TEGUCIGALPA Victor Jara föddes den 28 september 1932 i samhället Lonquen.
Victors föräldrar var fattiga bönder men modern var en musikalisk naturbegåvning som förmedlade kunskapen till Victor under tidiga år.
Att skriva om Victor Jara är att återvända till de första åren efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973.
Solidaritetsmöten, demonstrationer med tusentals svenskar och chilenare varje 11 september, långa politiska debatter och diskussioner på möten eller mellan vänstern om den chilenska fredliga vägen till socialism som havererade.
Och på alla dessa aktiviteter fanns Victor Jara med. Han förkroppsligade det vackraste som en revolutionär process och samhällsomvandling innebär av kollektiv solidaritet, den enorma kraft som ett revolutionärt projekt som har folkmajoriteten bakom sig innebär på samhällslivets alla områden.
Den mannens liv släckte José Adolfo Paredes Márquez, men på order från sin överordnade. Skotten skulle för all framtid göra Victor Jara odödlig.
– ”För hit den där där horungen!” skrek officeren och pekade mot Victor Jara. Han var omgiven av 600 lärare och studenter från universitetet, berättar Boris Navia Pérez.
Han är en av få överlevande politiska fångar som befann sig tillsammans med Victor Jara, de ödesdigra dagarna i mitten av september 1973 när Victor slogs blodig, torterades och slutligen avrättades av militären.
– Din skitstövel! Du är Victor Jara, den sjungande marxisten, den förbannade skitstöveln, sa officeren.
Han sparkade på den liggande Victor en, två, tre tio gånger på kroppen och i ansiktet som han försökte skydda med händerna.
”Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger, din jävla horunge!” skrek officeren, enligt Navia.
Händelsen utspelades på Chile-stadion i Santiago. Där fanns 5 000 politiska fångar. De blev vittnen när andra fångar, galna av tortyren, kastade sig ut i tomma intet från de höga läktarna samtidigt som de skrek ”Viva Allende!”
När Victor Jara med hjälp av de andra fångarna lyckas att repa sig så pass att han kan använda fingrarna för att skriva sin sista text, beskriver han helvetet på fotbollsstadion.
Det är den 15 september 1973:
Vi är fem tusen
i denna lilla del av staden.
Vi är fem tusen,
Men hur många är vi inte
i städerna och hela landet?
Så mycket mänsklighet,
hunger, kyla, panik, smärta, moralisk press, terror och galenskap!
Vi är tio tusen händer färre som inte producerar.
Hur många är vi inte i fosterlandet?
Blodet från vår Kamrat President
pulserar hårdare än bomberna och kulsprutekärvarna.
Så kommer vår knutna näve än en gång att slå.
Två marinofficerare är på besök och en ohygglig misshandel börjar mot Victor som är reslig och stark, byggnadsarbetare. Två gånger reser han sig blödande men blir sedan liggande. Det är det sista som Boris och de närmaste kamraterna ser av Victor Jara. När Boris och de andra senare på natten förflyttas till den större Nationalstadion, ser de vid utgången kropparna av 38 mördade, bland dem Victor Jara, som är perforerad med 44 kulor.
Dagen efter kastas hans kropp av en lastbil utanför huvudstadens allmänna kyrkogård.
I januari 1980, mitt under militärdiktaturen, tar jag fotografiet av hans enkla gravplakett, dekorerad med hundratals hälsningar från Chiles kämpande folk, som trots terrorn visade sin hyllning till honom.
Det skulle dröja till den 5 juni i år innan hans grav öppnades och hans kropp blev föremål för en rekonstruktion av hur döden hade inträffat.
Förspelet var bekännelsen från José Alfonso Paredes Márquez, idag 55 år.
Paredes hade envist vägrat att tala, men när han bröt samman inför domaren berättade han på rekordtid allt han hade burit på i hemlighet under mer än tre decennier.
Han ”blev vittne till när en marinlöjtnant började leka rysk roulett med sin revolver som han tryckte mot folksångarens tinning”.
På plats var löjtnant Nelson Edgardo Haase. Enligt Paredes gick kulan genom kraniet på Victor Jara och han var nästan död, när marinlöjtnanten beordrade Paredes och hans kamrater att avlossa sina gevär mot Jaras kropp. Paredes försäkrade att ”allt ägde rum inför Nelson Haase som satt bakom skrivbordet där förhören med fångarna ägde rum”.
José Alfonso Paredes Márquez var vid mordet på Jara en enkel värnpliktig 19-åring.
Om han bar denna oerhörda samvetsskuld under två generationer av ett mord på en av Chiles största personligheter – hur många samveten plågas fortfarande inte i Chile, Argentina, Colombia?
