Det kom ett förslag om att sköta folk- och bostadsräkningen genom att samköra olika register hos myndigheter. Förslaget avvisades som skandalöst. Övervakning och storebror ser dig-samhälle, menade kritikerna.
29 år senare, 2012, röstade en bred majoritet i Sveriges riksdag för en lagstiftning om att all tele- och datakommunikation ska lagras i minst ett halvår. Datalagringsdirektivet, som lagstiftningen vilar på, gör det möjligt för brottsbekämpande myndigheter att få reda på exakt vem som haft telefonkontakt eller mejlat med vem, när då, hur ofta, hur länge och var personerna befunnit sig när de kommunicerat med varandra.
Så går det att illustrera förskjutningen kring synen på personlig integritet som skett de senaste decennierna.
Därför är det glädjande att EU-domstolen nyligen meddelade att datalagringsdirektivet ”utgör ett synnerligen allvarligt ingrepp i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter”, som det står att läsa i pressmeddelandet från domstolen. Det som EU-domstolen slog ner på var bland annat att det var löst definierat på vilka grunder myndigheter kan begära ut uppgifter och att alla omfattades av lagarna.
Trots det är det inte säkert att den svenska lagen rivs upp. Regeringen ska nu se över lagstiftningen och granska om den är förenlig med grundläggande mänskliga rättigheter. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade som enda partier mot datalagringen. Men kritiker fanns också i andra partier. Centerpartiets stämma hade ett år innan riksdagsomröstningen beslutat att verka för att lagstiftningen skulle skjutas upp, men partiets riksdagsgrupp röstade annorlunda. Förhoppningsvis ger EU-domstolens mycket ovanliga utslag råg i ryggen för integritetsvärnande politiker att följa V:s och MP:s exempel.
Någon kan förnumstigt invända att om man inte har något att dölja behöver man inte vara rädd för att bli övervakad. Det är naivt. De som kritiserade samkörning av register i början av 80-talet var inte rädda för att någon kunde få reda på var de bodde. De hade helt enkelt mindre tilltro till staten och var tillräckligt kreativa för att kunna föreställa sig andra, mer eller mindre olustiga, användningsområden för den insamlade informationen. Antagligen spelade det roll att exempelvis IB-affären låg närmare i minnet hos många. Några garantier för hur insamlad information kan komma att användas finns inte. Inte nu och absolut inte i framtiden.
Det finns alltid risk att information hanteras fel, antingen medvetet eller av rent slarv. För ett par år sedan avslöjades att FRA flera gånger brustit i sin hantering av databaser. Statens inspektion för underrättelseverksamheten, SIUN, upptäckte brister i mer än 30 procent av fallen när de kontrollerade FRA:s verksamhet. Låt oss därför hoppas att lagar som gör det möjligt för storebror att kontrollera alla våra telefonsamtal och elektroniska brev snart kommer att vara överspelade.
