Essä 08 augusti, 2024

Without the Weird, the Left is Lost

Selected sculptures by Joakim Ojanen. Photo: Joakim Ojanen.

When the right is portrayed as strange, it is not without reason. The surreal, visionary social criticism that marked the left of the last decade has been taken over by reactionary theorists. For the left to provide compelling alternatives, it needs to get weird again.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

The right is truly weird. It is strange, almost surreal. Especially Donald Trump and his running mate JD Vance.

At least that’s the message in the flood of memes that followed the launch of Kamala Harris as the new Democratic presidential candidate, after Joe Biden withdrew his candidacy.

It’s a telling shift in tone and rhetoric – from portraying Trump as a extremist threat to democracy, to a nutcase at odds with reality. Trump’s antics must be answered with a single word: weird. Judging by the harsh reactions from the right, the campaign seems to be effective.

In the context of today’s right wing, Trump is far from alone in being weird. In the shadow of a flood of memes about JD Vance’s dolphin and couch fetishes – and reports of his connections to obscure philosophical currents – a series of chat logs between feminist philosopher Nina Power and far-right editor Daniel ”DC” Miller was made public in July.

Power and Miller had sued British-Jewish artist Luke Turner for defamation after he called them fascists, anti-Semites and transphobes on social media. He responded with a countersuit, and the legal process dragged on for years.

She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us

In November 2023, the Supreme Court dismissed both parties’ lawsuits, but ordered Power and Miller to pay the bulk of the legal costs. This drove Nina Power into bankruptcy. To add insult to injury, Turner made public material from the preliminary investigation, material which showed why the judge had ruled that she was the driving force behind the harassment against Turner and should bear the costs.

The documents proved Turner correct in his description of the two writers. The logs proved Powers and Miller’s close cooperation with far-right websites and actors, whom they tried to enlist in a drive against Turner. Power also admitted that she was behind an anonymous troll account on X that was active in the campaign. In the internal chats, Power suggested they study Adolf Hitler’s Mein Kampf, and expressed concern that they would agree with the book’s message. She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us. ”I’m definitely a Nazi now lol,” she wrote, after ironically suggesting they start a publishing house that didn’t publish ”no fatties, no women, no homo etc”.

”They’re jokey conversations” between two people with a ”dark sense of humor”, Nina Power explained afterwards. In a blog post, she defended herself, saying that bankruptcy was not that bad, as she got to keep her books. After this she attached a picture of her Italian Fascist books on the shelf, in another trolling provocation, balancing on the edge with an ironic grin.

Nina Power began her career as a brilliant feminist philosopher and left-wing activist. She was the queen and the philosopher Mark Fisher was the king of the young student movement that in 2010 filled the streets of Britain’s cities and occupied their universities in protest against sharp increases in tuition fees.

Both came from the experimental humanities departments at the University of Warwick, where the controversial philosopher Nick Land ran the infamous Cybernetic Culture Research Unit (CCRU), which straddled the border between French continental philosophy and popular culture. Lectures there were a mixture of poststructural theory and science fiction literature, acid trips and rave parties all in one. 

Mark Fisher brought that experimental spirit into the publisher Zero Books, which he founded in 2009 with Tariq Goddard, to ”counteract the anti-intellectualism of contemporary culture”. The young publishing house quickly picked up on trends and released the work of new thinkers in books of less than a hundred pages that intervened in the contemporary discussion. They picked up exciting new currents which traditional left-wing publishers such as  Verso easily missed. 

Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else

Fisher and Power moved between music criticism, activism, teaching, philosophy and writing. They wrote columns in The Wire and The Guardian, but above all on their cult blogs, Fisher’s ”k-punk” and Power’s ”Infinite Thought”. Zero Books had an unexpected bestseller with Mark Fisher’s book Capitalist Realism (2009), but Nina Power’s The One-Dimensional Woman (2009) also had a significant impact. It was hard to get any closer to theoretical rock stars than that.

