En bild på mig själv i badbyxor för några veckor gjorde mig förvirrad. Vilken kroppstyp har jag egentligen? Förlåt mig för den fåfänga frågan, men efter att i hela livet ojat mig över min kropp i den eminenta bögvärlden är frågan ännu obesvarad.
Kanske har du som läsare stött på bögars kroppsliga terminologi hämtad från djurvärlden. Här finns bland annat twinks (ung, smal och hårlös), uttrar (muskulös och samtidigt smal och hårig), björnar (stor benstomme, hårig), björnungar (säger sig självt, en yngre och hårlös variant av björn). Dessa har historiskt fungerat som ett subkulturellt kodifierat språk med syftet att förhindra avlyssning och att riskfritt kunna ge omdömen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I högstadiet var jag rund och go’. Klipp till ett par år senare: jag tappade mitt babyfett, klippte mitt långa svall och hade för första gången en riktig frisyr, ansiktet gav sig äntligen till känna och jag blev snygg. Eller fick en glow-up som det också kallas. Livet som hingst kulminerade när jag som 19-åring bodde i Paris. För att få de dagliga baguetteinköpen att gå runt sökte jag jobb i en klädbutik, och intervjun gick över förväntan. Innan jag reste mig upp för att gå frågade chefen om jag inte skulle vilja vara modell för deras höstkollektion. Hen kunde lika gärna ha frågat om jag skulle vilja ha en miljon. ”Det är bra att du är så smal”, lade han till innan jag gick. Mitt spartanska kaloriintag hade gjort mig till en renodlad, spinkig twink.
Konsekvensen av att i dag ha ett och annat trivselkilo är det jag nu långsamt upplever som fenomenet twink death. När nu Erik Galli wallraffar som tjock i ”Uppdrag Granskning: Jakten på Ozempic” och injicerar diabetesmedicin från svarta marknaden förstår man att bögar gör precis allt för att klamra sig fast vid sin twink-status. Den som tidigare varit ung, smal och hårlös mister med oundvikligt åldrande sitt ungdomliga utseende och smärta kropp. Redan vid 30-strecket befinner den sig i ett ingenmansland. ”Det finns inget som ett gammalt och nytt passfoto för att officiellt tillkännage att man inte är en twink längre”, skrev den australienska komikern Rhys Nicholson i somras. Eftersom han inte var 25 utan 32 år såg han, tja, äldre ut. Han hade som homosexuell man alltså ”dött”. Eller som alla andra kallar det – åldrats.
Homosexuella män kunde läsa Tomorrow’s man och Muscular development utan homofoba anklagelser eftersom det inte var porr, utan träning och hälsa.
Skribenten Mark Harris skrev nyligen i The New York Times att 50-talets kroppsbyggartidningar födde ett nytt ideal, muskelbögen. Hur gick det till? Homosexuella män kunde läsa Tomorrow’s man och Muscular development utan homofoba anklagelser eftersom det inte var porr, utan träning och hälsa. Tidningarna inspirerade konstnären Tom of Finland att teckna sjömän och poliser med parodiskt muskulösa kroppar. I hans illustrationer ägde den homosexuella mannen lagen och var därmed inget offer för homofobi. Den starka kroppen sågs som frisk. I ett senare skede sammanflätades dessutom den tunna kroppen med effekten av aids, vilket förstärkte det muskulösa idealet än mer.
När jag nu sakta men säkert träder in i den oundvikliga twinkdöden måste jag likt en Pokémon anta en ny form. Det finns liksom – ännu – inget ord för någon som står och stampar mellan två djurtyper. För att upprätthålla ordningen i bögkosmos står jag nu inför valet att beställa en årsdos Ozempic från Apotea eller börja med ett dagligt kaffemått proteinpulver. För vad skulle hända annars bli en okategoriserad avart bland bögar? Det får inte hända!
Om twinkdöden är det värsta som kan hända i och med min trettionde födelsedag, låter jag hellre ett och annat semesterkilo tala sitt tydliga språk. Jag får dra till med ”pensionerad twink”. Det är i varje fall bättre än döden.
