Man skulle lätt kunna förledas att tro att Vitryssland, ”Europas sista diktatur”, var ett isolerat samhälle: Huvudstaden Minsks internationella flygplats verkar mest användas som parkeringsplats, åt en armada av transportflygplan av äldre sovjetisk typ. Ett fåtal resenärer kontrolleras av uttråkade gränspoliser.
Snabbt släpps man in i en nästan helt övergiven ankomsthall. Där står några lika uttråkade tulltjänstemän, som knappt sneglar på bagaget när man så vinkas genom tullkontrollen. Att ta sig in i Vitryssland, ofta framställt som något slags övervintrat sovjetsamhälle, är lika odramatiskt som vistelsen i landet.
Visst syns poliser lite varstans, visst finns det en säkerhetstjänst i landet som fortfarande heter KGB och visst syns det att man befinner sig i en före detta sovjetrepublik. Staden Minsk domineras av Stalintidens pittoreska monumentalarkitektur, gamla trolleybussar trafikerar stadens gator och i den stränga vinterkylan syns mycket riktigt många fuskpälsmössor med öronklaffar.

Så långt stämmer alltså fördomarna. Men Minsk är inte någon stad på dekis. Den vitryska huvudstaden expanderar snabbt. Nya jättelika nya bostadskvarter håller på att byggas. Lite varstans syns nya moderna skrytbyggen i stål och glaskonstruktion. Till de främsta hör ”Republiken palats”, ett pråligt kulturcentrum mitt i stan, och det nya jättelika nationalbiblioteket som ska öppna sina portar i sommar. Biltrafiken i staden är tät och domineras faktiskt av importbilar från Väst. 1950-talskåkarna i centrala Minsk pryds av animerad reklam för de sedvanliga globala varumärkena från väst. Minskborna verkar vara lika förtjusta i att prata i sina mobiltelefoner som Stockholmsborna och skräpmatskedjorna och pizzeriorna har uppenbarligen koloniserat landet.
Vitryssland är med andra ord inte något bristsamhälle, som Sovjet under 1980-talet, utan helt uppenbarligen ett tämligen välmående östeuropeiskt land. Det som utmärker landet är att de sociala klyftorna, mellan de supernyrika och en urfattig befolkningsmajoritet, som präglar Vitrysslands grannländer i norr, öst och söder, inte finns. Vitryssland är enligt statistiken världens ekonomiskt sett mest jämlika land. Vitryska staten har, till skillnad från andra forna sovjetrepubliker, hittills klarat av att såväl garantera lönerna som att betala ut dem. Under 1990-talet var Vitryssland dessutom det enda land i östra Europa som inte hade drabbats av avindustrialisering och massfattigdom.
Den vitryska ekonomin är fortfarande statligt kontrollerad, skyddad – och kraftigt subventionerad av Ryssland. Det är den förmånliga statliga byteshandeln med Ryssland, som ger Vitryssland billiga råvaror och dessutom möjliggör att vitryska industriprodukter exporteras till överpriser till den stora ryska marknaden. Denna för Vitryssland mycket förmånliga modell cementeras i en ekonomisk och utrikespolitisk union med Ryssland. Men något ekonomiskt vidunderland är Vitryssland inte längre. Industrin är eftersatt, eftersom det saknas resurser för att modernisera produktionen. Vitryska produkter har allt svårare att konkurrera även i Ryssland och den ryska regeringen pressar allt hårdare på för en förändring av de statliga handelsavtalen som hittills garanterat den vitryska ekonomins överlevnad.

Till sakens natur hör också att den nya vitryska ekonomin alls inte är någon planekonomi utan en statligt kontrollerad blandekonomi. Staten kontrollerar snarast produktionen, inte längre importen eller konsumentmarknaderna. Den hårda statliga kontrollen över produktionen innebär en total avsaknad av fackligt inflytande på arbetsplatsen. Den officiella vitryska landsorganisationen, FPB, fungerar snarare som företagsledningens förlängda arm än som ett försvar för arbetarnas rättigheter.
Den totala avsaknaden av fackligt inflytande har gjort landet intressant för utländska investerare. Vitryssland har under de senaste åren etablerat sig som ett låglönealternativ till länder som Litauen och Polen, vars textilindustri håller på att flyttas till produktionscentra som Grodno och Brest. Talande nog var den enskilt största investeraren i Vitryssland under år 2004 Coca Cola.
De utländska direktinvesteringarna ökar, alldeles oavsett det faktum att Vitryssland allt som oftast beskrivs som ”Europas sista diktatur”. Den politiska oppositionen förtrycks och statliga media kontrolleras hårt. Men till skillnad från vad man skulle kunna tro, när man till exempel läser rapporter om hemliga statliga ”dödsskvadroner” som svarar för ”försvinnanden” av demokratiaktivister och kritiska journalister, så är Vitryssland knappast någon brutal diktatur. Vardagen i Vitryssland ter sig odramatisk. Det är inte svårt att hitta folk, oftast ungdomar, som bär på oppositionens märken. Lite varstans i Minsk finns små boklådor, där oppositionen säljer sina tidningar och tidskrifter och all sorts regimkritisk litteratur.

