Första maj anländer vanligtvis förhånad. Porträtterad i tidningarna som en kvarleva från en passerad epok, med föråldrade symboler och omodern dramaturgi. ”Egentligen” är det en dag för sovmorgon, picnic och shopping, nu när alla har det så bra i vår del av världen.
Det är på sätt och vis sant att första maj inte alls bara är arbetarrörelsens dag. I det förkristna Europa var första maj en fruktsamhetens dag, med orgiastiska övertoner. När kyrkan erövrade hegemonin gjorde man som många gånger: övertog den gamla traditionen och försökte betvinga den sexuella lössläpptheten, genom att göra det till en minnesdag för Heliga Valborg, som i kampen mot hednatron i Tyskland under 700-talet blev demonutdrivningens och häxbekämpningens helgon. För att skrämma häxor och andra onda väsen tändes stora eldar, vilket också kan ha tagits över från det hedniska vårfirandet. Under medeltiden var första maj en dag att fira våren, den dag då vintern och sommaren förde en kamp som återuppstod varje år.
Symboliskt nog övergick ett kyrkligt firande långsamt till ett sekulärt och borgerligt Valborg – i Sverige representerat av sjungande Uppsalastudenter– men snart inträdde arbetarklassen på banan.

Den 1 maj 1886 utlystes generalstrejk för åtta timmars arbetsdag i USA. Strejken angreps av polis. Minst fyra arbetare dödades av polisens kulor, vilket ledde till stora protestmöten. Ett av dem, på Haymarket Square i Chicago, försökte polisen bryta upp. En bomb, kastad av en okänd deltagare, dödade sju poliser. Polisen grep åtta personer, varav ingen tycks ha varit inblandad, men hetsen mot den tidiga arbetarrörelsen krävde offer. Fyra av de gripna hängdes.
Minnet av martyrerna ledde till att den nybildade American Federation of Labor året därpå valde dagen som fortsatt kampdag för åtta timmars arbetsdag. Två år senare följde den internationella arbetarrörelsen efter och förberedelserna började lång tid i förväg för de nationella avdelningarna.
Den 1 maj 1890 var första gången i Sverige. Det nybildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti marcherade för åtta timmars arbetsdag från Karlavägen till Gärdet. Mycket i rapporterna påminner om hur första maj firas än: välorganiserat, med demonstrationsvakter och färdigutlagda banderoller. Tillfälliga serveringar uppsatta av kvicka restauratörer. Och naturligtvis, det eviga käbblet om antalet deltagare. Polisen sa 30 000. Arrangörerna 80 000.
Åtta timmars arbetsdag var det centrala kravet under lång tid framöver. Det uppnåddes först 1919, med den första allmänna arbetstidslagstiftningen, som reglerade normalarbetstiden till 48 timmar i veckan. Långsamt och stegvis sänktes arbetstiden till 40 timmar 1970.
Men historien tog inte slut där. Den vände istället bakåt. EG beslutade 1993 om att tillåta 48-timmarsvecka. Det var inte för att utjämna stora nationella skillnader – de flesta länder i Europa har en normalarbetsvecka som ligger på 40 timmar maximalt. Nu håller EU på att ta det kanske första beslutet som direkt försämrar de europeiska arbetarnas rättigheter. Det förslag, som ligger för beslut i EU-parlamentet den 11 maj 2005, innebär att arbetstiden kan beräknas på årsbasis, att regleringen av jourtid och vilotid blir mer flexibel och att regeringar uppmuntras till specialregleringar. EU-parlamentet kommer alltså förmodligen att försvaga fackens förhandlingsstyrka. Därefter lämnas frågan över till ministerrådet under ordförandeskap av den regering som drivit försämringar tydligast, den brittiska. All logik talar för att arbetstiden kommer att öka. Skulle EU:s lagstiftning vara bindande, skulle vi vara tillbaka till år 1919.

Än så länge ligger Sveriges lagstiftning över EU:s, men ett regeringsskifte kan ändra på den saken. I Sverige argumenterar arbetsgivare och borgerliga partier för att vi inte skall kunna avvika. Samma människor som anser första maj passé, gör sitt bästa för att driva oss tillbaka till 1919 och helst ända till 1890. Det är värt att tänka på, när vi för hundrade gången i år kommer höra hur onödiga våra demonstrationer är.
Inte är det en slump att vi valde den 1 maj, våren och ljusets tid, denna dag när vi vet att vintern kan besegras. En dag skall vi se till att den inte hotar komma tillbaka.