Nyheter/Utrikes 19 maj, 2022

Žižek: Apokalypsens ryttare är tillbaka

Väst fördömer invasionen av Ukraina i ord, men vill inte göra det som krävs – att sluta handla rysk olja och gas. Men medan politiker i väst hoppas på en snabb normalisering kräver klimatet och andra hot att vi börjar agera mer resolut.

Någon gång mot slutet av april 2022, när invasionen av Ukraina hade pågått i två månader, märkte världen att kriget genomgått en djup förändring. Drömmen om ett snabbt slut är nu över. Kriget har ”normaliserats” och accepterats som en del av våra liv.

Rädslan för att konflikten ska stegras tränger allt djupare in i våra dagliga liv – en vän från Sverige skrev till mig att myndigheterna har skickat brev till alla hushåll med uppmaningen att bygga upp lager av mat och medicin för att kunna överleva en krigssituation.

Detta perspektivskifte märks av på båda sidor av konflikten. I Ryssland uttrycker man allt tydligare att konflikten är global. Som Margarita Simonjan, chef på Russia Today, uttryckte det: ”Antingen förlorar vi i Ukraina, eller så inleds Tredje världskriget. Personligen tror jag att scenariot med ett tredje världskrig är mer realistiskt.”

Ryska tv-kanaler svämmar över av uppmaningar om att sätta in större resurser i Ukraina och ”bekämpa Nato” – Alexander Arutjunov, veteran inom specialstyrkorna, frågade Putin rakt ut: ”Käre Vladimir Vladimirovitj, utkämpar vi ett krig eller onanerar vi? Vi behöver avsluta detta torrjuck.” Lägg märke till den sexuella metaforen, som är ständigt närvarande i rysk propaganda: det är nog runkat, det är dags att våldta Ukraina. Den logiska slutpunkten för detta synsätt är en liberal-totalitär nazi-judisk komplott. När Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju med italiensk tv den 1 maj fick frågan hur Ryssland kan hävda att man strider för att ”avnazifiera” Ukriana när Zelenskyj själv är judisk, svarade han:

”Jag kan ha fel, men Hitler hade också judiskt blod. [Att Zelenskyj är jude] betyder absolut ingenting. Visa judar säger att de mest inbitna antisemiterna oftast själva är judar.”

På andra sidan, i Västeuropa och i synnerhet i Tyskland, har en ny version av pacifismen uppstått. Om vi bortser från det retoriska skitsnacket så är de nya pacifisternas budskap detta: med tanke på behovet av att skydda våra ekonomier och vår välfärd, samt faran i att stödja Ukraina för mycket och därmed riskera att dras in i en militär konflikt, borde vi låta Ukraina sväljas av Ryssland och hålla oss till fredliga protester och sympati. Vad betyder detta ”för mycket”? Det är rädslan för att träda över den röda linje som kan göra att Ryssland blir riktigt argt på vårt stöd till Ukraina. Men det är Putin som bestämmer var den gränsen ska gå. Att spela på denna rädsla är en del av Putins strategi.

Jag håller med om att vi måste göra allt för att hindra ett nytt världskrig. Men ibland kan överdriven försiktighet uppmuntra angriparen. Ibland måste man därför dra en linje just för att förhindra fullskaligt krig. Det räcker att minnas hur Joe Biden reagerade när Putin förberedde sin ”särskilda operation”: han konstaterade att vi måste vänta se om det här blir en begränsad ockupation av Donbass eller en fullständig ockupation av Ukraina. Det var inte ett jättesmart drag eftersom han antydde att en begränsad intervention var acceptabel.

Men bakom vändningen finns också en ännu sorgligare insikt. Under krigets första veckor var vi rädda att Ukraina snabbt skulle krossas. Nu tvingas vi erkänna att vår verkliga rädsla var den motsatta: att Ukraina inte skulle krossas och att kriget bara skulle fortsätta. Vår hemliga förhoppning var att Ukraina skulle falla snabbt, så att vi kunde vara rättmätigt upprörda, sörja förlusten och sedan fortsätta som vanligt. Det som borde ha varit goda nyheter – att en liten nation gör oväntat heroiskt motstånd mot en brutal invasion – har blivit något vi snarare skäms för och knappt vet hur vi ska hantera. Europas pacifistiska vänster varnar rentav för den heroiska militäriska andan, och filosofen Jürgen Habermas påstår till och med att Ukraina utsätter Europa för moralisk utpressning. Det finns något väldigt melankoliskt i Habermas annars kloka reaktion: han är fullt medveten om att Europa efter andra världskriget bara kunde avsäga sig militarismen eftersom man ändå befann sig i säkerhet under USA:s kärnvapenparaply. Och han vet att denna era nu är slut i och med Rysslands attack mot Ukraina, och att ovillkorlig pacifism framöver bara kommer att kunna upprätthållas genom ständigt fler kompromisser med autokrater.

