Häromveckan skrev Ida Gabrielsson en artikel med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i Ungt val. Artikeln illustrerar väl hur vingligt vänstern argumenterar i dessa frågor. För det första är premissen i Gabrielssons resonemang felaktig: Sverigedemokraterna är inget rasistiskt parti, om man ser till princip- och handlingsprogram (alla vet dock att det finns gott om rasister i partiet). Deras politik kan beskrivas som en blandning av folkhemsnostalgi och värdekonservatism. Till det kommer ett nationalistiskt inslag som betonar att ett folks kulturella enhet är viktig för sammanhållningen i samhället. Därför är de till exempel mot statligt subventionerad hemspråksundervisning och en generös invandringspolitik. De vill inte att invandrarna som lever i Sverige ska särbehandlas, vare sig positivt eller negativt. Assimilering och integration förespråkas, inte mångkulturalism.

Sverigedemokraterna anser vidare att folk, precis som individer, är bärare av rättigheter och har rätt till överlevnad och skydd. Idén är, sett i ett större historiskt sammanhang, på intet sätt kontroversiell. Grunden lades i de nationalistiska rörelserna under 1800-talet. Kopplingar finns givetvis till konservativa och nationalromantiska strömningar. Men alla revolutionära rörelser av betydelse under 1900-talet har också varit bärare av denna idé. Under andra världskriget var kommunisterna patrioter och nazisterna landsförädare. Att delar av borgerligheten i dag hyllar multikulturalismen beror inte på att de blivit snällare utan på krasst ekonomiskt kalkylerande: Nationalstat och demokrati är idag hinder för marknadens expansion. Fri arbetskraftsinvandring gör det dessutom enklare att angripa de landvinningar arbetarklassen vunnit inom nationalstatens gränser. Borgerligheten vet också att en etniskt söndrad underklass är lättare att styra än en som hålls samman av gemensamt språk och kultur. Hur taktiskt betingat dessa avgöranden är visas omvänt av det stöd borgerligheten ger åt de nationalistiska rörelserna i Östeuropa.

För det andra berör Ida Gabrielsson inte med ett ord de problem invandringen skapar i samhället. Det är ett välkänt faktum att de som har råd, dvs medelklassen, för länge sedan flytt de invandrartäta och söndersegregerade förorterna. Och de få som inte flytt har satt sina barn i friskolor. Kvar är vit underklass med kännbara vardagsproblem – allt ifrån att tvätten stjäls i tvättstugorna, till skolor som faller sönder på grund av språkförbistring och flickor som utstämplas som horor för att de har en sekulariserad syn på sexualiteten. Att vänstern inte för upp dessa frågor på dagordningen är ett svek som lämnar fältet fritt för högerpopulism i alla dess former. Istället för att fråga ”Varför?” talar Gabrielsson om nolltolerans. Frankrike borde här lyftas fram som ett varnande exempel att ta lärdom av.
För det tredje har Ida Gabrielsson en problematisk syn på hur de borgerligt nationalistiska rörelserna ska bemötas. Först slår hon fast att ”rasismen inte kan informeras bort” – som om alla de som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte skulle vara som vi andra. Sedan hävdar hon att högern ger ”rasisterna” legitimitet ge­nom att släppa fram dem i offentliga valdebatter i skolorna. Min egen erfarenhet av att undervisa nazianstuckna elever i historia har lett till en motsatt ståndpunkt. Dessa idéer frodas bäst i samhällets utkanter där de åtnjuter samma fascination som partydroger, pornografi och allt annat sånt som folkpartistiska svenskfröknar i knytblus skyr. Förbudsstämplar och svartlistning bara ökar attraktionskraften hos annars rätt gängse borgerligt idégods.

Det må vara en taktisk synpunkt. Men till det kommer en mer principiell: Vänstern är en del av den stora upplysningstraditionen. Vår kritik av de borgerliga fri- och rättigheterna är att de är formella. Vi vill ha mer demokrati och yttrandefrihet, inte mindre. En påläst vänster har här ingenting att frukta. Vare sig i skolornas aulor, på arbetsplatser eller gator och torg. Jag delar Ida Gabrielssons synpunkt att bästa boten mot rasism är en offensiv välfärdspolitik – till det bör läggas att klasskampsteorin gör det möjligt att förstå en rad (men inte alla) etniska konflikter som sociala konflikter. Men när det väl är sagt återstår nästan allt att göra. Var vill du börja Ida?