Våldtäkt är ett maktutövande, en våldshandling, slutstationen på patriarkatets dominansresa.
Men det är inte hela sanningen.
Katrine Kielos menar att det nu är dags att ta nästa steg i den feministiska debatten och återkoppla våldtäkt med sexualitet.
Att beskriva våldtäkt som en våldshandling har historiskt sett varit en effektiv feministisk strategi för att få upp frågan på dagordningen. Om våldtäkt är ett våldsbrott, och inte ett resultat av mäns okontrollerbara sexualitet, kräver det att män tar ansvar för sina handlingar. Om våldtäkt beskrivs i termer av makt och dominans synliggör det könsmaktsordningens allra fulaste tryne. Det här är viktigt, menar Kielos. Det förflyttar ansvaret från kvinnan till mannen. Det undviker att skambelägga kvinnlig sexualitet. Men det är inte hela sanningen.

Även om målet med våldtäkt är makt, är sexualiteten dess medel. Kvinnans kön och sexualitet angrips, mannens kön och sexualitet är vapnet. Efter våldtäkten kan en läkare se spår av sexuellt umgänge men inte nödvändigtvis av våld. Inte nödvändigtvis av våldtäkt. Det är kvinnans sexualitet som nagelfars, som hamnar i fokus.
Även för henne själv.
Män har privilegiet att distansera sig ifrån våldtäkt. Det är något som sker någon annanstans, av någon annan man som säkert både är sjuk och pedofil. Kvinnor å andra sidan lär sig om fula gubbar från de första stapplande flickstegen, genom tonårens korridorsknuffar och BH-bandssnärtande till vuxenvärldens krogflirtande följt av skräckslagna promenader hem genom mörka parker.
Våldtäkt är något kvinnor hela tiden förhåller sig till. På krogen, på väg hem, hela vägen in i sovrummet och vi slutar inte där.

Sexualiteten är omöjlig att skilja från identiteten, och våldtäkt – som system, hot, struktur – är delaktig i denna konstruktion. Och dessutom. Kvinnlig sexuell underordning återskapas överallt omkring oss. I kulturen, reklamen, pornografin och även i det gensvar kvinnlig flirtig återhållsamhet skapar i det heterosexuella spelet. Det är detta, menar Kielos, som lär kvinnor att vara våldtäktsbara. Det är därför vi inte kan prata om våldtäkt utan att också prata om sexualitet.

Detta är ingen bekväm läsning. Kielos strävar inte efter att stryka sin läsare medhårs. Genom att blanda resonerande essä med prosa vandrar man som läsare mellan känslostämningar och tankearbete. Ena sidan retar läsaren med historier om ömsesidig lust och förväntan, den andra sparkar undan benen genom rädsla och förnedring. Dessa litterära överraskningsmoment gör att man läser om övergrepp med ett sug i magen och om pirrigt vaniljsex med känslan av illamående. Ett stilistiskt träffsäkert knep som aldrig blir uttjatat. Detta är fysisk läsning som kryper in under huden. Kittlar, kliar och ganska ofta klöser och kramar åt.
Trots det övergripande allvaret känns Kielos passager om kvinnlig sexualitet oväntat befriande. Vi kan inte frigöra oss från könsmaktsordningen och den inverkan den har på sexualiteten. Det ogiltigförklarar inte kvinnlig lust och sexuell agens. Ibland är sexualiteten ett varigt sår, ibland ett kortfattat men outtömligt ”ja”.

Vissa spår kunde Kielos ha skippat. Snippa-debatten, att snippa som begrepp är problematiskt eftersom det är ett femininum för snopp, känns passé. Diskussionen om vikten att dekonstruera den falska dikotomin mellan kropp och kultur, kön och genus är en ståndpunkt jag helt igenom delar, men har inte feminismen fastställt det för ett antal år sedan?

Dessa funderingar är hur som helst inte mer än marginella. Helhetsintrycket är stringent och hudnära, ibland som en smekning, ibland som ett skrapsår. Stundtals obehagligt och obekvämt. Provocerande? Absolut. Frågan är om en bok om våldtäkt som inte provocerar är värd att läsa. Frågan är om en feminism som inte vågar få skit under naglarna är värd sitt namn. Det är Kielos vägran att väja för det smutsiga som gör Våldtäkt & romantik till den viktigaste feministiska bok jag läst på mycket länge.