Europas melankoliska apati är på väg att ta slut och ”heroiska” handlingar kommer tyvärr återigen att bli nödvändiga. Inte bara mot militära hot utan även för att hantera ekologiska katastrofer och svält.

På franska uttrycks skillnaden mellan det vi säger oss frukta och det vi verkligen är rädda för av ett så kallat ne explétif, ett ”nej” som inte betyder något i sig men som används för meningsbyggnad. (Vissa andra språk, som mitt eget slovenska, har liknande konstruktioner.) Det förekommer framför allt i konjunktiva bisatser som följer på verb med negativ konnotation (frukta, undvika, tvivla); dess funktion är att förstärka den negativa aspekten av det som just sagts, som i ”elle doute qu’il ne vienne” (”hon betvivlar att han inte kommer”) eller ”je te fais confiance à moins que tu ne me mentes” (”jag litar på dig förutom om du inte ljuger för mig”).

Jacques Lacan använder ne explétif för att illustrera skillnaden mellan önskan och begär. När jag säger att ”jag är rädd att stormen inte kommer” är min medvetna önskan att den inte gör det. Jag är rädd för stormen, men mitt hemliga begär finns inskrivet i det extra ”inte” – jag är rädd att stormen inte kommer, jag fascineras och lockas av stormens våldsamhet.

Gäller inte exakt samma sak för den västeuropeiska rädslan för att ett avstannat flöde av rysk gas ska orsaka en katastrof? ”Vi är rädda att ett avbrott i den ryska gastillförseln ska leda till ekonomisk katastrof!” Men tänk om den här skräcken är falsk, tänk om det vi egentligen är rädda för är att stoppad rysk gas inte skulle orsaka en katastrof? Att vi snabbt kunde anpassa oss till det? Som Eric Santner vid Chicago-universitetet nyligen uttryckte det skulle slutet på den ryska gasen visserligen inte leda till kapitalismens slut, men det skulle ”i vilket fall tvinga fram en verklig förändring av den europeiska livsstilen”, ett skifte som skulle vara högst välkommet, även oberoende av målet att underminera Ryssland.

Om man läser ne explétif bokstavligt så skulle den viktigaste frihetshandlingen i dag vara att agera i enlighet med detta ”nej”. Tänk om den idé Ryssland sprider om att ett europeiskt stopp för rysk gas innebär ekonomiskt självmord fungerar, just eftersom de kan räkna med vår apati? Tänk om slutet på denna tankegång är, som författaren Kurt Vonnegut uttryckte det, att ”vi går till historien som det första samhälle som vägrade rädda sig självt eftersom det inte var kostnadseffektivt.”

Eller som komikern Stephen Fry uttryckte det:

”När Ryssland invaderade Ukraina svarade väst med sanktioner, vapenleveranser och mängder med moraliskt stöd. Men där drog man gränsen. Europa – och framför allt Tyskland – köper fortfarande rysk olja och gas i enorma mängder, vilket finansierar Putins blodiga militärkampanj. Europa verkar inte ha någon lust att göra svåra uppoffringar, som att dra ned på bränsleanvändningen eller riskera jobben. En flygförbudszon är bara att glömma.”

Våra medier är fulla av artiklar och inslag om de miljarder som Ukraina får av oss, men Ryssland får fortfarande mycket mer för den gas de levererar till Europa. Inte konstigt att chefer och fack i Tyskland gemensamt kämpar mot en bojkott av rysk gas.

Europa missar alltså en unik chans att kombinera ett icke-militärt tryck på Ryssland med att bidra till att rädda klimatet. För att inte tala om det avgörande faktumet att ett nej till rysk gas skulle öppna för en annan sorts globalisering som behövs mer än någonsin i dag, bortom både den västerländska liberal-kapitalistiska och den rysk-kinesiska auktoritära globaliseringen.

