Vi lever i en övergångstid. Historien står inte på någons sida. Vad framtiden har i sitt sköte är avhängigt våra konkreta handlingar här och nu. Orden är samhällsvetaren och historikern Immanuel Wallersteins och fångar i ett nötskal budskapet i hans nya bok, The Decline of American Power – The U.S. in a Chaotic World. Titeln till trots utgör diskussionen om USA:s förändrade roll i världssystemet bara fonden till en långt mer komplicerad och trevande diskussion – den om vänsterns roll i samtiden.
The Decline of American Power är skriven i tre delar som var och en utgör en samling essäer och föredrag han hållit de senaste tio åren. I den första delen framlägger Wallerstein sin tes om att det kapitalistiska världssystemet är inne i ett avgörande krisskede och att USA:s nedgång som hegemon är en del av detta.
Den andra delen utgörs av en serie essäer som diskuterar diskrepansen mellan retoriken och verkligheten som kringgärdar några av vår tids stora diskussioner – millennieskiftet, globalisering, islam och demokrati. Den tredje och avslutande delen är ett försök att bena upp de olika alternativa vägval som vänstern står inför.
Alla avsnitten genomsyras av vad Wallerstein ser som vänsterns tredelade uppgift: den intellektuella uppgiften att kritiskt analysera verkligheten; den moraliska uppgiften att bestämma vilka värden vi ska prioritera samt den politiska uppgiften att bestämma hur vi konkret kan bidra till att skapa en annan värld.
Det kapitalistiska världssystemets 500-åriga existens går nu enligt Wallerstein mot sitt slut. Systemets möjligheter att ackumulera kapital minskar alltmer i takt med att dess strukturella begränsningar blottläggs. Wallerstein pekar framför allt på tre faktorer som begränsar kapitalets möjligheter att överskrida den nuvarande krisen. Den första gäller kostnaderna för arbetskraften. Den andra faktorn är miljöns begränsningar att hantera den skada den kapitalistiska produktionen åsamkar den. Skatternas ökande press på företagen utgör den tredje begränsande faktorn.
Man kan med fog ifrågasätta Wallersteins uppskattningar av hur lång tid kapitalismen kommer att befinna sig på sin dödsbädd. Jag vill erinra mig att marxisten Frigga Haug en gång krasst anmärkt att hon hade hört det förut och dess-utom liksom kapitalismen överlevt perioden ifråga. Men Wallersteins dragning åt matematiska uppskattningar är inte det väsentliga och vederlägger inte de generella dragen i hans analys av den historiska kapitalismen.
Det går emellertid inte att komma ifrån att hans förkärlek för att räkna på kapitalismens förväntade undergång blottlägger en viss problematik i hans analys. Han frånsvär sig själv alla anklagelser om att hans analys skulle vara mekanisk genom att hävda att han trots allt pekar på att framtiden ligger öppen och oviss. Dess utkomst är avhängig vänsterns praktiker. Samtidigt finns det deterministiska drag i hans analys såtillvida att han ofta betraktar skeenden som oundvikliga. När han till exempel analyserar den leninistiska vänsterns statsorienterade strategier världen över, konstaterar han att det var ett misslyckande och att det var en i princip ofrånkomlig utkomst av det kapitalistiska systemets logik. Det här tänkandet präglar även hans syn på att det är först nu i den slutgiltiga krisens timme som revolution blir en faktisk möjlighet. En större betoning vid klasskampens dynamiska inverkan på historiens utfall hade varit önskvärd, på gångna såväl som kommande skeendens möjligheter och inte dess nödvändigheter.
Vilka utmaningar ställer då den rådande konjunkturen vänstern inför? Wallerstein menar att det huvudsakliga problemet vänstern har att konfronteras med är att dess tidigare strategier oåterkalleligen har misslyckats. Den strategi han främst åsyftar är vad han kallar tvåstegsstrategin – att erövra stats-makten för att sedan förändra systemet. Likt träd i stormen, skriver Wallerstein, har dessa regimer antingen kuvats eller brutits. Vänstern undervärderade systemets styrka och övervärderade statens roll i detsamma. Det första man nu måste göra är således att ompröva sina analyser, eftersom de har kommit att utgöra det främsta hindret för en effektiv praktik. Han pekar vidare på att vänstern måste ge upp tanken på koordinerat centraliserat handlande och istället ta fasta på ”regnbågsallians”-tänkande och skapa bredast möjliga motståndsrörelse.
