Vänsterframgångarna i Frankrike och Grekland har förskjutit maktbalansen i EU. Den närmaste tiden med nya val och beslut inom EU kan formulera om kontinentens politiska framtid.
Det grekiska vänsterpartiet Syriza kör ett slags chickenrace mot de dominerande krafterna i EU när man vägrar acceptera den uppgörelse Grekland gjorde med EU. Vi kommer aldrig att acceptera att förhandla om det avtalet upprepades gång på gång. Sedan visade det sig fullt möjligt. Syrizas konsekventa hållning som väl svarar mot de grekiska väljarnas åsikter har lönat sig politiskt och ett tag var man det största partiet i alla mätningar. I de allra senaste mätningarna har dock Ny Demokrati åter blivit det största partiet med mellan 25,6 och 27,7 procent mot mellan 20,1 och 26 procent för Syriza . Ny Demokrati är starkast i åldersgruppen över 60 år medan Syriza är starkast bland de unga.
Ledaren för Ny Demokrati Antonis Samaras har hårt attackerat Syriza för att leda landet till kaos, samtidigt som han börjat tala om möjligheten att gå mer försiktigt fram med besparingarna. Centrala aktörer inom EU vill stötta honom eftersom man inte vill ha ett radikalt vänsterparti vid makten i Grekland. Parallellen med Argentina vars betalningskris ledde till ett paradigmskifte där den nuvarande regeringen med en vänstertendens tog över skrämmer högern liksom EU-byråkratin. De gamla maktpartierna i Grekland måste få något att erbjuda väljarna för att vinna valet.
Hollandes seger i det franska presidentvalet har också ändrat på maktbalansen inom EU. Tyskland och Merkel kan inte längre diktera villkoren och när den stenhårda pakten Tyskland-Frankrike mjukats upp är det många länder som följer efter.
Det grundläggande som hänt är att allt fler börjat betvivla att åtstramningspolitiken är rätt väg. Till tvivlarna sällar sig nu så skilda röster som EU-kommissionen, fackföreningsrörelsen, president Obama och OECD.
Det som den europeiska vänstern länge hävdat börjar nu bli en etablerad sanning. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman menar att också ansvarsfulla ekonomer länge varnat att dessa nedskärningar bara fördjupar depressionen i den europeiska ekonomin, minskar investerarnas förtroende och riskerar leda till politisk instabilitet.
Det finns en klar chans att vi kan se en öppning för vänstern i Europa, till och med för den radikala vänstern om man agerar konsekvent och intelligent. Det skulle kunna leda till ett paradigmskifte också i Europa, de närmaste veckorna kommer att vara avgörande. Men finansmarknaderna kommer inte att vara passiva. Risken för ett bakslag är stor och då lurar aggressiva högerkrafter. Det var länge sedan konflikten mellan arbete och kapital var så aktuell, det var länge sedan vänstern var så relevant.
Men det finns också en annan motsättning, mellan Syd och Nord. Spaniens högerregering och teknokratregeringen i Italien ställer sig på Frankrikes sida i kraven på en mer expansiv politik i keynesiansk anda med euroobligationer som ett sätt att fördela bördorna. Nästa land under attack är Spanien där Bankia, en av de största bankerna, nu begärt hjälp av staten.
Den svenska högerregeringen ställer sig med sömngångaraktig säkerhet på Nords sida när man är skeptisk till alla offensiva åtgärder. Istället vill Reinfeldt ha mer åtstramning och mer frihandel, mer av samma som skapade krisen.