Pacifismens viktigaste begränsning är att den inte tar hänsyn till att Rysslands sikte inte bara är inställt på Ukraina, utan på hela den västerländska liberal-demokratiska ordningen. Vi befinner oss redan långt bortom det avgränsade problemet att hantera Rysslands attack på Ukraina, som Habermas fokuserar på.

Ryssland försöker inte bara slita isär det enade Europa, utan framställer även sig självt som en allierad till den tredje världen i kampen mot västs nykolonialism. Därmed framställs också attacken på Ukraina som en antikolonial handling. Den ryska propagandan manipulerar skickligt tredje världens bittra minnen av hur västmakter agerade där: var bombningen av Irak inte värre än bombningen av Kiev? Ryssland kombinerar denna självbild som global avkolonisatör med ett såväl diskret som öppet militärt stöd till lokala diktatorer i länder som Syrien och Centralafrikanska republiken. Jevgenij Prigozjin, en av de starka männen runt Putin och initiativtagaren till den ryska legoarmén Wagnergruppen, sade nyligen till en journalist från väst: ”Ni är en döende västerländsk civilisation som ser ryssar, malier, centralafrikaner, kubaner, nicaraguaner och många andra folk och länder som tredje världens avskum. Ni är ett patetiskt gäng utrotningshotade snuskhumrar och det finns många av oss, miljarder av oss. Segern kommer att bli vår.” Wagnergruppens aktiviteter ger oss en försmak av hur den nya ryska globaliseringen skulle se ut, med ryska legosoldater som backar upp lokala auktoritära regimer.

Det som dessutom ligger bakom det ryska kravet att köpare måste betala för dess olja och gas i rubel är ett ambitiöst försök som koordinerats med Kina att avsätta dollarn och euron från deras positioner som globala valutor. Vi bör inte underskatta denna propagandas effektivitet, för när Ukraina stolt påstår sig försvara Europa är Rysslands svar: ja, och vi försvarar alla Europas tidigare och nuvarande offer. I Serbien ser vi de första resultaten av denna dynamik: enligt de senaste opinionsmätningarna är fler än 60 procent av väljarna nu mot ett EU-inträde. Om Europa ska ha en chans att vinna detta ideologiska krig måste det radikalt förändra sin modell för liberal-kapitalistisk globalisering – ingenting annat kommer att fungera. Om Europa inte är berett att göra detta kommer det kanske överleva som en befäst ö omgivet av fiender som långsamt kommer att erövra det.

Jag är väl medveten om vad en bojkott av rysk gas kan leda till. Sådana åtgärder gör det jag flera gånger har kallat ”krigskommunism” allt mer aktuellt. Våra ekonomier kommer att behöva omorganiseras på samma sätt som krävs under krig eller storskaliga katastrofer. I Storbritannien ransoneras redan matlagningsolja; man får köpa max två flaskor per person. Om Europa avvisar ryska gastillgångar kommer många liknande åtgärder att bli nödvändiga för dess överlevnad. Ryssland räknar med att Europa är för trögt för att klara av detta. Ja, det finns en stor risk för korruption, det militär-industriella komplexet kommer att ges en möjlighet att roffa åt sig extravinster. Men det här handlar inte bara om krig.
De kriser och apokalyptiska framtidsscenarier vi står inför i dag har allt mer börjat likna apokalypsens fyra ryttare från Uppenbarelseboken. Pest, krig, hunger, död. De fyra ryttarna kan inte bara avfärdas som symboler för ondska. Trevor Hancock har påpekat att de är ”märkligt lika det vi kan kalla ekologins fyra ryttare, som reglerar befolkningsstorlekar i naturen”. Med referens till Charles Elton föreslår han att de ”fyra ryttarna” spelar en positiv roll i att förhindra överbefolkning: ”ökningen i antal kontrolleras av predatorer, patogener, parasiter och tillgången på föda”. Problemet är att på lång sikt verkar dessa reglerande funktioner inte fungera på oss människor:

”Jordens befolkning har mer än tredubblats de senaste 70 åren, från 2,5 miljarder 1950 till 7,8 miljarder i dag. Så vad hände med Eltons fyra ekologiska ryttare? Varför kontrolleras vi inte? Finns det en femte ryttare som kommer att få våra befolkningsantal att krascha vid någon tidpunkt, som sker med lämlarna?”

