– Åhh, är du från Sverige. Välkommen hit. Ni gav oss alltid stöd under befrielsekampen.
Överallt där jag kommer i Namibia är reaktionen densamma. Sverige ligger högt i kurs. Folk minns Sverige som en vän som aldrig svek under de långa åren av gerillakrig och politisk strid för Namibias frihet.
Det är nästan lite rörande. Själv minns jag hur vi samlade in pengar för Elevförbundets kampanj ”skolböcker till Namibia” när jag var 13 år gammal. Det var en av mina första politiska aktiviteter. Nu har jag träffat personer som har berättat om hur böckerna kom fram och användes av de unga flyktingarna i lägret Kwanza Zul i södra Angola. Där samlades de namibiska flyktingarna i tiotusental. Ibland anfölls de av Sydafrikas militär eller av terrorgruppen UNITA. I södra Angola fanns inte bara SWAPO, befrielserörelsen, utan också dess armé PLAN som utkämpade ett långt och blodigt krig för frihet.
SWAPO var beroende av hjälp utifrån. Från Sovjet kom vapen, från Kuba kom soldater som hjälpte till att slå tillbaka sydafrikanerna. Från Sverige kom humanitär hjälp och svenska pengar strömmande in på SWAPO:s konton år efter år. De Volvojeepar som SIDA hade skänkt användes inte bara som ambulanser och för civila transporter.

Nu är det annorlunda. Namibiernas besvikelse är tydlig:
– Varför bryr ni er inte längre om oss, vi som är gamla vänner? verkar de vilja säga. När Sverige gick med i EU:s Schengenavtal infördes visumtvång mot Namibia. EU, där vi är en del, talade maktspråk mot landet när EU inte fick rovfiska i dess vatten. Sverige har tagit bort det mesta av biståndet. För några år sedan stängdes den svenska ambassaden i Windhoek. Namibierna har ändå valt att ha kvar sin ambassad i Stockholm.
Den svenska utrikespolitiken bedrivs närmast som en enmansföretag av Carl Bildt med den personliga bloggen som viktigaste verktyg. Intresset för Afrika är nästan noll från Bildts sida. Annat var det förut. När Sverige fick en borgerlig regering i slutet på 70-talet fortsatte stödet till ANC och SWAPO utan avbrott. När representanter från Elevförbundet kom tillbaks från lägren i södra Angola kunde de berätta om hur SWAPO:s ungdomar samlades på morgonen för att tacka dem som stödde deras kamp. De stod uppställda på led i skuggan av de stora träden.
– Viva Brezjnev, ropade en ledare och fick samma rop tillbaks från eleverna.
– Viva Castro, skanderades det nästa gång.
– Viva Fälldin, fick samma rungande gensvar.
Det känns länge sedan nu.