Essä 08 augusti, 2024

Without the Weird, the Left is Lost

Selected sculptures by Joakim Ojanen. Photo: Joakim Ojanen.

When the right is portrayed as strange, it is not without reason. The surreal, visionary social criticism that marked the left of the last decade has been taken over by reactionary theorists. For the left to provide compelling alternatives, it needs to get weird again.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

The right is truly weird. It is strange, almost surreal. Especially Donald Trump and his running mate JD Vance.

At least that’s the message in the flood of memes that followed the launch of Kamala Harris as the new Democratic presidential candidate, after Joe Biden withdrew his candidacy.

It’s a telling shift in tone and rhetoric – from portraying Trump as a extremist threat to democracy, to a nutcase at odds with reality. Trump’s antics must be answered with a single word: weird. Judging by the harsh reactions from the right, the campaign seems to be effective.

In the context of today’s right wing, Trump is far from alone in being weird. In the shadow of a flood of memes about JD Vance’s dolphin and couch fetishes – and reports of his connections to obscure philosophical currents – a series of chat logs between feminist philosopher Nina Power and far-right editor Daniel ”DC” Miller was made public in July.

Power and Miller had sued British-Jewish artist Luke Turner for defamation after he called them fascists, anti-Semites and transphobes on social media. He responded with a countersuit, and the legal process dragged on for years.

She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us

In November 2023, the Supreme Court dismissed both parties’ lawsuits, but ordered Power and Miller to pay the bulk of the legal costs. This drove Nina Power into bankruptcy. To add insult to injury, Turner made public material from the preliminary investigation, material which showed why the judge had ruled that she was the driving force behind the harassment against Turner and should bear the costs.

The documents proved Turner correct in his description of the two writers. The logs proved Powers and Miller’s close cooperation with far-right websites and actors, whom they tried to enlist in a drive against Turner. Power also admitted that she was behind an anonymous troll account on X that was active in the campaign. In the internal chats, Power suggested they study Adolf Hitler’s Mein Kampf, and expressed concern that they would agree with the book’s message. She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us. ”I’m definitely a Nazi now lol,” she wrote, after ironically suggesting they start a publishing house that didn’t publish ”no fatties, no women, no homo etc”.

”They’re jokey conversations” between two people with a ”dark sense of humor”, Nina Power explained afterwards. In a blog post, she defended herself, saying that bankruptcy was not that bad, as she got to keep her books. After this she attached a picture of her Italian Fascist books on the shelf, in another trolling provocation, balancing on the edge with an ironic grin.

Nina Power began her career as a brilliant feminist philosopher and left-wing activist. She was the queen and the philosopher Mark Fisher was the king of the young student movement that in 2010 filled the streets of Britain’s cities and occupied their universities in protest against sharp increases in tuition fees.

Both came from the experimental humanities departments at the University of Warwick, where the controversial philosopher Nick Land ran the infamous Cybernetic Culture Research Unit (CCRU), which straddled the border between French continental philosophy and popular culture. Lectures there were a mixture of poststructural theory and science fiction literature, acid trips and rave parties all in one. 

Mark Fisher brought that experimental spirit into the publisher Zero Books, which he founded in 2009 with Tariq Goddard, to ”counteract the anti-intellectualism of contemporary culture”. The young publishing house quickly picked up on trends and released the work of new thinkers in books of less than a hundred pages that intervened in the contemporary discussion. They picked up exciting new currents which traditional left-wing publishers such as  Verso easily missed. 

Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else

Fisher and Power moved between music criticism, activism, teaching, philosophy and writing. They wrote columns in The Wire and The Guardian, but above all on their cult blogs, Fisher’s ”k-punk” and Power’s ”Infinite Thought”. Zero Books had an unexpected bestseller with Mark Fisher’s book Capitalist Realism (2009), but Nina Power’s The One-Dimensional Woman (2009) also had a significant impact. It was hard to get any closer to theoretical rock stars than that.

