Välfärdsutredningen har föreslagit ett vinsttak om cirka sju procent för privata aktörer inom bland annat vård, skola och omsorg. Förslaget motiveras med att allmänna medel inte ska gå till privata företagsvinster.
Vi hade hoppats på ett vinststopp i skattefinansierade verksamheter. Detta förslag är inte lika långtgående, men utgör ändå ett steg på vägen. Om de som är primärt intresserade av att skapa sig vinster trängs undan kan de som värnar om verksamhetens kvalitet bli kvar.
Trots de blygsamma förslagen har ett ramaskri höjts från ett stort antal privata aktörer som ser sina vinster och sin existens hotad. Från Friskolornas Riksförbund skriver man till exempel: ”Förbundet vill betona att reglering av vinster i företagande är en drastisk åtgärd som skulle påverka hela näringslivsklimatet mycket negativt.”
Det finns många remissinstanser med intressen i vinsten. Formuleringarna skiftar men har samma innebörd. Vinsterna får inte begränsas! Om så sker skulle verksamheter närmast drivas i konkurs och många – om inte alla – företag skulle behöva lägga ned sin verksamhet. Så låter kören mot en begränsning av vinsterna.
Man kan resa många invändningar mot dessa röster:
• För drygt 20 år sedan kunde de flesta välfärdstjänster hanteras av det allmänna helt utan inblandning av privata aktörer.
• De privata aktörerna har kommit in på denna arena med argumentet att det ska föreligga ”valfrihet”. Det är sant att det nu finns ett stort antal aktörer att välja bland på en del områden (bland annat hemtjänst); rentav så många att det inte är möjligt för den som ska välja att orientera sig. Svårigheten att träffa ”informerade och medvetna val” motverkar därmed ett av valfrihetens syften.
• Skattemedel för skolundervisning ska inte kunna generera stora vinster hos privata företag och delas ut till aktieägare eller andra intressenter. Det är en viktig skillnad mellan en verksamhet som drivs för det allmänna bästa och vanligt företagande.
• De privata företagens vinstjakt på utbildningsområdet innebär att vinsterna skapas genom att medlen för kärnverksamheten – undervisningen – begränsas. Konsekvenserna av det nu etablerade systemet blir alltså att skolföretagen drivs att hålla kostnaderna nere på olika sätt, vilket hotar kvaliteten på undervisningen och alla elevers rätt till en likvärdig utbildning.
• Konkurrensen om eleverna och deras skolpeng är osund och leder bland annat till glädjebetyg i syfte att attrahera fler elever. Denna utveckling är förödande såväl för individen (eleverna) som för samhället i stort. Lägre krav på eleverna innebär att de får sämre förutsättningar att klara sig på arbetsmarknaden eller i den högre utbildningen. Produktiviteten och kreativiteten försämras vilket leder minskad konkurrensförmåga för svenskt näringsliv. Det är ironiskt att de som högljutt hävdar konkurrensens fördelar i själva verket bidrar till att försämra Sveriges konkurrenskraft genom att driva de marknadsliberala principerna till de destruktiva resultat vi sett inom skolans värld.
• Dessutom är en utbildning av god kvalitet viktig för människors kulturella, sociala och politiska utveckling och engagemang, och för en god livskvalitet överlag.
• En begränsning av vinsterna behöver inte minska möjligheterna för ”idéburna privata aktörer”. De kan liksom kommunerna driva sin verksamhet utifrån självkostnadsprincipen och behöver därför inte större resurser än de kommunala aktörerna har till sitt förfogande.
Det finns all anledning att ompröva vinstjakten i svensk skola (och annan välfärd). Ett vinsttak är ett steg i rätt riktning, om ej tillräckligt. Det kan bidra till att hålla de värsta spekulanterna borta och minska skadeverkningarna för eleverna och i förlängningen det svenska samhället. På sikt, däremot, krävs det mer radikala åtgärder för att säkerställa att alla elever får likvärdiga möjligheter till en god utbildning.
