Ahmad är en ung palestinsk konstnär och politisk fånge som just fått veta att han kommer att få tillbringa ytterligare sex månader i det ökända israeliska ökenfängelset Ketziot.
Därmed kommer han att ha tillbringat två år i fängelse när hans fall åter tas upp i den hemliga israeliska domstolsförhandling som prövar om ”säkerhetsfångar” skall friges eller ej. Kanske släpps han, kanske förlängs hans administrativa dom.
Administrativ förvaring är en israelisk praxis och ett av flera områden där Israel gått på tvärs med de internationella konventionerna som förbjuder denna typ av fängslanden.
– Jag har aldrig burit vapen, så det kan de inte anklaga mig för. Men jag kommer heller aldrig att ge dem det de vill ha. Jag kommer aldrig fabricera anklagelser mot andra palestinier, och jag tänker aldrig säga att de hade rätt att slänga in mig här. Så jag sitter där jag sitter.
Ahmad röstar varken på Hamas eller Fatah, men liksom många andra palestinier så pratar han om hur EU och omvärlden tvingar palestinierna till underkastelse.
Inlåsta tills vidare
– I Europa tycks alla veta namnet på den israeliska soldaten som sitter fångad i Gaza. Men hur många av er orkar bry er om att ta reda på vad vi som sitter i israeliskt förvar heter? Gilad Shalit kallas för ett gisslanoffer, medan Israel kan fånga genomsnittligt 50 palestinier om dagen, fängsla oss, stämpla oss som högrisk-fångar, och låsa in oss på obestämd tid utan att någonsin behöva läsa upp våra namn i tv.
Under fattigdomsgränsen
Till följd av Hamas’ valseger den 26 januari i år, ställde sig EU bakom beslutet att avbryta biståndet till den Palestinska regeringen, vilket gjort att 120.000 palestinska offentliganställda inte har kunnat få ut några löner, och för första gången sedan 1948 lever nu 70 procent av palestinierna på Västbanken och Gazaremsan under FN:s fattigdomsgräns på en dollar om dagen.
Tillsammans med USA har EU har valt att prata med Mahmoud Abbas, den palestinska presidenten, vars parti Fatah led ett svidande nederlag i de val som förde Hamas till makten i januari.
Abbas har varit central i den maktkamp som sedan dess utbrutit mellan det gamla och det nya ledarskapet i Fatah. Många yngre palestinska Fatah-anhängare har varit kritiska till den politik som Abbas fört, och velat se en skärpning av kraven som ställs gentemot USA, EU och Israel.
EU:s frysta bistånd handlar inte bara om Hamas vägran att erkänna Israel.
Man menar att Hamas även måste respektera och leva upp till de tidigare ingångna avtal som slutits mellan Fatah och Israel – det vill säga just de avtal som Hamas’ valseger var en reaktion emot.
Osynliga
– Vi är osynliga för er, säger Ahmad när jag pratar med honom med hjälp av en av de många insmugglade telefoner som florerar bland de palestinska fångarna.
– Hur ska palestinierna kunna välja, när vi inte ges någonting att välja emellan? Hur ska vi någonsin kunna tro på att ni inte bara är lögnare och hycklare när ni så frikostigt ger Israel all rätt att göra vad de vill med oss, och samtidigt ställer krav på den palestinska sidan att erkänna Israel? Hur ska vi någonsin kunna förhandla som likvärdiga när de aldrig förväntas erkänna oss eller vår existens.
– Vad är det för demokrati ni efterfrågar egentligen?
Paradoxalt nog har EU och USA valt den totalt motsatta strategin när det gäller Libanon, men med hjälp av samma retorik.
Där har man istället valt att stödja den i regeringsbyggnaden belägrade knappa majoritetsregering som varit mer väst- och USA-vänlig i förhållande till oppositionen.
Samtidigt som regeringen, med Fouad Siniora i spetsen, misslyckats med att leda uppbyggnadsarbetet, har frågan om ansvarsutkrävande av Israel kommit bort.
I stället har regeringen fokuserat på att upprätta en domstol för att undersöka vem som mördade den tidigare libanesiska premiärministern Rafiq al Hariri som mördades den 14 februari 2005, något som ses som en eftergift för utländska påtryckningar.
Massiv opposition
I Libanon kämpar regeringen Siniora mot en massiv opposition – uppemot två miljoner libaneser demonstrerade förra söndagen på Riad Al Solh-torget för att tvinga regeringen Siniora att avgå.
Oavsett om dessa två miljoner libaneser här till en knapp majoritet, eller en dryg minoritet, så reser de frågan om huruvida regeringen kan ha någon politisk legitimitet, i ett land där konstitutionen klart och tydligt fastslår att alla religiösa minoriteter skall finnas representerade i regeringen.
Den brittiske utrikesministern Margaret Becket reste nyligen till Beirut för att ge sitt stöd till Foad Sinioras regering, och för att trycka på oppositionen för att återvända till den tidigare samlingsregeringen.
– Jag reste till Libanon för att understryka Storbritanniens stöd till Libanon, och till premiärminister Siniora, sade Becket i ett uttalande förra lördagen.
Trots det skärpta läget har Siniora tydligt deklarerat att han inte avser att låta sig tvingas bort ifrån makten av demonstranterna, och att han avfärdar protesterna som ett kuppförsök.
Tarek Lubani är en ung kanadensisk-palestinsk läkarstudent som just nu gör sin praktik på ett av Beiruts sjukhus, och han har också deltagit i några av protesterna som ägt rum.
Inte ”pro-syrisk”
Han berättar att han inte känt igen sig i verklighetsbeskrivningen från Libanon när han läst västerländsk rapportering ifrån det som sker i Libanon.
– Undantaget de allra minsta grupperingarna så är det ingen här som skulle kalla sig själv ”pro-syrisk”, som ofta är beteckningen i i alla fall kanadensisk rapportering.
– Jag har inte sett några skäl att stämpla dem som pro-syriska. Men den förenklingen gör det enkelt att avfärda en demonstration där uppemot två miljoner libaneser medverkar som ett kuppförsök, detta i ett land med fyra miljoner invånare totalt.
Folk hjälptes åt
Då, under kriget, hjälptes folk åt för att klara sig igenom bombningar och isolering ifrån omvärlden.
Nu är det återuppbyggnaden som väckt frågan om vilket Libanon som behöver byggas för att samma situation inte ska kunna uppstå igen.