Fram till nyligen har mänskligheten hållit de fyra ryttarna stångna med hjälp av medicin, vetenskap och teknologi. Men nu hotas vi av de ”enorma och hastiga globala ekologiska förändringar som vi har utlöst. Även om en asteroid eller ett jättelikt vulkanutbrott kan utplåna oss är det största hotet mot mänskligheten, den ’femte ryttaren’, vi själva.” Mänskligheten står alltså inför ett avgörande val: vi är den femte ryttaren som kan förinta eller rädda oss själva.

Trots att den globala med­vetenheten om dessa hot ökar har det inte lett till några meningsfulla åtgärder än, så de fyra ryttarna galopperar bara fortare och fortare. Efter covid-pesten och det storskaliga krigets återkomst hotas vi nu av hungerkriser. De kommer alla att leda till massdöd, precis som de allt vanligare naturkatastroferna som klimatförändringarna och massutrotningen medför.

Vi måste så klart motstå frestelsen att glorifiera krig som en autentisk erfarenhet i förhållande till vår liknöjda, konsumtionsbaserade och hedonistiska livsstil. Men vårt svar på den här liknöjdheten borde vara en ännu starkare mobilisering för saker och syften som går långt utöver väpnade konflikter. Med tanke på de faror som mänskligheten nu står inför är krigshets en feg flykt från den avgrund som hela tiden rycker närmare.


Översättning: Tor Gasslander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi

Kultur 25 maj, 2023

Rushdie släpper loss gudinnekrafter

Salman Rushdie förlorade synen på sitt högra öga efter att ha attackerats med kniv under en föreläsning 2022. Foto: Frank Franklin II/AP.

Episk fantasi om civilisationers ständiga rörelse i uppgång och fall.

I inledningen av Segerstaden, Salman Rushdies femtonde roman, är det 1300-tal och miljön är Vijayanagarriket i södra Indien, en hinduisk högkultur som existerade mellan 1300-och 1600-talet och som utgör ett slags Sydasiens Romarrike. Här har det nyligen utkämpats ett krig mellan två mindre kungadömen och den nioåriga flickan Pampa Kampana bevittnar när hennes mor begår rituellt självmord. Efter denna traumatiska händelse blir Pampa Kampana tagen i besittning av gudinnan Pampa, som ger henne evigt liv och magiska krafter och berättar om hennes kommande öde: hon ska spela en central roll för uppkomsten av staden Bisnaga, ”Segerstaden”.

De krafter som Pampa Kampana får är att genom sitt berättande skapa och ge liv åt Segerstaden. Staden blir genom hennes berättande till ett världens pluralistiska underverk, där kvinnorna får handlingsfrihet och inflytande i ett samhälle som tidigare varit patriarkalt och dominerats av militären. Allt religiöst förtryck försvinner och en smältdegel uppstår där kulturer och religioner tillåts att samexistera.

Men även en berättare som har magiska krafter är så pass mänsklig att hon till slut blir offer för sina egna ambitioner. Under åren som går i stadens historia blir den ena härskaren avlöst av nästa och nästa, och samtidigt som lojaliteterna och maktförhållandena förändras, går också Pampa Kampanas berättande ned sig i maktbegär, missförstånd och glömska.

Segerstaden går småningom över i en militär succession och barbari, för att precis som andra civilisationer till slut falla. Under sina 240 levnadsår låter Pampa Kampana genom sitt berättande dock Segerstaden ständigt återuppstå.

Med Segerstaden har Rushdie skapat en historisk fantasi, inspirerad av både indisk forntidshistoria och hinduisk myt. I detta har Rushdie intresserat sig för civilisationens uppgång och fall och historieskrivningen. I ett stycke säger Pampa Kampana: ”Historia är inte bara konsekvensen av människors handlingar utan också deras glömska.”

Men boken är lika mycket en allegoriskt bländande hyllning till berättandets kraft och uthållighet. Civilisationer kommer och går, men orden och skrifterna består alltid. ”Ord är den enda segraren”, som Pampa Kampana utropar i ett stycke av romanen.

