Även partiets egen valanalys var obarmhärtig. Där står att man framför allt når akademiker, och att den viktigaste anledningen till att de valde Folkpartiet var deras hållning i utbildningsfrågan. Förankringen bland högutbildade nämns dock inte som en styrka att bygga vidare på, utan som den stora svagheten. Så här förklarade analysens författare problemet:

– Vi tappar i den breda medelklassen. Bland poliser, sjuksköterskor och förskollärare, där förlorar vi väljare.

Han heter Mats Persson och är i dag utbildningsminister. Han håller alltså personligen i suddgummit som raderar de sista resterna av den socialliberalism som hade varit dess stora säljargument.

En framgångssaga för honom personligen, men knappast för partiet. De är i dag ännu mindre, och presterade bara 4,61 procent i valet. Med största sannolikhet räddades man av stödröster, och det verkliga stödet har legat kring tre procent de senaste åren. I SVT:s senaste väljarbarometer kammar partiet hem 2,9 procent, det vill säga runt hälften av det katastrofala resultat som för tio år sedan fick Mats Persson med kollegor att förespråka en drastisk omläggning av politiken.

I stället fortsätter han att elda upp allt förtroende i den enda fråga där Liberalerna har varit trovärdiga.

Först bidrog man till att förkorta mandaten till styrelserna i landets högskolor och universitet för att underlätta för politiska tillsättningar – vilket möttes av stark kritik från 37 rektorer. Sedan tillsatte han en utredning som på förhand hade bestämt sig för att det högerpopulistiska modeordet ”woke” var det stora hotet mot fri forskning, trots att universiteten själva i remissvaren angav högerextrem aktivism och politisk styrning som större problem. Man har också försvarat en usel marknadsskola och gjort en skollobbyist till minister. Samtidigt som regeringen ska ta fram en kulturkanon skär man ned på alla institutioner som lär befolkningen om vår kulturhistoria.

Och nu skär regeringen ned på de fristående kurserna, som han menar är ett sätt att dölja ungdomsarbetslöshet. Fokus ska i stället ligga på utbildningar som leder till jobb, och på studier som avslutas. På populistiskt manér lyfter han också fram udda kurser som ”ölkunskap”, så att man ska förstå att humaniora är problemet, och påstår att det står i vägen för laboratorietid.

Jag som har läst både humaniora och samhällsvetenskap vet dock att det är precis tvärtom. På grund av underfinansiering är undervisningstiden betydligt lägre just där, medan större delen av naturvetenskapliga utbildningar är lärarledda och praktiska. Detta är en stor orättvisa som drabbar humaniorastudenter, och det förklarar också varför så många kurser inte fullföljs.

Dessutom skulle Sverige må bra av att fler läste humanistiska ämnen. Varför inte inleda alla högre studier med en kurs i svensk idéhistoria eller vetenskapsfilosofi? Eller utvidga möjligheterna för arbetare att ta ledigt för att läsa en spännande hantverkskurs?

Tänk att titta på världen år 2024 och tänka att människan behöver bli mindre bildad snarare än mer. Kunskaper från strökurser – inklusive dem som aldrig avslutas – berikar samhället på en rad osynliga sätt, även om de inte direkt leder till jobb. Inte bara för att de kan demokratisera delar av det mänskliga som annars bara är tillgängligt för ett fåtal, som litteratur och konst. De skapar också kritiskt tänkande medborgare som kan styra sig själva.

Men det är förstås precis vad Tidöregeringen är rädd för.

Apropå det har jag precis diskuterat transfrågan mot Hanne Kjöller i TV4 och ”hatet mot svenskar” mot Paulina Neuding i P1 Morgon. (Om du gillar att jag är ute och bråkar med högern får du gärna prenumerera, exempelvis månadsvis digitalt.)