In the blockbuster Capitalist Realism, Mark Fisher takes as his starting point the claim, made by Marxist theorist Fredric Jameson, that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Fisher sought to trace how neoliberal late capitalism has become so hegemonic that we can no longer imagine alternative ways of organizing society outside of the market. Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else. In doing so, it has robbed the left of the future, the political will to create an alternative. It has made the left melancholic and backward-looking, nostaligic for the welfare edifice they lost. Power described how this one-dimensional view also overlaid the notion of the sexes and limited feminism to being about consumption and lifestyle.

Two women, one of them dressed up like the cartoon frog Pepe, protest in front of the Capitolium.

Fisher and Power were not alone in thinking along these lines. Out of the student protests had sprung a whole new scene of theoretical left-wing blogs that tackled the questions that would stimulate a new belief in the future. Were there new combinations of technology and society that could move beyond capitalism? Could contradictions within production be accelerated in the direction of post-capitalism? Why not go for what Aaron Bastani called fully automated luxury communism, mining asteroids for precious metals?

The discussion was provocative, visionary and wild. Alex Williams and Nick Srnicek summarized their thoughts in The Accelerationist Manifesto (2015), which became of great importance for the development of a British left-wing populism and renewed, radical social democracy. The left dared to dream about the future again. The odd and strange had become a source of strength.

The left’s innovation was completely in line with Mark Fisher’s vision, where imagination and desire would be freed from the shackles of capitalist realism. In order for the left to be able to develop an alternative, it needs to practice a ”surrealist” thinking that is opposed to the ”realism” of capitalism. Fisher’s contribution to the discussion was to explore the countercultures of the 60s, consciousness-raising through grassroots groups and psychedelic drugs, and a Communism on acid. From the initiator of Dadaism, Hugo Ball, to Trotsky’s association with the surrealists, the left has always been close to the strange. 

In his book The Weird and the Eerie (Repeater 2017), Fisher took a different approach to finding something outside of real capitalism. He turned to gothic horror novels, ghost stories and kiosk literature about the encounter with the unknown and inexplicable. The weird, was an aesthetic form to ”denaturalize all worlds, by exploring their instability, their openness to an outside”. Fisher brought it back to the wonder of our everyday lives in capitalism: the feeling of unreality in a crush, a concert experience, when learning something new or having to pay a bill. Little cracks where capitalist realism breaks and we get glimpses of other ways of living our lives.

Then something happened — something weird. After years of financial crisis and austerity policies, the neoliberal hegemony began to falter. A fissure opened in capitalist realism. It came to be challenged by a surrealism — not from the left, but from the right. The culture war swept in from the US and took Britain by storm. There, Brexit was voted through in the summer of 2016, and in the United States, reality show celebrity and upstart Donald Trump won the presidential election that fall. Trump was brought to the fore by a strange movement of cyberwarriors who used memes, trolling, provocations and conspiracy theories to short-circuit the public conversation.

The radical British left was knocked flat. ”This was the left’s first major loss of the new culture war. A new right, native to the internet, seized upon a sort of Gramscian model of political action that began dreaming a new future — a Trumpian future — through myth-functions that the left had long presumed belonged to it alone,” writes Mark Fisher’s student Matt Colquhoun on the blog ”Xenogothic”.

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream. Faced with this old capitalist realism and new capitalist surrealism, the British radical left fragmented, notes Colquhoun. Instead, it turned inward and became quarrelsome. When the momentum created by the student movement began to crumble, left-wing winds weakened and work assignments began to disappear, it was necessary to shout louder and make increasingly daring moves to get continued attention, says Colquhoun. 

Mark Fisher and Tariq Goddard had already left Zero Books in 2014 after conflicts with the parent publisher and instead formed Repeater books. What was left of the accelerationist milieu enlisted in the campaign to get Jeremy Corbyn elected Labor leader and helped create what the papers called Corbymania. Acid communism became acid Corbynism, accelerationism became left-wing populism. When Corbyn spoke at Glastonbury Festival in 2017, the entire audience chanted ”Oh Jeremy Corbyn”.

For Mark Fisher, on the other hand, who suffered from depression, the development of events in the world was devastating. On January 13, 2017, he took his own life. The week after, his book The Weird and the Eerie was published, and at the same time Donald Trump was sworn in as president of the United States. Now it was the right’s turn to be weird.

