MEXICO CITY. Det var natten till den första januari år 1994 som EZLN, den väpnade grenen av zapatiströrelsen, intog sju städer i delstaten Chiapas med krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet. På måndagen firade man årsdagen med ett globalt möte mot ”nyliberal” frihandelspolitik.
Omkring 2.000 personer, mest mexikaner, kom till zapatistbyn Oventic i södra Chiapas där mötet hölls. Målet med mötet, som zapatisterna efteråt ansåg hade uppnåtts, var att utbyta erfarenheter av fredligt motstånd mot nyliberalism.

Öppna brev
På 1990-talet var EZLN en av de första grupper att organisera den globala kampen mot nyliberalism och globalisering. Man höll internationella konferenser på avlägsna platser i Chiapas djungel, som besöktes av framstående personer såsom den amerikanske regissören Oliver Stone och Danielle Mitterand, Frankrikes förre president François Mitterrands fru.
På den tiden fick zapatisterna och deras förgrundsgestalt Subcomandante Marcos mycket uppmärksamhet av medierna. Med kommunikéer och öppna brev, i vilka Marcos rasade mot nyliberalismen och försvarade ursprungsbefolkningens rättigheter, drog zapatisterna till sig uppmärksamhet från såväl intellektuella som skvallertidningar. De sistnämnda älskade att spekulera i vem han egentligen var, mannen bakom skidmasken.
Enligt den statliga underrättelsetjänsten är Marcos Rafael Guillén, tidigare universitetsprofessor i filosofi, i dag 50 år gammal. Han ska ha varit medlem i en gerillarörelse på 1970-talet och kommit till Chiapas – Mexikos fattigaste delstat – under tidigt 80-tal, där han tillsammans med den lokala ursprungsbefolkningen ska ha grundat EZLN.
Marcos själv har dock konsekvent förnekat alla sådana uppgifter och bär vid offentliga framträdanden alltid en svart skidmask, i likhet med zapatiströrelsens övriga förgrundsgestalter.

13 år senare
13 år efter att den knapphändigt beväpnade gruppen under ett par veckor stred mot regeringsstyrkor i Chiapas, och därefter förklarade vapenvila, har dock mycket av den beundran Marcos tidigare fick av intellektuella vänts till kritik och tidningarna ignorerar numera både honom och hans rörelse. I mexikansk media var det tyst om mötet på nyårsdagen. Inte heller zapatisternas sexmånaderskampanj – ”den andra kampanjen”, som löpte parallellt med presidentvalskampanjerna och avslutades i början av december – fick någon uppmärksamhet av pressen. Till många av de öppna möten som hölls kom knappt 50 personer.
Kampanjens syfte var att samla de vänstergrupper som är ointresserade av parlamentsval, för att skapa en rörelse som kan trycka på för förändringar i grundlagen.
”Tidpunkten har kommit då vi måste ta en risk ännu en gång, och ta ett steg som är farligt, men värt det” deklarerade EZLN i juni, då planerna på kampanjen offentliggjordes. “Det vi vill är att nå en överenskommelse med individer och grupper inom den sanna vänstern mot nyliberal globalisering, och bygga ett land där det råder rättvisa, demokrati och frihet för alla”.

Fredsförhandlingar
Zapatisterna var engagerade i fredsförhandlingar med regeringen under Ernesto Zedillos tid som president år 1994-2000. Efter att Zedillos parti PRI år 2000 förlorade sitt grepp om makten för första gången sedan 1929 till det konservativa PAN, och sedan EZLN sett de överenskommelser som man gjort med regeringen i det så kallade San Andresavtalen från 1996 urvattnas, avbröts fredsförhandlingarna år 2002. Zapatiströrelsen har därefter vägrat att återuppta dem.
Trots det bristande intresset för zapatisternas förra kampanj planerar Marcos att ge sig ut på en ny turné i februari och rörelsen är fortfarande viktig för dem som kämpar för ursprungsfolkens rättigheter och mot den extrema fattigdom som många ursprungsfolk lever under. Omkring 12 miljoner av Mexikos 103 miljoner invånare identifierar sig som ursprungsfolk och talar sina egna språk. Majoriteten av befolkningen är så kallade mestiser, av blandad härkomst. Zapatisterna kontrollerar i dag ett litet område i Chiapas djungel, som är omringat av militära styrkor. I de fattiga byarna i området har rörelsen byggt upp ett samhällssystem med en egen regering, egna myndigheter, skolor, vårdcentraler och produktionssystem.
Den förre presidenten Vicente Fox från PAN, som hade makten mellan åren 2000 och 2006, beslutade att inte ingripa i området. Hans efterträdare Felipe Calderón, från samma parti, tycks vara inställd på samma strategi.