Det är svårt att läsa romanen och inte tänka på priset Rushdie har betalat för sitt engagemang sedan 1988, då Irans ayatolla Khomeini utfärdade en fatwa mot honom, eller på den knivattack som han utsattes för 2022 under en föreläsning som vara nära att kosta honom livet.

Ledare 25 maj, 2023

Skolans halspulsåder blöder – dags att ingripa

De kämpande lärarna behöver vårt stöd. Foto: Anders Wiklund/TT.

Nedskärningar gör att tusentals tjänster försvinner. Lärarna behöver vårt stöd, så låt oss ta till gatorna.

”Ett stålbad.” ”Makabert.” ”Början på slutet för den svenska skolan.”

När regeringens brutala nedskärningar tvingar skolor att sparka personal skräder lärarna inte orden. Därför löper i maj en protestvåg genom landet – Stockholm (6/5), Arvika (13/5), Gävle (23/5), Göteborg (25/5), Umeå (27/5) och Örebro (31/5). Fler städer lär följa.

Varje kartnål vittnar om en egen tragedi.

I Stockholm startade Hanna Garberg och andra upprörda lärare Instagramkontot ”Stockholms skolor larmar” med vittnesmål från svältfödda skolor:

Vi som är kvar ska undervisa, finnas på skolgården och samtidigt ta hand om elever som behöver stöd, som slåss, som behöver gå undan.

I min klass har jag 31 elever, 7 med flera diagnoser och ytterligare 4 med behov av särskilt stöd. I dag har vi två elevassistenter till klassen, till hösten ingen. Vem ska hjälpa? Vem ska lyssna? Vem ska trösta? Och från mitt perspektiv: hur ska jag orka?

I Göteborg går 59 skolor med underskott, och förvaltningen beräknar att 500 tjänster ska försvinna till hösten. I Örebro har man enligt Sveriges Lärare genomgått ett ”stålbad” på över 200 miljoner kronor sedan 2017. ”En så stor andel som cirka 25 procent av eleverna i grundskolan blir inte behöriga till ett nationellt gymnasieprogram”, säger Pär Boström på Sveriges Lärare Örebro. ”Utslagningen börjar redan i grundskolan.”

Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Efter protesten gick S-styret i Stockholm med på att skjuta till 102 miljoner – en seger visserligen, men enligt Sveriges Lärare saknas 12 miljarder i skolsektorn och tillfälliga pengar är just tillfälliga. Eller med läraren Hanna Garbergs ord: ”Det är som att få ett litet plåster på en blödande halspulsåder.” (Vi Lärare, 16/5)

Men trots regeringens nedskärningar så påstår Lotta Edholm i söndagens Agenda att hon ”satsar”, och nämner ett sidoprojekt om speciallärare. Men allt som inte är att räkna upp budgeten – på både statlig och kommunal nivå – är att hålla såret öppet.

Det finns alltså fler bovar än ”friskoleministern”, som Daniel Suhonen nyligen kallade henne. De har dock tråkigare namn som ”finanspolitiska ramverket” och ”överskottsmålet” som innebär att Sverige ska eftersträva en onödigt låg statsskuld samt tvinga skolor och sjukhus att göra ett överskott. Principerna infördes på 1990-talet och är alltså inte den naturliga ordning som de ofta framställs som. Dessa årliga nedskärningar kallas sedan för ”effektiviseringar” eller ”reformutrymme” för att föra väljarna bakom ljuset. Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Men folket låter sig inte luras. Vi ser ju hur klasserna sväller medan bibliotek och skolgårdar krymper, och hur Sveriges lärare går på knäna för att hjälpa våra barn. Därför vill en majoritet kasta ut de vinstdrivande företagen ur skolan och välfärden, och att det offentliga borde sluta drivas med vinst som syfte.

Lärarna visar vägen genom att ta till gatorna – vi är skyldiga dem att ansluta oss.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 24 maj, 2023

I Ester Nilssons värld förenas människorna i köttet

Med bara havregryn i skålen hade ”Egenmäktigt förfarande” blivit en torftig bok.

I Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande bjuder huvudpersonen Ester Nilsson över sitt kärleksintresse Hugo Rask på ”gruyèrekyckling med ris och grönsallad” – en maträtt plockad direkt från sjuttiotalets receptkort. Morgonen efter vill Ester bjuda på frukost, men Hugo betackar sig. Han förklarar att frukost för honom inte är något mer än ”energi så att man orkar fram till lunch”. Ester blir frustrerad av hans instrumentella förhållningssätt till maten, och försöker förgäves förklara att frukost är ”mer än att bara äta […] mer än bara energi”.

