– Vi piskar våra medlemmar till valurnorna, och då kommer vi i bästa fall upp till ett halvdåligt resultat. De tycker helt enkelt inte att EU-valet är lika viktigt. Så uttryckte sig det holländska Socialistiska Partiets partisekreterare Hans van Heijningen efter det förra EU-valet, då partiet för en gångs skull nästan nådde samma resultat som i det nationella valet. I år åkte partiet helt och hållet ur EU-parlamentet.
I likhet med vänsterpartierna i övriga Västeuropa: Sverige, Tyskland, Frankrike, Finland, Danmark, Spanien, Österrike och Irland ligger vänsterpartier lägre i EU-valet än i nationella val. Labour i Storbritannien har samma problem, fast mycket värre. Enkelt uttryckt: vem som helst kan se att det finns något som skiljer EU-val från andra val, och det gynnar inte vänsterpartier, eller för den delen socialdemokratiska partier. Tittar vi närmare kan vi se åtminstone två stora skillnader:
1. EU-val handlar oftast om andra saker än nationella val. Många av de traditionella höger-vänsterfrågor som präglar nationella val: sjukvård, skola, skatter, pensioner, löner, hyror och bostadsbyggande hamnar sällan i fokus därför att de är nationella frågor, (och därför att väljarna vill att det ska vara nationella frågor). Medborgarna anser att EU skall lösa de stora internationella problemen: klimatet, säkerhetspolitik, mänskliga rättigheter och flyktingpolitik.
2. Valdeltagandet är mycket lägre – och precis som i andra val med lågt valdeltagande, som i USA, innebär det en underrepresentation av arbetare och människor med utländsk bakgrund och en överrepresentation av de kategorier som alltid röstar: högavlönade och universitetsutbildade. Intressant nog befinner sig tre av de fyra vänsterpartier som går fram i detta val i länder med röstplikt: Belgien, Grekland och Cypern. Lägre valdeltagande innebär i övrigt att opinionsundersökningar är mycket mindre tillförlitliga, att enskilda sakfrågor kan få ett plötsligt genomslag och att folk kan chansa på att rösta på helt nybildade partier.
Båda EU-valets fokus och lägre valdeltagande leder generellt till sämre valresultat för partier till vänster, men också för extremhögern, som även om de går fram, ligger lägre i EU-val än i nationella, medan gröna och liberala partier får bättre resultat. Det är, enkelt uttryckt, en större utmaning att finna en vinnande valstrategi för vänstern på EU-nivå än nationellt.
Vänsterpartiet siktade modest på att vinna två mandat, och kom mycket nära. Vi förde en fin valrörelse med skickliga kandidater och förstaplaceringar som partiet med den bästa klimatpolitiken i ryggen. Det var en betydligt bättre valrörelse än EU-valet 2014 , men vi nådde inte ända fram. Nu ska vi göra en grundlig valanalys för att se vad som inte lyckades.
Några av de saker vi redan sett är att den enorma geografiska klyftan vidgats ytterligare. Vänsterpartiet fortsätter att öka mest i storstäder och högskolestäder som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Falun och Luleå. I många bastioner, som det invandrartäta arbetarklassområdet Nidarosgatan i Kista, går vi framåt kraftigt precis som i riksdagsvalet 2018, liksom i det mer välbärgade Midsommarkransen. Däremot går det inte lika bra i den tredje typen av bastion, orter som Sorsele, Degerfors och Malå. Och gör att framgångar i arbetarområden i storstäder får mindre utslag.
Några saker vi behöver diskutera i eftervalsdebatten är politiskt och geografiskt fokus, liksom förstås själva förhållandet till EU.
Det finns de som förutspår en vänster som enbart finns i storstäder. Jag tror inte det minsta på den idén. Många av våra absolut starkaste områden finns långt utanför storstäderna, och även i detta val finns det ställen där Vänsterpartiet förmår öka, som Sollefteå, Leksand, Åre, Strömsund, Eksjö och på Gotland. Vårt jobb är att lista ut hur vi kan få en fungerande strategi i hela landet, inte enbart där det redan går bra.
Det finns också de som tror att en debatt om EU-utträdet, eller en luddig linje som i tidigare EU-val, skulle gynna Vänsterpartiet. Mot det talar det faktum att endast 20 procent av vänsterväljarna vill att vi ska driva utträde nu och att vi 2009 och 2014 hade stora problem med att förklara vår position. Men det är definitivt en viktig debatt att ha fram till kongressen 2020.
Det finns de som anser att vi inte borde lagt så stort fokus på klimatet av taktiska skäl. Jag tror att de har fel i det, eftersom klimatfrågan var den i särklass viktigaste för vänsterväljare. Men det är självklart också ett politiskt ställningstagande. Jag tillhör de som tycker att Vänsterpartiet måste ta upp vår tids största problem. Kanske bidrog vi till att klimatfrågan fick sitt definitiva genombrott i valsammanhang denna gång, och högst troligt är det att Vänsterpartiets envetna fokus på klimaträttvisa fått andra partier att börja omfamna tanken.
Det finns också de som tror att SVT:s missvisande bild av vår kandidats traktamenten var en avgörande sak för att bryta den starka position vi hade till de sista veckorna. Det är en sannolik förklaring, som vi måste titta närmare på.
Den här artikeln har fokuserat på några saker som gjort EU-valet speciellt. Oavsett alla dessa saker är det absolut största problemet något som vi kan se inte bara i detta EU-val, inte bara i Sverige eller Europa. Högern och extremhögern har under lång tid stärkt sina positioner kraftigt, och även om just Vänsterpartiet står pall finns det just nu inget stöd för en rödgrön majoritet. Det är vår uppgift att tillsammans vända matchen. Det är inte överdrivet att säga att vår framtid hänger på det.
