Krigets fasa och meningslöshet, snarare än dess politiska förtecken, står i fokus när den sällan uppmärksammade nederländska kolonialhistorien skildras på film.
Av de västeuropeiska språkområdena är det nederländska ett av de mer okända i Sverige. Detsamma gäller därför också den nederländska historien, inte minst den koloniala. När svenskar tänker på Nederländerna brukar tankarna gå till de vanliga mysklichéerna om tulpaner, väderkvarnar och träskor, samt den beryktade kalvinistiska toleransen som gett upphov till en ovanligt avslappnad syn på företeelser som droger, prostitution och dödshjälp. Mindre ofta går tankarna till det koloniala imperiet som sträckte sig från Karibien – där öarna Sint Maarten, Aruba och Curaçao fortfarande hör till Konungariket Nederländerna – eller till ”Nederländska Ostindien” i nuvarande Indonesien. Ännu mindre känd är den blodiga indonesiska självständighetskampen på 1940-talet.
När filmen De Oost (”Östern”) hade premiär i våras på Amazon prime var det därför med visst intresse som denne recensent bänkade sig. Filmen följer den unge Johan som strax efter andra världskrigets slut tar värvning i armén för att rentvå sin kollaborerande familjs namn efter den tyska ockupationen och därmed erkännas som fullvärdig medborgare i det befriade Nederländerna. Han skickas till Nederländska Ostindien för att hjälpa till att ”pacificera” öarna där strider utbrutit efter den indonesiska nationella revolutionen. På plats konfronteras han snabbt med gerillaattacker och tortyr. Men snarare än att chockas av kolonialmaktens brutalitet mot rebeller och civilbefolkning är det den stelbenta kungliga arméns ineffektivitet som provocerar honom. Han dras därför i stället till en mystisk militär med oklart uppdrag som kallas ”Turken”.
Denne är baserad på den verklige Raymond Pierre Paul Westerling, en Istanbulfödd professionell nederländsk militär med en vurm för opera, som senare deltog i ett kuppförsök mot den första självständiga indonesiska regeringen och anklagades för krigsbrott, dock utan att åtalas. I takt med att kolonialmakten håller på att förlora kontrollen ges denne tillåtelse att bilda en egen elitstyrka med uppdrag att bekämpa rebellerna med alla till buds stående medel. Som medlem i ”Turkens” nybildade dödspatrull, beväpnad med eldkastare och dödslistor, får Johan se hur effektiv så kallad ”counter insurgency” går till. Till slut vaknar hans medmänskliga instinkter och äckel inför utrotningsmetoderna.
De Oost presenteras som en skoningslös uppgörelse med den nederländska kolonialhistorien, men är snarare en habil studie av hur en nation samtidigt kan befinna sig i rollen som ockuperad och ockupant. Men även om filmen gör allt för att undvika de vanliga sentimentala krigsfilmsklichéerna gör antihjältekulten att den stundtals blir till ett slags omvänd Rädda menige Ryan. Mot krigets fasor ställs inga solidariska broderskapskänslor; alla är mer eller mindre omoraliska kuggar i historiens hjul. Det hindrar dock inte filmen från att kulminera i ett melodramatiskt klimax av sällan skådat slag.