Som tonåring på 90-talet hängde jag ofta på ungdomskaféet i källaren på Skövde kulturhus. Personalen där var överseende med stinkande kängor på bordet och att vi spelade Bob Marley så att kaffekopparna skallrade. Emellanåt kom en vänlig själ från övervåningen för att locka med oss i en krokikurs.

Själv nappade jag på att sitta i en inköpsgrupp för Riksteaterns föreställningar. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men det lät kul. Plötsligt satt jag där efter skolan i klorinblekta jeans, rakat hår – och beställde Lars Norén-pjäser.

Hur är det möjligt att jag fick den chansen av människor som inte kände mig? Projektet drevs av ett lapptäcke av folkbildningsorganisationer: ABF, Studiefrämjandet och Riksteatern.

Först i dag förstår jag att scenen inte hade kunnat utspela sig någon annanstans än i Sverige, under folkbildningens vackra skymningstimme.

Klipp till 2025. Tidöregeringen stryper folkbildningen i det tysta. Folkhögskolornas anslag minskar med 500 miljoner, likaså studieförbundens. De sistnämnda samarbetar med ofattbara 15 000 föreningar ute i landet: hur många kommer att utplånas? Olof Palme kallade Sverige för en ”studiecirkeldemokrati”. Överallt klipps denna vackra skapelses underjordiska kablar av.

Nu ringer organisationerna själva i varningsklockan. ABF har tillsammans med Expo tagit fram rapporten ”Hotet från extremhögern”. Katalys har finansierat Peter Gustavssons skarpa bok Angreppet. Arena Idé har gett ut antologin När taket rasar in.

Alla handlar om hur illa ställt det är i Folkbildningssverige. Ändå har de inte lyckats bryta tystnaden i kulturdebatten. Få av mina vänner i Stockholm känner till att regeringen tillsatt en utredning för att avskaffa den självförvaltningsmodell som utgör själva kärnan i folkbildningen.

Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

En anledning är att allt färre förstår folkbildningens betydelse för den svenska demokratin, som närmast är sammanvuxen med folkrörelserna. Intresseorganisationer påverkar utredningar och remisser och ger partier expertkunskap. När folkbildningen får ökade krav på att finansiera sig själv, handlar det om betydligt mer än att någras ”fritidsintresse” hotas – för att använda före detta utbildningsminister Mats Perssons famösa uttalande.

En annan anledning till tystnaden är att frågan handlar om stad och land. Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

I debatten hörs det ofta att den ”tillhandahåller viktig infrastruktur” för kulturen, men det är en underdrift. Snarare är den kulturen på mindre orter. Utan studieförbunden skulle författarkvällarna och målarkurserna upphöra i bruksorten. Själv såg jag inte en enda indiefilm eller hörde en enda diktuppläsning under min uppväxt utan att folkbildningen tagit initiativet och finansierat.

I dag talar vi mycket om extremhögerns rörelsebyggande. Och visst är den ”Sverigevänliga rörelsen” bra på att starta tidningar och mobilisera på X och Facebook. Men som Mathias Wåg påpekat är det en sak att skriva rasistiska kommentarer under ett klipp på Youtube och en annan att bygga en rörelsekultur. SD saknar kulturinstitutioner, studieförbund och kooperativ – fysiska mötesplatser som är helt livsavgörande. Problemet är att de har fattat detta och gör – ännu taffliga – försök med kulturföreningar som Gimle och SD Motor, nästlar sig in i Uppsalas studentliv och bygger Konservativa förbundet. Politiken ligger nedströms kulturen, konstaterade Mattias Karlsson för fem år sedan i Svenska Dagbladet – vilket han fortfarande har rätt i.

Därför är det så viktigt att mobilisera för folkbildningen. Lyckligtvis är det en gren där högern spelar i knatteserien, medan arbetarrörelsen är högst upp i Champions League. Tänk om vi skulle testa att kampanja för saken. Varför inte gå till val på att ”göra ABF great igen”? S, V och MP – kanske till och med C – skulle kunna samarbeta.

När allt fler kommuner går med underskott vore det en räddningsaktion att satsa på folkhögskolorna. Ett gryende kulturliv kan inte lösa krisen i befolkningsfrågan – men nästintill. För min del var känslan av att det alltid händer något på kulturhuset i Skövde en viktig anledning till att jag flyttade tillbaka efter decennier i storstan.

Dessutom skulle det behövas en upprustning på många mindre orter. När jag söker på ABF i Skaraborg finner jag språkkaféer för nyanlända, dragspelskurser och datautbildningar för äldre. Lovvärt – men nog skulle programmet kunna göras roligare för en yngre generation. Man skulle kunna göra studiebesök på Hägerstensåsens Medborgarhus, som ordnar studiecirklar i countryns historia och babyrave. Tänk hur det skulle liva upp en sömnig småstad som Skara.

Folkbildningen är kort sagt ett raketbränsle. Som just nu hälls rakt ned i vasken.

Mannen på andra sidan telefonlinjen suckar djupt.

“Du vet viskleken, där man ska viska ett ord till den bredvid, som sedan ska viska till nästa person, som ska viska till nästa person, och så ser man om den sista personen säger samma ord som den första? Så har underentreprenörleden fungerat på Northvolt.” 

För att förstå vad som gick fel när Northvolt gick i konkurs för två veckor sedan har jag ringt upp ett fackligt ombud på arbetsplatsen. Han berättar att det genom åren varit cirka 2 500 underentreprenörer på bygget i Skellefteå.