De små lokalerna pryds för närvarande gärna av porträtt på oppositionens viktigaste presidentkandidat, Aleksander Milinkevitj, och en EU-flagga. EU får tjänstgöra som en symbol för den dröm om demokrati och längtan efter ”europeisk” normalitet, som många yngre vitryssar hyser. Det blir snart tydligt att oppositionen i huvudstaden har en starkt ungdomlig prägel. Noga övervakade av KGB-spanare och polis, samlar entusiastiska unga studenter – som faktiskt riskerar att kastas ut från universitetet – det mesta av kampanjarbetet för Milinkevitj, Lukasjenkos främsta utmanare.
Jag frågar Pjotr, som lagt studierna på is för att helt och hållet ägna sig åt Milinkevitjkampanjen, vad det för känsla att veta att KGB-folket håller ett öga på honom och hans kamrater.
– Vi bryr oss inte längre, menar han.
När han släpper in mig i studentförbundet BSA:s lilla lägenhetskontor, påpekar han med ett litet skratt att kontoret ”brukar få besök av polisen. De ställer till med lite oreda och kollar våra ID-kort och så försvinner de igen.”
BSA, Vitrysslands studentförbund, är en illegal organisation. I december 2001 ”avregistrerades” BSA av myndigheterna, medlemmarna riskerar sedan dess att stängas av från sina högskolor. Ändå, berättar Pjotr, finns fortfarande BSA-klubbar på samtliga vitryska högskolor. Är det inte riskfyllt att vara aktivist i en illegal studentorganisation, då?
– Jo, men myndigheterna tolererar oss. Du vet, vardagsförtrycket här bygger inte på brutalitet, berättar Pjotr. Det bygger på godtycke och vetskapen att allt du gör kan bli farligt.
De flesta vitryssar är medvetna om detta och föredrar att ”hålla sig utanför”.
– Befolkningsmajoriteten har zombifierats, kommenterar Sergej Vosnak, presstalesman för Lukasjenkos utmanare Milinkevitj. Det finns inga bra informationskanaler för oppositionen. Bara de unga använder ju internet, menar Vosnak när jag träffar honom i Milinkevitjs kampanjhögkvarter.
Kontoret är en lägenhet hyrd via bulvaner, något som är illegalt i Vitryssland.
– Vi får inte hyra några lokaler, och så här får polisen ytterligare en anledning att stänga våra expeditioner, förklarar Vosnak, men det gör de sällan. De föredrar att ha koll på var vi håller hus någonstans.
Vosnak är, liksom de flesta ledamöter i Milinkevitjs kampanjstab, kommunist. De vitryska kommunisternas parti (PKB) är för närvarande en av de viktigaste oppositionella krafterna i Vitryssland. Milinkevitj presidentkampanj organiseras i stort ensamt av PKB. Till skillnad från de flesta andra oppositio­nella partierna, förfogar PKB över fungerande strukturer i hela landet, inte bara i Minsk och de andra större städerna.
– Vi besväras över det faktum att regimen lever mest på sovjetnostalgi och en populism som förknippar socialism med ofrihet och förtryck, menar Sergej Kaljakin, PKB:s ordförande. Dessutom betecknar sig också ett av presidentens stödpartier som kommunistiskt. Det ska­par dock, enligt Kaljakin, mest problem i internationella sammanhang.
– Befolkningen här sympatiserar med vänsteråsikter och vill inte ha någon vil­da västern-kapitalism, menar Vosnak. Men här i landet vet folk att Lukasjenkos regim knappast är ideologisk överhuvud taget.
Kaljakin, som i början av mars misshandlades av KGB-tjänstemän vid en stödmanifestation för Milinkevitj, berättar att den politiska oppositionen i Vitryssland idag är samlad. Såväl de konservativa, som liberalerna, PKB och flera småpartier enades i oktober i fjol, om den dittills snarast okände Aleksander Milinkevitj, en naturvetare och kom­munalpolitiker från Grodno, som pre­sidentkandidat. Man enades om en gemensam valplattform som bygger på fyra krav: mindre makt till presidenten, demokratiska val, fria media och respekt för de mänskliga rättigheterna.
– Efter ett maktskifte kommer vi förstås kämpa för vår egen politiska agenda – ett fritt och demokratiskt socialistiskt Vitryssland, där staten garanterar välfärd åt alla.
Ingen av de oppositionella aktivister jag träffar i Minsk väntar sig särskilt mycket av valet den 19 mars. Alla utgår ifrån att valet kommer att manipuleras, något som egentligen är överflödigt, därför att Lukasjenko enligt de flesta bedömare kan stödja sig på en tydlig befolkningsmajoritet. Hans utmanare Milinkevitj förhåller sig dock offensiv och uppmanar redan nu folk att demonstrera den 19 mars mot det förväntade valfusket. I en intervju med den brittiska tidningen The Independent antydde han dessutom nyligen att han var beredd att ta makten med hjälp av ”delar av säkerhetsstyrkorna som antytt att de kommer att byta sida” om oberoende valobservatörer skulle visa att han skulle ha fått en majoritet av rösterna.

Sådana anspelningar på exempelvis den ukrainska ”orangefärgade revolutionen” kan dock mycket väl bli kontraproduktiva. Vitryssland är det enda kvarvarande landet i regionen som öppet stödjer Ryssland. Något som är populärt bland befolkningen, som stödjer regeringens ryskvänliga kurs. Det är ett stort problem för oppositionen att framför allt USA försöker använder sitt materiella stöd till en lång rad ”icke-statliga organisationer” som ett verktyg för att direkt främja ett regimskifte. USA:s kongress anslog sålunda i februari i år 21 miljoner USD till stöd för den vitryska ”demokratiska” oppositionen under presidentvalkampanjen. Det har gjort att regimen har fått en välkommen förevändning för att diskreditera sina utmanare. Oppositionen utpekas som utlandsfinansierade upprorsmän och man har ett välkommet alibi att slå till mot föreningar, genom att stänga deras konton och beslagta inventarier.