”Är du hungrig?” är en återkommande replik i Ester Nilsson-böckerna. När jag läste dem tillsammans med min flickvän blev Esters och Hugos matvanor ett stående skämt och samtalsämne. Vi lagade den beiga gruyèrekycklingen till middag och letade upp den ”berömda kiosk” där Ester köper en vegokorv inför sitt första möte på tu man hand med Hugo Rask. Vi besökte till och med det Seven Eleven där Ester äter ett av sina ”mer torftiga morgonmål i livet” – en kaffe och en trekantsmacka utan pålägg. Att äta maten blev ett sätt att förstå Ester och hennes värld.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jacob Lundberg
Marknadsförare och skribent på Flamman.jacob.lundberg@flamman.se
Kommentar/Kultur 24 maj, 2023

Den samiske arkitekten Joar Nangos Girjegumpi på Venedigbiennalen. Foto: Joar Nango.

Valet står inte mellan Gert Wingårdhs betongklossar och handlagda tegelhus på Östermalm. En arkitekturdebatt som inte besvarar hur de marginaliserade ska bo är inte värd någonting.

Grattis killar! Nu får ni som månat om er progressiva kultur-aura äntligen riskfritt titulera er konservativa. Naturligtvis krävs det att rätt man vid rätt tidpunkt tar skuttet över till andra sidan. Inte oväntat blev det alla statusstressade metrosexuella småbarnspappors idol, den melankoliske Eric Schüldt, som till slut gjorde det. Nu skedde det häromveckan i Expressen, där han delgav sina funderingar efter en promenad i Lärkstan, ett kvarter i centrala Stockholm där de sekelgamla enfamiljsvillorna kostar mellan 70 och 100 miljoner kronor. Varför kan inte fler få bo så här fint? filosoferade han generöst. Sedan följde en punschmyndig uppräkning av Stora Konstnärer, vars ära behöver återställas efter att de utsatts för… ja, någon oklar kränkning. I texten smakar han på ordet med samma vällust och lika många gånger som Jimmie Åkesson sade Skamlös Vinhora i den senaste partiledardebatten. ”Konservativ” – kittlande i munnen som en hantverksöl i en gentrifierad närförort. Den Schüldt pekar ut som hindret för att välfärdens arbetsbin ska få ta del av skönhet är arkitekten Gert Wingårdh, som inte precis gjort sig känd för att rita sossiga flerbostadshus, utan prisats för sina högprofilerade glas- och betongbyggnader beställda av ängsliga kommunpolitiker som velat sätta sin bygd ”på kartan”. De här samma-typ-av-annorlunda-saker i monumentalformat har inte bara gett honom det finaste svenska arkitekturpriset, utan även en topplacering på Arkitekturupprorets dödslista. En tvekamp som således utspelas på en intellektuell yta stor som en laptop. För att ändå visa sig från sin innovativa sida lanserar Schüldt i samma text begreppet historiepositivitet, en benämning som landar misstänkt nära Sverigedemokraternas astigmatiska körsbärsplockning i föreställningen om hur folk bodde och levde förr i tiden. Vågar verkligen ingen vara mer visionär i en så livsviktig fråga som vårt framtida boende, våra livsmiljöer och reella hot mot tak över huvudet? Jo självklart. Men inte här.

När jag skriver det här håller de sista detaljerna på att sättas i årets arkitekturbiennal i Venedig. Den nordiska paviljongen är vikt åt den samiska arkitekten Joar Nango, som de senaste 20 åren ägnat sig åt helt andra saker än triviala fasadfrågor som marmorpilastrar kontra Bauhaus. Fokus för Nango, född i nordnorska Alta 1979, är i stället människans nomadiska historia – och kanske framtid? – och vårt beroende av olika sorters kunskaper i relation till hållbarhet och överlevnadsknep. Ordet fastighet antyder att hus handlar om något solitt och orörligt. Som vi vet är det en illusion. Hus förstörs i krig, spolas bort i översvämningar eller står tomma när lånelöften spricker och avgifter chockhöjs. Människomassor sätts i rörelse. Som sinnebilden för de här tillfälliga livsvillkoren, står i paviljongen något som liknar en husvagn på medar, fylld med det allra nödvändigaste samt med ett litet bibliotek. Girjegumpi: The Sámi architecture library (nordsamiska: girji, bok, och gumpi, en mobil renskötarstuga på slädmedar, ofta dragen av en snöskoter). Litteraturen i den inredda stugan består av rariteter om samisk byggkunskap, aktivism och urfolks specialistkunskap.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes/Nyheter 24 maj, 2023

