I skrivande stund har sopstrejken i Stockholm just avslutats. Renhållningsarbetarna säger sig ha fått igenom viktiga delar av sina krav. Strejken var ”vild” – renhållningsarbetarna vägrade arbeta, trots att det fanns ett kollektivavtal och därmed fredsplikt. Saken är dock både mer komplex och mer principiell.

Avfallshantering är en kommunal angelägenhet. Men kommunen lägger ut arbetet på entreprenad. Den vinnande anbudsgivaren – Liselotte Lööf AB – har använt upphandlingsförfarandet för att försämra löner och arbetsvillkor. I praktiken betyder det en lönesänkning på 5.000-10.000 i månaden, samtidigt som det blir mer att göra. På Östermalm har de som vägrat acceptera försämringarna sagts upp med arbetsbrist som motivering. För det har företaget anmälts till Arbetsdomstolen, AD.

Att LLAB kunnat lägga bud som ligger flera miljoner under näst lägsta pris, förutsätter försämringarna. Transport konstaterar att upphandlingsunderlaget innehåller ”utförliga beskrivningar om exempelvis de kärl som ska användas, men betydligt mindre om de anställdas arbetsmiljö”. Att det borgerligt styrda stadshuset inte hörsammat ett så grundläggande krav som att begära in redogörelser av konsekvenser för de anställda i anbudet, är en central del av saken. Genom att utforma upphandlingskriterierna så att priset blir strikt utslagsgivande, har Stockholms stad i praktiken inbjudit till lönedumpning.

Varje år upphandlar offentlig sektor för mer än 400 miljarder kronor. Lagen om offentlig upphandling förhindrar det offentliga att ställa många typer av sociala krav – det är ”affärsmässighet” som gäller. Exempelvis är det förbjudet att uttryckligen kräva kollektivavtal. Detta är i sig orimligt. Men lagen till trots är det möjligt att formulera andra krav än pris, på ett sådant sätt att processen inte inbjuder till osjysst konkurrens. Den förra rödgröna majoriteten hade inlett ett sådant arbete. Det stoppades och spolades omedelbart efter högerns maktövertagande 2006.
Kollektivavtalens tillkomst och uppföljning föregår inte i ett politiskt vakuum. Det finns en kraftmätning om hur tillämpliga lagar ska utformas och tolkas. Det finns en dragkamp om vad som ska läggas ut på entreprenad, och under vilka villkor. Och det finns en stridszon där tolkningen av gällande avtal står på spel. Kollektivavtal utgör värn mot lönedumpning, inte bara genom att fastställa lägstalöner, utan genom att etablera allmänt rimliga nivåer och praxis. LLAB ändrar de facto avtalet, vilket renhållningsarbetarna och Transport anser vara ett avtalsbrott.

Man kan rycka på axlarna och säga att lagar ska stiftas i EU och riksdagen, upphandlingsbeslut fattas i fullmäktige och AD bedöma eventuella avtalsbrott i efterhand. Men sådan är inte den verkliga dynamiken på arbetsmarknaden. I verkligheten handlar många strider om kraftfältet runt lag och avtal. ”Man blir inte glad när man läser AD:s domar”, konstaterade arbetsrättsexperten Kurt Junesjö nyligen på sin hemsida. ”/…/ arbetstagarsidan verkar hela tiden tappa terräng. Det är nog en kombination av att arbetsgivarsidan blivit skickligare, vi inte bättre och AD mer arbetsgivarvänlig”.

Högern och arbetsgivarna bedriver ett effektivt lobbyarbete i Bryssel, flyttar fram positionerna genom våghalsiga lagtolkningar där de kommer åt, och försöker skapa ”facts on the ground” genom att utmana gällande avtal. Då kan motståndarna inte bara stå och titta på. Att försvara den svenska avtalsmodellen innebär inte att man aldrig ska röra sig i dess gränstrakter. Tvärtom. Genom att ta strid om gråzonerna när arbetsgivarsidan rusar framåt, har de strejkande renhållningsarbetarna bidragit till kollektivavtalens relevans och legitimitet.

/Ali Esbati