Ai Weiwei och Elon Musk har mer gemensamt än vi anade.
Jag har alltid sett Ai Weiwei som en medioker representant för industrifieringen av enskilda konstnärskap. I stället för vanliga ateljéer rattar hans sort över kontorskomplex stora som flygplatser, och transaktionerna vid uppdrag och försäljning liknar mer bilaterala förhandlingar än små röda ”såld”-pluppar under en vernissagekväll. De ser sig själva som varumärken och saluför så vaga estetiska och etiska budskap att de tilltalar ”en bred massa”. Särskilt petiga med vem som betalar är de inte heller.
I samma grupp finns britten Damien Hirst, som sågade itu en haj 1995, och som numera massproducerar briljantförsedda dödskallar (tänk ”människans dödlighet”) i en ateljé på 9 000 kvadratmeter. Och Olafur Eliasson, som delar ett kvarter i Berlin med Ai Weiwei, och som 2018 skickade 30 manshöga isblock från Grönland till ett klimatmöte i London för att med denna energislukande gest fästa ljuset på – smältande isar. Samt alla feministiskt medvetnas favorit när de vill räkna upp en tredje kvinnlig konstnär förutom Frida Kahlo och Hilma af Klint: Marina ”att dricka ett glas vatten är också konst” Abramovic.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ändå blir många av oss snopna när Ai Weiwei visar sig ha mer gemensamt med Elon Musk än att vara ett förvuxet barn med smak för lättfattliga svulstigheter. Det här är ändå konstnären som 2017 klädde in Berlins konserthus-pelare med de välbekanta flytvästarna som spolats iland efter drunknade flyktingar på väg mot Europa. I ett enda inlägg på X lyckades han den 14 november med konststycket att trycka in två klassiska antisemitiska troper, den om att vi judar äger media och den om att vi systematiskt utnyttjar Förintelsen som ursäkt för att bete oss som skit.
För det straffades han med en indragen utställning på Lisson gallery i London och – vad värre är – med ett kvickt medhåll av plattformens grundare själv, som sedan han köpte mikrobloggen har sett till att den exploderar av judehat.
Själv skulle jag mest bli glad om den anskrämliga stålburen på Blasieholmen utanför Nationalmuseum, ditplacerad av Daniel Spotify Eks lekstuga Brilliant Minds, äntligen kan monteras ner. Syftet med pjäsen sägs vara att understryka människans förmåga till förändring samt bidra till förening i en polariserad tid, och i den andan tycker jag att det är dags för en ny placering.
Varför inte låta den åka ut på en resa med SpaceX?
