alla de som i dag jobbar som daglönare med tillfälliga anställningar. Ungdomar som har mobilen som fotboja och kallas in på kort varsel, eller inte kallas in och blir utan lön, och tror att det alltid varit så. Att det måste vara så! Fascismen är ett annat exempel. De som framställer det som om de stora konflikterna står mellan infödda och utrikesfödda eller mellan folket och media. Vi i vänstern har en stor uppgift i att synliggöra ekonomiska orättvisor och klassperspektiv. För det finns så många krafter som vill framställa annat som det centrala.