Wallerstein har en poäng i att vänstern konfronterar olika situationer och befinner sig i olika sammanhang världen över, vilket kräver sammanhangsbetonade analyser och strategier. Men han misslyckas samtidigt själv med att leva upp till detta. Han anser exempelvis att vänstern nu måste tvinga liberaler till att vara liberala och detta främst genom att kräva av dem att ta bort alla hinder för invandring. Men att kräva öppna gränser är inte en offensiv vänsterstrategi i dagens situation. Synade eller inte är liberaler trots allt liberaler.
Någonstans här menar jag att hans perspektiv leder honom helt fel och avtäcker djupgående brister i både hans analys och strategi. Det relevanta är inte att syna liberalerna för något de redan står för, utan att syna deras antirasistiska retorik genom att visa på de rasistiska konsekvenserna av deras politik. Liksom att syna deras feministiska retorik och visa på de antifeministiska konsekvenser deras krav får.
Vänstern måste kunna presentera ett konkret program för sina visioner. Den västerländska vänsterns program har de senaste decennierna allt mindre betonat socialiseringen av ägandet och mer kommit att lägga tonvikt vid åtgärder mot diskriminering och orättvisor grundade på kön och etnicitet. Det här, menar Wallerstein, utgör ett enormt steg framåt. Han anser att vänstern aldrig tillräckligt angripit den konkreta vardagliga realiteten i ett mångfald av ojämlikheter. Vi kan enas om att det är viktigt att minska klyftorna och införliva antirasistiska och feministiska strategier i våra program. Vad vi däremot inte ska acceptera är den avvägning som den liberalt orienterade vänstern vill få oss att göra, mellan en stark välfärdsstat (en statsorienterad vänster) och ett radikalt jämlikhetsprogram. Wallerstein konfronterar inte den här problematiken utan glider själv in i dess fälla, genom att betona att den statsorienterade vänstern genom sin centralistiska politik tenderat att sätta likhetstecken mellan jämlikhet och homogen identitet.
Wallersteins kritiska förhållningssätt gentemot staten får honom att förespråka att vänstern ska förhålla sig ”rent pragmatiskt” till den parlamentariska arenan, eftersom övertagandet av staten är en återvändsgränd.
Vänstern ska istället prioritera utomparlamentariska militanta aktioner för att mobilisera folkligt stöd. ”Inget dansande på gatorna när vi vinner valen”, skriver han. ”Vinst är endast en defensiv strategi”. Jag håller med om att den utomparlamentariska arenan är oerhört viktig för vänstern, ja rent av central. Men för det första kan inte det parlamentariska arbetet reduceras till ”en defensiv strategi”. En stor del av vårt problem är ju just att vi har ett alltför defensivt förhållningssätt gentemot den parlamentariska arenan.
För det andra är det parlamentariska arbetet centralt när det gäller kampen för ekonomisk demokrati. Wallerstein argumenterar för att vänstern måste kämpa för avvarufieringen av samhället och omforma företag och samhällsinstitutioner till icke-vinstdrivande verksamheter – vem som äger företagen är enligt Wallerstein inte det väsentliga. Men han verkar förbigå de demokratiska aspekterna av ägandet. Någonstans blir det också svårt att visualisera hur uppnåendet av ett icke-vinstdrivande ägande ska kunna gå till när Wallerstein i princip utesluter statsapparaten ur ekvationen.
Wallersteins vacklande position framgår också när han ska sätta ord på sin vision. Orden han använder är att han eftersträvar en ”relativt demokratisk och en relativt jämlik värld”. Förmodligen för att han anser att begrepp som socialism och kommunism bär på en alltför tung barlast. Men det duger inte. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Vi är de facto en del av en rörelse som har förbättrat de konkreta villkoren för den breda arbetarklassen. Vi är en rörelse som faktiskt har kämpat och kämpar mot en ”mångfald av ojämlikheter”. Den rörelsen är den socialistiska rörelsen och det samhälle vi vill ha är ett socialistiskt samhälle. Att säga att vi ska kämpa för ”relativ demokrati och relativ jämlikhet” är inte att vara realistisk. Det är att vara defensiv. ”Jag är inte redo att ge upp dessa målsättningar”, skriver Wallerstein. Men han har redan gett upp för mycket. Inte desto mindre, kapitalismens kris öppnar ett fönster gentemot en annan framtid, en annan värld. Det är upp till oss att förvalta de möjligheter det erbjuder oss. Låt oss istället ta på allvar hans poäng om sammanhangsbetonade strategier och utforma en strategi utifrån den situation vi befinner oss i.
