Silicon Valley. Det är den 27 juli 2004 och vi befinner oss på det överfyllda demokratiska partikonventet i Boston.
Stojande delegater från hela USA har anlänt för att kröna den medaljprydde krigshjälten från Vietnamkriget för 30 år sedan, senator John Kerry, till presidentkandidat.
Kerry har valt en okänd blott 42-årig afroamerikansk politiker från Illinois, med det osannolika namnet Barack Obama, att hålla sitt nomineringsanförande. Obamas glödande tal får de demokratiska delegaterna på fötter under våldsamma applåder och etablerar Obama som ett av demokraternas nya stjärnskott.
Obama talar som en John F. Kennedy, han är smart, ung och har redan skrivit en bestseller, Dreams of My Father som beskriver hans unika internationella uppväxt. En andra bok, The Audacity of Hope som beskriver Obamas unika filosofi för att förverkliga den amerikanska drömmen, skulle komma 2006.
John Kerry förlorar valet mot George W. Bush men Obama kommer att vinna en plats i senaten från Illinois och nu idag, snart fyra år senare, är mannen med det osannolika namnet demokraternas presidentkandidat. Bill och Hillary Clintons mäktiga politiska apparat ligger i spillror.
Barack Obama och hans lilla gerillaarmés episka kamp mot paret Clinton och det demokratiska etablissemanget, har varit en strid mellan en David som representerar det nya globaliserade kunskapssamhälle som håller på att växa fram här i USA och en Goliat, Clintons, som representerade det gamla industrisamhället.
Paret Clinton och deras rådgivare förstod sig aldrig på att utnyttja den nya internet-baserade teknologin som kom att utgöra stommen i Obamas kampanjorganisation.
Samtidigt har Obama unika personliga erfarenheter som organisatör av de fattiga i Chicago som kommer att sätta sin prägel på hans valkampanj, som blir den bäst organiserade som demokraterna någonsin har ställt upp.
Obama lyckades samtidigt bygga upp en historisk ny politisk allians, baserad på kunskapsarbetarna i USA:s nya ekonomi, dess IT-ingenjörer, forskare, vetenskapsmän, till vilken han fogade afroamerikanerna, de unga, fredsivrarna, de som söker efter kommunala lösningar på USA:s snabbt växande sociala problem som bristen på allmän sjukförsäkring, skola vård omsorg och den sönderfallande infrastrukturen.
Liksom McCain är Clinton en taktiker medan Obama tänker strategiskt.
Varken Clinton eller McCain har förstått den moderna internetbaserade teknologi, som den yngre Barack Obama och hans experter har utnyttjat så framgångsrikt: Youtube, Facebook, bloggar som www.dailykos.org, Wikin, e-post, små videokameror som fångar upp vartenda ord som kandidaterna säger och sedan blixtsnabbt förmedlar dem till Youtube. Lägg till det sociala nätverk som Facebook och mikrobloggningssajter som Twitter, för att inte tala om politiska nätverk som http://www.moveon.org/ och vi får en helt ny mediestruktur som successivt håller på att tränga ut tv och radio som USA-valens främsta kommunikationsmedel.
Det är interaktivitet som är kärnan i begreppet Web 2.0 – internetmediet är inte längre envägskommunikation från den som äger en hemsida. Innehållet byggs i lika hög grad av dem som är användare av hemsidorna.
Den nya kommunikationsteknologin har minskat det passiva tv-tittandet och samtidigt förvandlat väljarna från passiva konsumenter till aktiva deltagare, som själva producerar bloggkommentarer och videosnuttar som läggs ut på Youtube och andra videosajter. Det har samtidigt gjort det enklare och billigare att nå ut till potentiella internet-förankrade väljare.
Hillary Clintons valkampanj var organiserad som en pyramid uppifrån och ner och leddes av Clintonlojalister, som den 69-årige Harold Ickes, som verkade helt ointresserade av den moderna internetteknologin. Obamas kampanjorganisation å andra sidan, har ärvt det bästa från Howard Deans och Joe Trippis internetbaserade nerifrån-modell för fyra år sedan, och liknar mest ett modernt Silicon Valley-baserat företag. Istället för att betrakta väljarna som passiva konsumenter, som skall nås via korta tv-snuttar, behandlar man dem mer som aktiva deltagare i själva valkampanjen som kan nås via genuina dialoger på nätet.
