Wolodarski har fel om ekonomisk frihet

Daniel Ankarloo ifrågasätter samband mellan liberalisering och välstånd

På DN:s ledarsida (23/9, 2004) fastslår den liberale påläggskalven Peter Wolodarski (PW) att ”ekonomisk frihet leder till välstånd”. På bas av en rapport från det nyliberala ”Fraserinstitutet” konstaterar han självsäkert att i länder med ”politisk acceptans för marknadsekonomi och där människor inte behöver betala skyhöga belopp i skatt, växer den gemensamma kakan”. Man kan ifrågasätta ett begrepp om ”ekonomisk frihet” där till exempel en skattefinansierad offentlig sektor per definition ses som ”ofrihet”, men inte arbetslöshet. Men oavsett det: är lärdomen att ju högre ”ekonomisk frihet” desto högre ”välstånd”, som PW antyder? Så här ser rankingen i ”ekonomisk frihet” ut:

Grad av ”ekonomisk frihet”,
år 2002
1. Hong Kong
2. Singapore
3. Nya Zeeland, Schweiz, Storbritannien, USA
7. Australien, Kanada
9. Irland, Luxemburg
11. Estland, Finland
14. Danmark, Island
16. Österrike,
Förenade Arabemiraten
18. Belgien, Botswana, Kuwait, Oman
22. Chile, Ungern, Tyskland, Sverige
[…]
36. Norge, Italien, Japan, Jordanien
[…]
121. Kongo-Kinshasa
122. Zimbabwe
123. Myanmar
(Källa: Economic freedom of the World, Annual Report 2004)

Vad är då förhållandet mellan ”ekonomisk frihet” och välstånd? (Notera först de löjeväckande konsekvenser ett mått på ”ekonomisk frihet” får, som rankar Oman, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Irland högre än Sverige och Norge. Det är klart att det inte är frågan om till exempel kvinnors ekonomiska oberoende från män.) På ett övergripande plan är det närmast truistiskt sant att ”ofria” länder vars ekonomiska och sociala strukturer förstörs i inbördeskrig och massmord (till exempel Kongo-Kinshasa) eller ”strukturella åtgärdsprogram” och andra korrupta sociala experiment (till exempel i Ryssland och Ukraina som ligger på plats 114 respektive 107) har sämre välstånd än länder med fred och relativt demokratiska och rättssäkra institutioner.
Men oavsett vilken ”ekonomisk ofrihet” som förklarar fattigdomen i länder som Kongo-Kinshasa, Ryssland och Ukraina så är det väl knappast bristen på ”politisk acceptans för marknadsekonomin”, ”skatter till skyhöga belopp”, ”arbetsmarknadens stelhet”, sociala avgifter eller välfärdssektorn som är boven i det dramat?

Om relevanta slutsatser om förhållandet mellan ”välstånd” och ”ekonomisk frihet” (definierat som fri rörlighet av kapital-arbetskraft, liten offentlig sektor och så vidare) ska kunna dras, får vi hålla oss till jämförbara länder. Vid en sådan jämförelse finns dock inget sådant enkelt förhållande.
Till exempel är Sveriges BNP per capita på motsvarande 27 000 dollar, år 2002, högre än den i Hong Kong, Singapore, Nya Zeeland, Australien, Kanada, Estland, Nederländerna, Österrike, Förenade Arabemiraten, Belgien, Botswana, Kuwait, Oman; trots dessa länders större ”ekonomiska frihet”. Norge, med 42 000 dollar per capita BNP slås i välståndsjämförelse bara av Luxemburg. Alla andra länder med större ”ekonomisk frihet” än Norge (i allt 34 stycken) hade år 2002 en lägre BNP per capita, ett lägre ”välstånd”, än Norge. (Allt enligt OECD:s hemsida på nätet.)
PW konstaterar vidare att Sverige på senare tid ökat sin ”ekonomiska frihet”, på grund av skattereformen, avregleringar etc.
Den svenska offentliga sektorns andel av BNP har sedan 1981 faktiskt skjunkit från 32 procent till cirka 28 procent idag, och hela sysselsättningsminskningen i den svenska ekonomin, netto, har under 1990-talet skett i offentlig sektor (cirka 320 000 jobb har försvinnit där: också en form för ”ekonomisk frihet” enligt vår nyliberal?). Jämför det med Norge som inte ägnat sig åt dessa och likartade ”frihetsreformer” och som har en lägre grad av ”ekonomisk frihet”. Där har man de senaste 20 åren stadigt ökat sin offentliga sysselsättningsgrad. Men Norge har ju ett högre ekonomiskt välstånd än Sverige, Hong Kong, Singapore, Nya Zeeland… (Nya Zeeland som framställts som föredöme för nyliberala reformer har en BNP per capita, år 2002, på 15 100 dollar, långt mindre än hälften av Norges). Hur kan det vara så?
Det samband mellan offentlig sektors storlek, skatter, ”regleringar” och ”välstånd”, som PW försöker hävda, finns helt enkelt inte i de siffror som redovisas. (I Sveriges fall är välståndsökningen närmast negativt korrelerad till en ökning av den ”ekonomiska friheten”, men det får jag kanske återkomma till?)

Så här kan vi hålla på (Argentina till exempel med sin långvariga depression sägs ha högre ”ekonomisk frihet” än Kina som har haft en ekonomisk tillväxt på i snitt cirka 9 procent årligen sedan 1978…), men jag tror att huvudpoängen är klar.
Fraserinstitutets världsbild är dubiös i sin frihetssyn; men än värre, man kan inte grunda de slutsatser man med sin skruvade måttstock vill dra.
Vi vet dessutom att förhållandet mellan ”välstånd”, BNP-nivå, och ”välfärd” inte heller är enkelt. Sverige är i topp i så kallade välfärdsindex, där man tar hänsyn också till sociala, hälsomässiga faktorer som medellivslängd, fattigdom, jämlikhet, social trygghet och så vidare trots en lägre BNP än ett antal jämförbara länder (se: Vogel & Wolff: ”Sverige i täten”, Välfärd nr. 1, 2004), vilket snarast kan ses som att andra länder är ännu sämre på välfärd än Sverige.

I frågor om en samlad ekonomisk och social politik för ökad välfärd utgör DN:s ledarsida alltmer ett konsekvent sammelsurium av ologiska påhitt och ideologiska kullerbyttor. PW:s ”analys” är inget undantag. När således PW triumferande konstaterar att världens ”ekonomiska frihet” har ökat avsevärt sedan 1980-talet, förbiser han det faktum att det har de ekonomiska ojämlikheterna samtidigt också gjort.
Detta faktum är och förblir vår rörelses främsta kritik mot det system som PW och hans gelikar envisas med att kalla ”ekonomisk frihet”.

Daniel Ankarloo

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte.

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss.

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan.

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet.

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ.

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp.

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx.

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet.

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen.

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser.

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer.

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden.

Jens Börjesson Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt om klimatplattformen är rätt forum.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Halil Karaveli Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Volodya Vagner

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Katerina Zolotova

Ellen Lagerson Illustratör och formgivare.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Redaktionen

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter.

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor.

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Wolodarski har fel om ekonomisk frihet

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Tuija Roberntz: Pinsamt när SVT missförstår klimatrörelsen

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

En postsovjetisk krutdurk

En miljöaktivist i örnens näste

Ellen Lagerson: Titta Musks krav!

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Veckan som gått

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

Räkfrossans moder

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev