Högen av litterära alienationsskildringar i det nyliberala samhället fortsätter att växa.
Det finns en skröna som handlar om när den första McDonalds-restaurangen skulle öppna i Moskva efter Sovjetunionens fall. Mitt under utbildningen i ”customer care” och ”service-minded approach” räckte en nyanställd, nyss befriad kommunistundersåte, upp handen och frågade: ”Varför ska vi vara trevliga för? Det är ju vi som har maten?”
En lustig, och framför allt sedelärande, anekdot om vad ett halvt sekel utan liberalekonomiskt tänkande kan orsaka för psykologiska, för att inte tala om samhälleliga, skador. Ryssland fick som bekant sin chockdoktrin och kapitalism till sist, men den här mentaliteten påstås ibland leva kvar om man lyssnar till västerländska turisters klagan över trumpna kypare och arroganta städare (senast under fotbolls-VM 2018). Som en restprodukt från alla år utan någon ordentlig servicekultur.
Vad jakten efter rikedom gör med människor och samhällen finns det gott om sagor och massgravar som berättar om. I samtidskulturen är ett söndertuggat tema snarare den självspäkande, håglöst tindrande eller ständigt renoverande medelklassen som vittnar om tomheten, apatin och ensamheten som kommer av att översätta varje moment och relation i tillvaron till en fråga om transaktionsvinster och -förluster. Vad får jag ut av det här förhållandet? Har jag satsat på rätt karriär? Borde vi inte investera i en ny veranda ändå? Vad har mitt barn någonsin gjort för mig?
Men i en högt utvecklad kapitalism, med sin högtstående servicekultur, finns inga utrymmen för minsta tvekan inför kundens begäran om man inte vill se sig om efter ett annat gig eller vakna till att Homeland Security störtar in genom dörren
Huvudpersonen i Milja Sarkolas romandebut Mitt kapital drar det hela till sådan spets att hon maniskt för bok över vartenda öre hon upplever sig tjäna eller gå miste om i vardagen. Hon trivs bland de översta skikten, ”som upplyst ältar sina skuldkänslor”, snarare än hos pöbelns ”vulgära sätt att ständigt klaga på penningbrist och känna sig exploaterad”. Men samtidigt sitter hon ju fast i det själv, även i sitt till synes kreativa och fria jobb som världsomseglande teaterregissör. Även här måste den som vill hålla näsan över ytan ständigt följa pengalukten och servilt acceptera varje erbjudande, order och förolämpning som kommer uppifrån.
För att ta ett annat populärkulturellt exempel. I ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar kallar Maria Montazami till sig sin trädgårdsmästare och frågar om han inte kan klippa om alla buskar och träd i hjärtformationer lagom till eftermiddagens kafferep. Trädgårdsmästaren svarar ögonblickligen ”yes, mam” trots att hans minspel avslöjar att han uppenbarligen finner idén både absurd och svårgenomförbar. Men i en högt utvecklad kapitalism, med sin högtstående servicekultur, finns inga utrymmen för minsta tvekan inför kundens begäran om man inte vill se sig om efter ett annat gig eller vakna till att Homeland Security störtar in genom dörren.
Med alla ekonomiska system följer som bekant en viss kultur och särskilda sociala relationer. Förvänta er inget annat under kapitalismen, än en kultur full av konkurrerande, utlessa ja-sägare till undersåtar och maktfullkomliga härskare, på en scen där penningen styr varje tanke och rörelse.