In Great Britain, Zero Books became a gathering-place for the so-called post-left, a left that took the problem formulations of the culture war right for granted. The marketing was based on provocation; new book releases would upset people on the same side, push boundaries and ”talk about what you are not allowed to talk about on the left”. The left-wing surrealist fantasy against real capitalism was replaced by a restored real socialism, an ”anti-woke” traditional left, with writers from groups like Spiked and Platypus, in an odd borderland between right-wing conservatism and Marxism-Leninism. Zero Books’ new bestseller was Angela Nagle’s Kill All Normies (2017), which described the American alt-right on online forums like 4chan and its fight against the ”toxic identity politics left” on the Tumblr blogs. The book that was supposed to be a warning became a manual.

Nick Land, Fisher’s old mentor and colleague from the University of Warwick who had fled the public eye in the 1990s, returned with an extreme right-wing version of accelerationism, neo-reactionary theory, which gained ideological influence on the American alt-right. Accelerationism began to be filled with a new political content and, after being used in the manifesto for the mosque massacre in Christchurch, New Zealand, it became a term for far-right terrorism. The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism. 

The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism

It was this journey Nina Power made, with increasingly provocative outings shutting herself out of her earlier venues and circles with her increasingly provocative positions. In connection with the 2018 changes to the British Gender Act, Power became radicalized. Her participation in a right-wing live broadcast on YouTube the following year, which also featured Daniel ”DC” Miller, caused large parts of the left, academia and the art world to break with her.

When one door closed, another one opened. The newly launched American right-wing magazine Compact hired her as a columnist and editor. In her columns, Nina Power has developed her critique of social constructivist feminism and the theories of gender and socially embedded sex. Instead, she has made herself a mouthpiece for what has come to be called gender criticism, a biologically essentialist view that has historically been called specialism feminism. She claims that there is a gender ideology, an ”internet-driven cult”, which manipulates children into becoming trans. She describes how she herself, as a young person, was seen as a tomboy, and claims that today there is a ”trans war” being wages against people like her, against lesbians and tomboys, which pressures them to identify as the opposite sex. In her article ”Welcome to Terf Island”, she introduces the British gender-critical movement, whose members are accused of being ”trans-exclusionary radical feminists” (‘Terfs’), with famous names such as Kathleen Stock and JK Rowling.

In her review in Flamman of Nina Power’s What Do Men Want (2023), Rojin Pertow highlights how she portrays ”woke” as the reason for increasing gender power gaps and concludes that the cancel culture is the great threat of our time. After Power’s chat logs were made public, Compact announced the end of their collaboration. The magazine that was supposed to fight against cancel culture itself chose to bring out the scissors of censorship.

Now, Nina Power stands alone again. Her provocations have become a self-harming behavior that even the extreme right does not want to engage in. Being weird costs a lot for the conservative right, whose ultimate goal is to represent the normal.

Therefore, it is not strange that the left has now started to compete in who can be the most normal. If the right can’t protect tradition, biological essentialism, the nuclear family and the homeland, maybe the left can make it their hallmark? 

That is the road the post-left wants to take. It wants to defeat the right on its own turf, change the game and portray the right as the strange ones. Instead of a real alternative, they offer a market-friendly social democracy, a contemporary Blue Labor which does not challenge actually existing capitalism. Perhaps it is only a matter of time before the American fundraising campaign ”White Men for Kamala Harris” gets its offshoot in a ”White men for Magda” [Magdalena Andersson, leader of Sweden’s Social Democrats].

But maybe the left needs to get weird again. Mark Fisher’s companions continue to resonate for a left that dares to dream, that can think outside of capitalist realism. Fisher’s student Matt Colquhoun has published a solid compilation of Fisher’s lectures and blog texts on Repeater books. On the old student Corbynists’ media channel Novara Media, the Acid Communist FM (ACFM) podcast is broadcast — calling itself the ”home of the weird left”, it attempts not to drown in realpolitik and create a space where the vision can live on. 

Without strange new perspectives that shake our realism – and make us think outside the politics of ”there is no alternative” – we will not be able to find the space where the future can take shape. That means the victory of capitalism. Weird or not.

Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)