Ett målande exempel är hur Obamas hemsida har gjort det möjligt för hundratusentals anhängare över hela USA att själva starta en lokal valrörelse där de bor, långt innan Obamas egen organisation har hunnit dit. Det var så som Obama lyckades organisera sin kampanj i Texas och på många andra ställen. Den mer traditionella Hillary Clinton, som ville kontrollera allt uppifrån, förstod aldrig hur viktigt det var att förvandla passiva väljare till aktiva valarbetare och det var därför som hon aldrig kunde hinna ifatt Obamas lilla lättfotade gerillaarmé.
När Obama led ett svidande nederlag i primärvalet i New Hampshire i januari, insåg hiphopartisten will.i.am i Los Angeles att han måste ingripa. Så med en grupp vänner, bland andra Jesse Dylan, Bob Dylans son, skapade han på bara några dagar videon Yes We Can, en av USA:s genom tiderna mest slagkraftiga politiska videor, helt utan hjälp, finansiering eller ens vetskap från Obamas högkvarter. Videon blev en sensation på Youtube bland miljoner unga och har till dags dato setts av 16 miljoner människor.
Den så kallade virala videon som sprids på internet har visat sig oerhört slagkraftig i årets presidentkampanj – som Hillary Clinton till sin förtret fick erfara, när en gammal video av hennes resa till i Tuzla i Bosnien år 1996 lades ut på Youtube, och klart visade att Clinton inte talade sanning när hon påstod att hon landade under eld från krypskyttar.
På Obamas stora valmöten har man bett deltagarna att lämna in sina mobilnummer och sedan bett alla i rummet att hålla upp sina mobiler och texta fem vänner om mötet.
Obamas finansorganisation har också utnyttjat internet på ett helt unikt sätt. Istället för att, som Clinton och McCain, använda den traditionella modellen och samla in donationer från rika sympatisörer och lobbygrupper i Washington, har han fokuserat på att samla in små belopp från idag över en och en halv miljon anhängare. Dessa donerar så litet som 25 dollar åt gången och ibland ännu mindre, men de gör det om och om igen och Obama har gjort det möjligt för donatorerna att tillåta hans kampanjorganisation att göra automatiska månatliga avdrag på deras kreditkort upp till den lagliga gränsen på 2.300 dollar, eller mindre om de vill.
Det märkliga med Barack Obama och hans kampanjorganisation, som leds av två experter från Chicago, chefstrategen David Axelrod och kampanjchefen David Plouffe och som även omfattar den mindre kända finanschefen Penny Pritzker och kommunikationschefen Robert Gibbs, är den fenomenala snabbhet med vilken man opererar. När Clinton släppte sin nu beryktade video ”Klockan är tre på natten och telefonen ringer i Vita huset” så kunde David Axelrod svara med en motvideo på Youtube efter bara ett par timmar.
Efter de sista primärvalen i South Dakota och Montana, utropade sig Obama själv till segrare i ett historiskt tal i St. Paul i Minnesota, inte helt olikt Napoleon i Versailles. Han iscensatte sedan en blixtsnabb offensiv som på 48 timmar tog över kontrollen av paret Clintons maktbas, den demokratiska nationalkommittén i Washington, där han visserligen lämnade Howard Dean kvar som chef men samtidigt installerade sin kampanjexpert Paul Tewes. Inom några timmar offentliggjorde man att Obamas nya demokratiska parti inte längre kommer att acceptera kampanjdonationer från lobbyister.
Samtidigt satte Obama press på Clinton att ge upp och utan att ens hämta andan startade han en politisk offensiv mot John McCain på en helt ny front i de republikanska sydstaterna.
Hur kan man sammanfatta Barack Obamas historiska seger? Generationsväxling, sociala förändringar, ett öppnare, mer tolerant samhälle, internetbaserade teknologier och, främst av allt, väljaren som aktiv deltagare i valkampanjen istället för en passiv väljare. Det är vad som hittills har givit Barack Obama hans makalösa framgångar. Det är med samma aggressiva metoder som Obama nu på bara ett par dagar har skapat ett helt nytt, offensivt inriktat, demokratiskt parti.
Kan han och hans nya parti besegra John McCain i novembervalet och sedan lösa USA:s många sociala och utrikespolitiska problem?
Svaret är enkelt för de nya ambitiösa demokraterna: Yes We Can!
