Är det här en idéroman, frågar jag mig en bit in i läsningen av Fri. En uppväxt vid historiens slut Kanske är inte genrebeteckningen viktig, och bokens engelska original har prisats som sakprosa. Men, det är omöjligt för mig att inte läsa Lea Ypis självbiografiska uppväxtskildring som starkt driven av en vilja att inte bara berätta om hur det var, utan att också diskutera viktiga allmänna begrepp. Vad är frihet? Vad kostar det att vara avvikande? Kan generationer förstå varandra? Hon täcker in både friheten och tvånget, i många inkarnationer, liksom föreställningen om historiens slut. Vi är i Albanien, och boken beskriver inledningsvis ett 1980-tal då allt förändras för Lea Ypi, hennes familj och en av de minsta och för många utomstående, mest mystiska socialistiska enpartistaterna i Europa. Albanien, ett land så europeiskt att det under ett halvt årtusende var en del av det osmanska riket, vilket också är en viktig del av författarens familjehistoria.
Öppningsmeningen lyder: ”Jag hade egentligen aldrig frågat mig vad frihet var före dagen då jag kramade Stalin.” Det är en staty Lea omfamnar, en dekapiterad staty som hon tyr sig till när demonstrationer och slagord fyller gatorna i staden där hon bor. Farbror Enver (Hoxha) är död och demonstranterna skriker efter frihet. Ur ett barnperspektiv får vi sedan läsa om en tid som delvis är lätt igenkännlig från ett västeuropeiskt perspektiv. Här liksom där följde man nyheter om hur det rasistiska Rhodesia blev Zimbabwe, om Falklandskriget, eller det jugoslaviska landslaget i basket. Men i den albanska skolan är trosvissheten om giltigheten hos Marx och ”Hangels” läror (lärarinnan Nora har troligtvis blandat ihop Hegel och Engels) benhård. Barnet Lea hade frihet, skriver Ypi. Hon kunde välja vilken väg hon skulle gå hem från skolan, vad hon skulle leka tillsammans med sin bästa vän. Det vi ska förstå av detta är att också människor i efterkrigstidens Albanien gjorde val i sin vardag.
Ypi förenklar inte. Hon visar oss ett auktoritärt samhälle, där barnen känner, men inte förstår de vuxnas rädslor inför myndigheter och varandra. När Lea blir äldre och allt ändras inser hon att det hemma har talats kodspråk som hon inte har begripit, och att man utåt har presenterat friserade familjehistorier för att undvika repression. Hon beskriver för den skull inte alla relationer som falska och döda. En styrka med att Fri: En uppväxt vid historiens slut i så hög grad är en familjehistoria, är att det bland konflikter, svek och tragedier ändå finns både kärlek och vardagsgemenskap. Ingendera av dessa upphävs av systemskiftet.
Jag har till en början svårt att förhålla mig till boken, kanske på grund av språket. Det är inte översättningen, den flyter på, Amanda Svenssons svenska text är lättläst och klar. Men bakom den anas en prosa som jag först upplever som tänkt att gestalta idéer snarare än inre liv. Och ändå är det genom en sorts anspråk på att minnas den egna barndomens inte bara tankar och handlingslogik, utan också känslor som Lea Ypi börjar sin berättelse. Efter ett tag fångar och övertygar hon mig med de vändningar hon låter den ta. De är – i positiv mening – förutsägbara. När vi väl har lärt känna Lea och hennes familj är det förväntat att de alla kommer att påverkas på djupet. Det land som hon fast och fullt trodde var på väg mot kommunismen, omvandlas 1990 till ett flerpartisystem med vag inriktning på att bli ”som resten av Europa”. Det är förväntat att det barnen har förstått som sanning och auktoritet kastas om. Det är förväntat att gemenskaper slits itu, och att nya val nu måste göras. 1980-talets köande efter mat övergår i 1990-talets pyramidspel. ”Förr i tiden”, skriver Ypi, ”skulle man ha blivit arresterad om man försökt ge sig av. Nu när ingen hindrade oss från att emigrera var vi inte längre välkomna på andra sidan.” Men nu väljer Leas bästa vän Elona att som trettonåring lämna Albanien, på en av de överlastade flyktingbåtarna till Italien. Några år senare har hon ”valt” att försörja sig på att sälja sex utanför tågstationen i Milano. Lea Ypis far får till slut nytt jobb, men inser att uppdraget att säga upp hundratals människor från deras arbeten och försörjning i strukturreformernas namn är det värsta han har varit med om.
Ypi är i dag professor i politisk teori. Hon har tänkt mycket på vad frihet är, när, och för vem. Med Fri. En uppväxt vid historiens slut är vi alla inbjudna att tänka med henne.