In the blockbuster Capitalist Realism, Mark Fisher takes as his starting point the claim, made by Marxist theorist Fredric Jameson, that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Fisher sought to trace how neoliberal late capitalism has become so hegemonic that we can no longer imagine alternative ways of organizing society outside of the market. Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else. In doing so, it has robbed the left of the future, the political will to create an alternative. It has made the left melancholic and backward-looking, nostaligic for the welfare edifice they lost. Power described how this one-dimensional view also overlaid the notion of the sexes and limited feminism to being about consumption and lifestyle.

Two women, one of them dressed up like the cartoon frog Pepe, protest in front of the Capitolium.

Fisher and Power were not alone in thinking along these lines. Out of the student protests had sprung a whole new scene of theoretical left-wing blogs that tackled the questions that would stimulate a new belief in the future. Were there new combinations of technology and society that could move beyond capitalism? Could contradictions within production be accelerated in the direction of post-capitalism? Why not go for what Aaron Bastani called fully automated luxury communism, mining asteroids for precious metals?

The discussion was provocative, visionary and wild. Alex Williams and Nick Srnicek summarized their thoughts in The Accelerationist Manifesto (2015), which became of great importance for the development of a British left-wing populism and renewed, radical social democracy. The left dared to dream about the future again. The odd and strange had become a source of strength.

The left’s innovation was completely in line with Mark Fisher’s vision, where imagination and desire would be freed from the shackles of capitalist realism. In order for the left to be able to develop an alternative, it needs to practice a ”surrealist” thinking that is opposed to the ”realism” of capitalism. Fisher’s contribution to the discussion was to explore the countercultures of the 60s, consciousness-raising through grassroots groups and psychedelic drugs, and a Communism on acid. From the initiator of Dadaism, Hugo Ball, to Trotsky’s association with the surrealists, the left has always been close to the strange. 

In his book The Weird and the Eerie (Repeater 2017), Fisher took a different approach to finding something outside of real capitalism. He turned to gothic horror novels, ghost stories and kiosk literature about the encounter with the unknown and inexplicable. The weird, was an aesthetic form to ”denaturalize all worlds, by exploring their instability, their openness to an outside”. Fisher brought it back to the wonder of our everyday lives in capitalism: the feeling of unreality in a crush, a concert experience, when learning something new or having to pay a bill. Little cracks where capitalist realism breaks and we get glimpses of other ways of living our lives.

Then something happened — something weird. After years of financial crisis and austerity policies, the neoliberal hegemony began to falter. A fissure opened in capitalist realism. It came to be challenged by a surrealism — not from the left, but from the right. The culture war swept in from the US and took Britain by storm. There, Brexit was voted through in the summer of 2016, and in the United States, reality show celebrity and upstart Donald Trump won the presidential election that fall. Trump was brought to the fore by a strange movement of cyberwarriors who used memes, trolling, provocations and conspiracy theories to short-circuit the public conversation.

The radical British left was knocked flat. ”This was the left’s first major loss of the new culture war. A new right, native to the internet, seized upon a sort of Gramscian model of political action that began dreaming a new future — a Trumpian future — through myth-functions that the left had long presumed belonged to it alone,” writes Mark Fisher’s student Matt Colquhoun on the blog ”Xenogothic”.

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream. Faced with this old capitalist realism and new capitalist surrealism, the British radical left fragmented, notes Colquhoun. Instead, it turned inward and became quarrelsome. When the momentum created by the student movement began to crumble, left-wing winds weakened and work assignments began to disappear, it was necessary to shout louder and make increasingly daring moves to get continued attention, says Colquhoun. 

Mark Fisher and Tariq Goddard had already left Zero Books in 2014 after conflicts with the parent publisher and instead formed Repeater books. What was left of the accelerationist milieu enlisted in the campaign to get Jeremy Corbyn elected Labor leader and helped create what the papers called Corbymania. Acid communism became acid Corbynism, accelerationism became left-wing populism. When Corbyn spoke at Glastonbury Festival in 2017, the entire audience chanted ”Oh Jeremy Corbyn”.

For Mark Fisher, on the other hand, who suffered from depression, the development of events in the world was devastating. On January 13, 2017, he took his own life. The week after, his book The Weird and the Eerie was published, and at the same time Donald Trump was sworn in as president of the United States. Now it was the right’s turn to be weird.

