Hur många barn som far illa i Sverige vet egentligen ingen. Det finns uppskattningar, men inga säkra uppgifter. Det är till och med svårt att få fram en siffra på hur många barn som socialtjänsten har kännedom om – eller rättare sagt: får in anmälningar och gör utredningar om. Det behöver ju inte betyda samma sak som att barnen faktiskt far illa. Men ibland gör de det. Allt för ofta gör de det. Hur många som är placerade vet vi dock någonting om. Det är drygt 20 000 barn som är placerade i antingen ett familjehem eller på ett så kallat HVB-hem. Ungefär 60 procent av dessa barn bor i ett familjehem och resterande i ett HVB-hem. Sedan 1990-talet har det funnits en strävan att minska institutionsplaceringarna. Ambitionen har varit att utveckla öppenvården som alternativ till institutionsvården. Trots satsningarna på öppenvård och familjehemsvård har institutionsvården inte minskat.
Inom ramen för vanvårdsutredningen (SOU 2011:9) genomfördes en kartläggning av barn placerade i samhällsvård under åren 2008-2009. Totalt 246 barn misstänktes ha varit utsatta för övergrepp eller annan vanvård. För säkerhets skull upprepar jag det sista. 246 barn som samhället hade placerat hos en annan familj eller på en institution utsattes för övergrepp eller annan vanvård där de var placerade. De flesta, 85 procent, av dessa var placerade i ett familjehem. Det är givetvis helt orimligt och man kan inte annat än fråga sig hur det kan bli så illa.
Det har skett en näst intill explosionsartad privatisering av institutionsvården. I början av 2000-talet bedrevs ungefär 80 procent av all institutionsvård av barn och unga i privat regi. Detta innebär givetvis ett stort arbete för kommunernas socialtjänst där HVB-vården ska upphandlas av ett mycket stort antal aktörer. Samtidigt har familjehemsvården också förändras. Det handlar det om att familjehemsvården har professionaliserats. Det handlar dock inte om att familjehemsföräldrarna har dokumenterad social, psykologisk eller annan relevant utbildning. Däremot har det blivit allt vanligare att familjehem har familjehemsersättningen som enda eller huvudsaklig inkomstkälla. En del av dessa familjehem tar inte sällan emot flera barn från olika kommuner samtidigt. Det som kallas för familjehem med konsulentstöd är ytterligare ett exempel på professionaliseringen av familjehemsvården. Privata företag erbjuder placering i familjehem som de ger stöd.
Det pågår en statlig utredning som handlar om de här frågorna. De har släppt ett delbetänkande (SOU 2014:3) som är ute på remiss just nu. Betänkandet innehåller en hel del bra saker som innebär ökade krav på tillstånd och kontroller. Utredningen anser till exempel att ett familjehem ska kännetecknas av att uppdraget är personligt och erbjuder det placerade barnet en familjetillhörighet. Om hemmet istället drivs som en näringsverksamhet, det vill säga självständigt, varaktigt och för ett ekonomiskt utbyte (vinstsyfte) ska HVB-tillstånd finnas. Familjehem med fler än tre placerade barn som inte är syskon ska anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Det är viktigt och bra. Den utveckling av familjehem som i praktiken är HVB-hem minus några som helst krav på kompetent personal är inte acceptabel. Det som saknas i betänkandet är dock svar på frågan hur vi ska ställa oss till den ökade privatiseringen av HVB-vården. Vi har de senaste åren sett hårresande exempel på hur giriga personer har gjort enorma vinster på undermålig HVB-vård. De stora förlorarna är givetvis de barn som vi har lovat ett bättre liv. Ett stopp för vinstdrivande företag inom den sektor av den sociala barnavården som ska ta hand om de allra mest utsatta och svikna barnen borde vara ett självklart steg i rätt riktning.
