Den lilla ettåriga flickan låg på undersökningsbordet. Hon var fullständigt utmärglad. Ögonen var stora och blicken tom. Några flugor kröp bredvid hennes gapande mun. Jag tänkte att hon är mycket nära döden nu. Hennes mor och far stod bredvid. Klädda i trasor. De hade nyss anlänt till Rädda Barnens nödläger i byn Sardo. Mitt ute i det Etiopiska Danakilöknen. De nomadiska Afarernas land.
Min pappa tog en lång sprutspets och kopplade den till en plastpåse med en speciell näringsvattenlösning. Han stack nålen rakt ner i magen på den lilla flickan. Hon reagerade knappt. Med tolkens hjälp sa min pappa till föräldrarna att ”bara i bästa fall klarar hon sig.” Barnets far nickade och sa lågt ”Om Allah vill så överlever hon”. Hans tro förankrade sig säkert djupt i hans hjärta. För den lilla flickan överlevde.

Det var hösten 1974 i hungerkatastrofens Etiopien. Jag var 16 år och hade fått följa med min pappa på hans uppdrag som läkare i Rädda Barnens tjänst. Hungerkatastrofen hade i Sverige beskrivits som ett resultat av uteblivna regn. Men huvudorsaken var ett brittiskt bomullsbolag, som med Kejsare Haile Selassies goda minne, fått köpa de bördigaste flodbankerna längs Awashfloden som rinner genom öknen. I tusentals år hade afarerna levt sina liv här. Men nu blev vattnet till profiter för bomullsbolaget. För afarerna väntade törst och svält. Hälften av de 300 000 nomaderna dog innan hjälporganisationer ingrep.
Utanför den stora plantagen levde daglönearbetarna i slummens Dubty Village. Massor av arbetslösa män från höglandet som varje morgon trängdes utanför plantagens ingång i hopp om ett jobb. Beväpnade vakter och taggtrådsstängsel skyddade den lilla ”engelska byn”. Där inne bodde britterna som organiserade denna plundring av arbetskraft, mark och vatten. De levde sina privilegierade liv med svarta betjänter, swimmingpool och en ”senior staff club” för att umgås. De ansåg sig, i gammal kolonial anda, bidra till civilisation och ekonomisk utveckling.
Imperialismen kunde knappast få ett tydligare uttryck. Där förstod jag verkligen hur världen fungerar. Och jag fylldes av en innerlig vrede.

Den blixtrar till än idag. Min inre vrede alltså. Som i förra veckan då EU-parlamentet godkände att kommissionen ska hota med sanktioner mot de länder som ännu inte skrivit under EU:s ekonomiska partnerskapsavtal.
Partnerskapsavtalen ingick i den brittiske tidigare EU-kommissionären Peter Mandelsons strategi ”Global Europe” som presenterades 2006. Mandelson sa öppet att hans agenda var att säkra de europeiska storföretagens intressen på världsmarknaden. Avtalen innebär bland annat att afrikanska länder måste öppna upp sina marknader för att kunna få tullfritt tillträde till EU:s marknad. Men om de afrikanska länderna inte får möjlighet att skydda sitt jordbruk och sin begynnande industri riskerar deras ekonomier att slås sönder. EPA-avtalen hotar låsa fast Afrika i rollen som råvaruexportör.
De tyngsta medlemsländerna i EU är gamla kolonialmakter. Det är så tydligt att de gjort EU-kommissionen till ett effektivt verktyg i den moderna europeiska imperialismens tjänst.
Ibland tänker jag på afarflickan som min pappa räddade. Om hon fortfarande lever i dag så är hon 40 år. Och har säkerligen levt ett fattigt och slitsamt liv. Hon måste känna vrede mot orättvisorna som så hårt slagit mot hennes folk.
Runt hela världen, hos så många folk, växer denna vrede. Den resulterar tyvärr ibland i besinningslös terror och död. Men rätt hanterad blir denna globala vrede till energi i den organiserade fredliga kampen för en rättvis värld.