Sakta börjar jag bli krismedveten. Och då menar jag inte i betydelsen att jag efter två decenniers borgerlig propaganda insett nödvändigheten av ständiga nedskärningar i den offentligt finansierade välfärden. Nej, jag menar på ett personligt plan. Om att under ett svajigt ekonomiskt läge äga en villa.
Occupy-rörelsens slagord ”Vi är de 99 procenten” har knoppat av sig till flera sajter med foton på handskrivna berättelser där folk runt om i världen berättar om sina levnadsvillkor. Många av dem vittnar om osäkra anställningar och boenden. ”Jag är 25 år och får inte tag i en fast bostad eller anställning. Jobbar som timvikarie inom vården…” börjar exempelvis en av de svenska berättelserna. I en tid där folk putsar på sina facebookfasader, där framgångsskryt inte längre behöver sminkas med ironiska smileys, är detta ett lysande politiskt initiativ.
Också många av de som inte tillhör de mest nödställda är idag oroliga. Inte bara så där i allmänhet över vart världen barkar, utan för sin egen och sina familjers situation. Om vi pratar om 99 procent av befolkningen så är exempelvis en stor andel husägare inberäknade. Jag tillhör själv den kategorin.
2005 köpte jag och familjen ett gathus i Södra Innerstan i Malmö. På den tiden kastade bankerna lån efter folk. Min fru var fast anställd som lärare och jag hade efter många år som frilansjournalist äntligen startat firma. Trots att jag bara hunnit fakturera en handfull artiklar och vi inte hade några som helst besparingar fick vi låna. På hela köpesumman. Ja, även till pantbreven.
Förra sommaren fick vi en första lektion i vilken rävsax vi kan hamna i om det krisar. Under vintern hade taket läckt på flera ställen. Trots att bostadens marknadsvärde fortsatte klättra efter 2005 och låg rejält högre än de drygt 2,6 miljoner vi har i lån så var det tvärstopp från banken. Inkomsterna ansågs nu för låga för ytterligare ett litet lån. Om priserna sjunker och räntorna sticker iväg kan vi tvingas sälja men fortfarande ha kvar lån på något som vi inte längre äger. Om det ens går att sälja…
Det var länge sedan Per Albin vurmade för egnahemsrörelsen och den svenska vänstern fokuserar idag på försvaret av hyresrätten. Men en majoritet av svenskarna bor faktiskt i ägande- eller bostadsrätter. Bor, för i praktiken är det ju bankerna som vi har lån hos som äger dem. En hel del har liksom jag osäkra inkomster som dessutom inte är höga. Om den förmodade bostadsbubblan spricker så kanske vi blir skuldsatta resten av våra liv.
Lyxproblem som vi har oss själva att skylla? Tja, allt är relativt men ska vi göra politik av folkflertalets levnadsvillkor under kapitalismens kris så bör nog vänstern göra upp med vissa fördomar om ”gnällande villaägare” som glider fram i ROT-fylld gräddfil. Många av oss tillhör också de 99 procenten.