In Great Britain, Zero Books became a gathering-place for the so-called post-left, a left that took the problem formulations of the culture war right for granted. The marketing was based on provocation; new book releases would upset people on the same side, push boundaries and ”talk about what you are not allowed to talk about on the left”. The left-wing surrealist fantasy against real capitalism was replaced by a restored real socialism, an ”anti-woke” traditional left, with writers from groups like Spiked and Platypus, in an odd borderland between right-wing conservatism and Marxism-Leninism. Zero Books’ new bestseller was Angela Nagle’s Kill All Normies (2017), which described the American alt-right on online forums like 4chan and its fight against the ”toxic identity politics left” on the Tumblr blogs. The book that was supposed to be a warning became a manual.

Nick Land, Fisher’s old mentor and colleague from the University of Warwick who had fled the public eye in the 1990s, returned with an extreme right-wing version of accelerationism, neo-reactionary theory, which gained ideological influence on the American alt-right. Accelerationism began to be filled with a new political content and, after being used in the manifesto for the mosque massacre in Christchurch, New Zealand, it became a term for far-right terrorism. The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism. 

The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism

It was this journey Nina Power made, with increasingly provocative outings shutting herself out of her earlier venues and circles with her increasingly provocative positions. In connection with the 2018 changes to the British Gender Act, Power became radicalized. Her participation in a right-wing live broadcast on YouTube the following year, which also featured Daniel ”DC” Miller, caused large parts of the left, academia and the art world to break with her.

When one door closed, another one opened. The newly launched American right-wing magazine Compact hired her as a columnist and editor. In her columns, Nina Power has developed her critique of social constructivist feminism and the theories of gender and socially embedded sex. Instead, she has made herself a mouthpiece for what has come to be called gender criticism, a biologically essentialist view that has historically been called specialism feminism. She claims that there is a gender ideology, an ”internet-driven cult”, which manipulates children into becoming trans. She describes how she herself, as a young person, was seen as a tomboy, and claims that today there is a ”trans war” being wages against people like her, against lesbians and tomboys, which pressures them to identify as the opposite sex. In her article ”Welcome to Terf Island”, she introduces the British gender-critical movement, whose members are accused of being ”trans-exclusionary radical feminists” (‘Terfs’), with famous names such as Kathleen Stock and JK Rowling.

In her review in Flamman of Nina Power’s What Do Men Want (2023), Rojin Pertow highlights how she portrays ”woke” as the reason for increasing gender power gaps and concludes that the cancel culture is the great threat of our time. After Power’s chat logs were made public, Compact announced the end of their collaboration. The magazine that was supposed to fight against cancel culture itself chose to bring out the scissors of censorship.

Now, Nina Power stands alone again. Her provocations have become a self-harming behavior that even the extreme right does not want to engage in. Being weird costs a lot for the conservative right, whose ultimate goal is to represent the normal.

Therefore, it is not strange that the left has now started to compete in who can be the most normal. If the right can’t protect tradition, biological essentialism, the nuclear family and the homeland, maybe the left can make it their hallmark? 

That is the road the post-left wants to take. It wants to defeat the right on its own turf, change the game and portray the right as the strange ones. Instead of a real alternative, they offer a market-friendly social democracy, a contemporary Blue Labor which does not challenge actually existing capitalism. Perhaps it is only a matter of time before the American fundraising campaign ”White Men for Kamala Harris” gets its offshoot in a ”White men for Magda” [Magdalena Andersson, leader of Sweden’s Social Democrats].

But maybe the left needs to get weird again. Mark Fisher’s companions continue to resonate for a left that dares to dream, that can think outside of capitalist realism. Fisher’s student Matt Colquhoun has published a solid compilation of Fisher’s lectures and blog texts on Repeater books. On the old student Corbynists’ media channel Novara Media, the Acid Communist FM (ACFM) podcast is broadcast — calling itself the ”home of the weird left”, it attempts not to drown in realpolitik and create a space where the vision can live on. 

Without strange new perspectives that shake our realism – and make us think outside the politics of ”there is no alternative” – we will not be able to find the space where the future can take shape. That means the victory of capitalism. Weird or not.

Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)