Vad är poängen med att stå emot det ryska tyranniet i Ukraina om vårt samhälle allt mer efterliknar Putins – ett misstänksamt övervakningssamhälle styrt av oligarker?
En vän som har bott länge i Kina berättade att han ofta fann sina saker något förflyttade i hotellrummet. En väska låg plötsligt öppen, byxorna vikta på ett nytt sätt. Till slut kunde han känna om någon hade varit där – även om det var oklart om det var detaljminnet eller paranoian som hade skärpts. Resultatet var detsamma: han passade sig.
Från och med oktober ska svensk polis i hemlighet kunna avlyssna och övervaka personer i brottsförebyggande syfte, utan att någon utredning behöver inledas. Och även om detta bara är en i raden av drakoniska nya övervakningslagar som föreslås av regeringen, med allt från angiveriplikt bland offentliganställda till utredningar om förbud mot krypterade samtalsappar, så bör vi minnas att förarbetet gjordes av den socialdemokratiska regeringen. I november 2021 föreslog den både hemlig husrannsakan och avlyssning i förebyggande syfte, återigen utan misstanke om brott.
I debatten refereras ständigt till repressionen i det forna östblocket, inte minst när Vänsterpartiet nyligen föreslog prisregleringar för el och matvaror. När sverigedemokraten Oscar Sjöstedt blev ertappad med att skriva sig på sitt fritidshus för att mjölka skattepengar var hans försvar givet: ”Det här är inte Sovjetryssland.”
Det man ogillar med det forna östblocket är alltså jämlikheten. Repressionen däremot har man inga problem med. ”Sverige måste bli ett övervakningssamhälle”, som den dåvarande politiska redaktören på Expressen uttryckte det i en ledartext (18/2) – i dag är hon Moderaternas statssekreterare. ”Antingen bestämmer vi oss för att börja övervaka de gängkriminella”, skrev hon, som om en sådan exakthet vore möjlig, ”eller så accepterar vi risken att det svenska tillståndet urartar ännu mer.”
Huvudsaken är att Ryssland besegras – om vi själva blir Ryssland verkar spela mindre roll.
I boken The security principle skiljer den franska filosofen Frédéric Gros mellan två historiska definitioner av säkerhet. Enligt det antika synsättet berörs den som har ett balanserat sinne och ädelt hjärta inte av omvärldens buller, medan man i modern tid flyttade över uppmärksamheten till själva hotet.
Denna kronologiska övergång märks av i språkforskaren Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok från 1922, där han härleder ordet ”säker” från latinets se (”utan”) och cura (”bekymmer, omsorg”) och definierar det som ”utan bekymmer; senare även: fri från fara”. Även i Sverige övergick alltså säkerheten från att ses som ett inre till ett yttre tillstånd, från en motståndskraft i karaktären till avsaknaden av hot.
Dessa båda principer brottas ständigt med varandra. Under det mer självsäkra 1990-talet tänkte borgerliga politiker i väst att om gränserna faller och idéer möts så kommer demokratin att vinna.
I dag har den andra idén vuxit sig starkare – och därför målas invasionen av Ukraina inte upp som en kamp mellan samhällsskick, utan som en patriotisk kamp där det gäller att heja på sitt lag. Kriget visar inte främst på folkstyrets överlägsenhet, utan att Ryssland är ett hot. Det långsiktiga svaret är inte demokratistöd utan inträde i Nato.
Därför har dagens höger inga problem med att in i det sista köpa rysk energi, sälja ut välfärd och infrastruktur till svenska, kinesiska och saudiska oligarker, bekämpa öppenhet kring hur pengar påverkar politiken, smickra despoter på rätt geopolitisk sida som Erdogan – eller som i det här fallet, upprätta en nattväktarstat. Huvudsaken är att Ryssland besegras – om vi själva blir Ryssland verkar spela mindre roll.
