Medborgare: en amerikansk dikt

Claudia Rankine.
Albert Bonnier förlag.
Övers: Marie Silkeberg och Jenny Tunedal.

Omslaget till Claudia Rankines Medborgare pryds av en avskuren luva. Bilden för tankarna till det ostraffade mordet på 17-årige Trayvon Martin. I Rankines dikt blir mordet på Martin en samlingspunkt för de psykiska och fysiska skador som drabbar den som ständigt får sitt medborgarskap ifrågasatt. Därför påminner den avskurna luvan mig även om en bödels huva.

Medborgare är den andra diktboken i Rankines lyriska svit om USA. Den första, Don’t Let Me Be Lonely från 2004, undersöker människans ensamhet och mediernas hastighet före och efter 9/11. I Medborgare fortsätter Rankine sin genomlysning av den amerikanska samtidshistorien genom en säregen blandning av bildkonst, essä, filmmanus och lyriska betraktelser. I förtätade och kortfattade avsnitt gestaltas individuella erfarenheter av rasism såväl som lokala och nationella katastrofer. För översättningen till svenska står poeterna Marie Silkeberg och Jenny Tunedal, men inget av deras egna lyriska språk går att spåra i översättningen. Tonen ligger tvärtom mycket nära ursprungstextens.

Dikten tar avstamp i ett citat ur Zora Neale Hurstons essä ”How It Feels to Be Colored Me” från 1928. Neale Hurston skriver: ”Jag känner mig som mest färgad när jag ställs mot en skarp vit bakgrund”. I Medborgare är den skarpa vita bakgrunden samtidens nordamerikanska samhälle.

Rankine skriver ömsom med vrede, ömsom med ett trött vemod. I dikten tar rasismen sig in i kroppen och psyket och tvingar hennes diktjag till något som närmast går att beskriva som ett ständigt hanterande av både upphov till och symptom på posttraumatisk stress. I en passage uppsöker diktjaget en terapeut med expertis på traumabehandling. De stämmer möte över telefon. När diktjaget väl står vid terapeutens port nås hon av ett vrål inifrån den stängda dörren: ”Försvinn från mitt hus! Vad gör du i min trädgård?” Snart inser terapeuten vem det är som söker henne och sitt misstag. Hon ursäktar sig: ”Jag är ledsen, så väldigt, väldigt ledsen”.

Men det räcker inte. Eftersom den enskilda ursäkten varken är genuin eller tillräcklig. Den utgör bara en sida av det problem som Rankine så effektivt gestaltar med den enkla frågan: hände det där verkligen? Vad var det du sa?

Mot slutet av diktsamlingen citerar Rankine författaren och medborgarrättsaktivisten James Baldwin. Han skriver att konstens ändamål är att ”blotta de frågor som döljs av svaren”. I Medborgare lämnas frågan om kroppen, våldet och medborgarskapet oskyddad och öppen för en diskussion som låter historien och samtiden förklara varandra. En av de mest drabbande skildringarna av den vardagliga rasismens kraft är kortessän om tennisspelaren Serena Williams ilska. Rankine skriver, med sitt karaktäristiska personliga tilltal:

”Varje blick, varje kommentar, varje felaktigt domslut blommar ut ur historien, genom henne, till dig”.

Medborgare visar att kampen för medborgerliga rättigheter ständigt måste föras. Därmed för Rankine medborgarrättsrörelsens poetiska och aktivistiska tradition in i samtiden.