Lars Henriksson och Peter Widén målar i Flamman 12/21 upp en falsk motsättning mellan att delta i det de kallar ”det politiska spelet” och deltagande i partipolitiskt oberoende folkrörelser. Deras resonemang tycks mig i huvudsak vara det samma som det som i många år fördes av det parti de var verksamma i tidigare, Socialistiska partiet: kritisera alla kompromisser och använd de parlamentariska talarstolarna för att ropa ut sanningen om kapitalismens elände. Jag trodde att nedläggningen av SP och det faktum att alla dessa duktiga människor kom över till oss i V betydde att det fanns en insikt om att tribunpolitiken var misslyckad.

Så verkar det dessvärre inte vara i det här fallet.

För mig har inte politiska partier ett egenvärde. Bara om de är beredda att sätta arbetarklassens och folkflertalets intressen före de egna obefläckade vita händerna är det någon mening med att ställa upp i parlamentariska val.

För egen del välkomnar jag att parti­ledningen säger att Vänsterpartiet inte bara ska tala om hur skattepengarna ska användas utan också hur de ska genereras. Jag tycker också att vi ska vara tydliga med att vi är beredda att sitta med i en regering där även centern ingår. Däremot ska vi vägra vara stödparti, det vill säga att göra upp med regeringen om budgetar och annat utan att sitta i den. Det är ett konstitutionellt missfoster som gör att väljarna inte kan utkräva ansvar för politiken.

Jämte detta ska vi arbeta för den frihetliga socialismen på arbetsplatser, bostadsområden och internationellt. Själv är jag aktiv i Hyresgästföreningen, i den alleuropeiska rörelsen DiEM25 samt i den globalt verksamma föreningen Demokrati utan gränser. Jag kan för mitt liv inte förstå varför mitt partis försök att bli en starkare parlamentarisk kraft, som påverkar verkligheten och inte bara retoriken, skulle vara ett hinder för det.