Ogräsen bet sig fast i jorden med rötter som bläckfiskar. På en del ställen var det mer rötter än jord. Rätt som det var sprang en spindel upp på min kratta. Jag lyfte ner den försiktigt. Det var en stor och tjock sak, ljusbrun med en liten vit kula som den höll fast under kroppen. Jag pillade bort den och tog en närmare titt. Med ens förstod jag var det var, en äggkapsel. En del spindlar gör så, honan bär omkring de befruktade äggen och när det är dags för kläckning spinner de ett litet nät runt babyspindlarna och lämnar något gott att äta. Ett spindeldagis, helt enkelt. Tidigt på sommarmorgnarna kan man se daggen glittra i hundratals små spindeldagis i gräsmattan. Vem har hjärta att klippa gräset då?
Jag tog upp spindeln försiktigt och försökte lirka med den för att få den att ta tag i sin äggkapsel igen. Men ack, det var en förkrossad spindel, en bruten spindel, en spindel som förlorat livsgnistan. Själv var jag tillintetgjord av dåligt samvete.
I väntan på att spindeln skulle repa sig granskade jag min trädgård. Någonstans har jag läst att en trädgård är en bild av sin skapares själ. I så fall vore det en välgärning att asfaltera eländet. Buskar och blommor växer, det ska erkännas, men de växer inte där jag vill att de ska växa.
I bärträdgården står en rad av torra, bruna pinnar kvar som ett minne av vad som skulle bli en rad hallon. Jag planterade fem hallonbuskar förra året. Grävde, gödslade, vattnade och pysslade om dem på bästa sätt. Som alla vet så bär hallon bara frukt på årskotten och jag tackade min lyckliga stjärna då flera små skott visade sig runt moderplantorna. En vecka senare klippte maken bort allt långt gräs i bärträdgården och kapade alla småskott omsorgsfullt. Jag har aldrig varit så nära att kastrera en karl med eldriven trimmer.
Min altanrabatt lyckades jag förstöra redan första året. Jorden var täckt av små luddiga, finflikiga blad. Ogräs! tänkte jag och rev upp dem med rötterna. Efter halva rabatten kom jag på att det kanske var någon marktäckande växt som skulle vara kvar. Någon månad senare blommade ogräset med skära, små klockor och en trädgårdskunnig vän upplyste mig om att det var löjtnantshjärtan.
Jag hade en rabatt att fylla förra sommaren. Efter att ha bläddrat i en bunt trädgårdstidningar blev jag förförd av ett hav av krasse med grupper av blåklint som stack upp här och där. Jag grävde, krattade och sådde.
Först hände ingenting på ett par veckor. Jorden var torr och ofruktbar, inte ens ett litet vilsekommet grässtrå vågade sig upp. I mitten av juni, när grannarnas rabatter svämmade över av färgglada blommor, låg jorden fortfarande blottad på ett nästan oanständigt vis. I slutet av juni stack de första små krassebladen tveksamt upp. Jag vattnade med näringslösning, pysslade om och spanade efter blåklint. Krassen skickade ut tentakler som rullade ihop sig. Nu såg rabatten ut som en öken med små hopringlade gröna ormar här och där.
Jag åkte in till en plantskola och köpte ett gäng färglada flitiga lisor som jag planterade mellan krasseormarna. De nya plantorna rotade sig snällt och tog sats. Krassen slingrade sig fram till de nya plantorna och kände försiktigt på dem, liksom chockade över att någon vågat sig in på deras revir. Mina tappra flitiga lisor stod kvar med darrande bladspetsar. Krasseormarna kastade sig över rivalerna i fullt ursinne och kvävde dem.
Styrkta av segern fortsatte de ner i trädgården, över gräsmattan och tog sikte mot en förskräckt rhododendron. Jag klippte av tentaklerna, rullade ihop dem och slängde på komposten där de rotade sig och fortsatte sprida skräck och förödelse i trädgården. De kröp in i potatislandet och klättrade upp i vinbärsbuskarna och vidare upp på förrådet. Krassen blommade, varje tentakel producerade mängder av gula och orangea blommor som vissnade och fröade av sig på marken.
Ingen vet varför, kanske var det ett väderomslag, kanske var det bara ett av livets outgrundliga mysterier men helt plötsligt dog alla krasseplantorna på en gång. Det enda de lämnade efter sig var torra, bruna tentakler och mängder av fröhögar. Det var som sagt förra sommaren, men i jorden ligger nu tusentals krassefrön och väntar på en ny chans. They will be back.
Spindeln började hämta sig och visade lite intresse för omgivningen. Den tvekade en stund, sen kilade den snabbt fram till äggkokongen och grep tag i den med två av sina åtta ben.
– Jag ber om ursäkt! Det var inte min mening att sno dina ägg. Vi mammor måste hålla ihop!