Barnet uppgav att pappan bet henne ”över hela kroppen” – familjen flyttades till annan kommun

Tidigare civilminister Ida Karikainen ville att fenomenet ”social dumpning” skulle utredas. Nuvarande civilminister Erik Slottner lade ned utredningen. Foto: Jessica Gow, Christine Olsson/TT.

Regeringens nedlagda utredning om ”social dumpning” skapar oro bland kommunpolitiker. Tack vare en JO-anmälan mot Sundbybergs kommun kan Flamman nu ge en unik inblick i hur en familj med stora problem i stället för stöd fick hjälp att flytta.

Det var 2019 som socialtjänsten i Sundbyberg för första gången fick höra talas om familjen. Dokument som Flamman har tagit del av hänvisar till en lång rad orosanmälningar under åren som följer. Polis, privatpersoner, skola och socialjour har alla varnat socialtjänsten. På tre år visar åtminstone fyra utredningar att det med stor sannolikhet förekommer våld i hemmet.

Mamman och pappan slår varandra. Enligt Sundbybergs socialtjänst, som gör utredningarna, är det våld de använder potentiellt dödligt. Pappan i familjen har dessutom vanföreställningar och stoppas av polisen med narkotika på sig.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se
Flammanpodden/Inrikes 23 maj, 2023

”Välfärdsstaten är som en fantomsmärta”

Niklas Altermark är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Välfärdsforskaren Niklas Altermark gästar Flammans podd Norrskenet för att berätta om nästa stora projekt.

Världen slits sönder av ojämlikhet, säger forskaren Niklas Altermark till Flamman.

– Vi måste väva samman den utmaningen med en förståelse för den klimatomställning som kommer att krävas under de kommande decennierna.

Altermark ska under de två kommande åren granska den svenska välfärdstaten. Den finns inte kvar i samma form som under folkhemstiden, utan har ersatts med ett hybridsystem där dysfunktionaliteten är inbyggd.

– Välfärdsstaten är som en fantomsmärta, det gör ont i oss för att den inte funkar, men skälet till det är att den inte längre finns. Den har blivit något annat.

Bakom forskningsprojektet står tankesmedjan Katalys och pengarna kommer från 6F, som är ett samarbete mellan fackförbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko.

Niklas Altermark har tidigare forskat om funktionshinderpolitik och nedskärningar i flera uppmärksammade projekt. Nu är ämnet alltså välfärden, ett system som enligt Altermark varit kroniskt underfinansierat sedan 90-talet.

Men trots det har den politiska debatten på senare år oftast handlat om helt andra saker, enligt Altermark.

– Socialdemokratin har vävt ett narrativ kring nittiotalet och den hjältemodiga insats man gjorde, och det blir man helt bakbunden av. Det gör att det inte uppfattas som trovärdigt att komma med helt nödvändiga förslag som att vi borde anställa några hundra tusen personer i offentlig verksamhet.

På samma gång, menar han, gör högern allt den kan för att få prata om brott och straff i stället.

– Den svenska högern och den svenska borgerligheten styr debatten dit. De vet såklart att deras välfärdspolitik inte är populär. Det är inte poppis att sänka skatten för höginkomsttagare och skära ned på välfärden.

Lyssna på podd-avsnittet med Niklas Altermark.

Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se
Utrikes 23 maj, 2023

Kampen om det vita guldet

Litium används i batterier i eldrivna fordon, vilket har fått priset på mineralen att snabbt gå upp. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Klimatkrisen har på kort tid gjort litium till en av de mest eftertraktade metallerna i världen. I Chile vill regeringen nu nationalisera landets stora industri. Men starka intressen kan förhindra det.

Litium kan användas i allt från smörjoljor till mediciner mot bipolär sjukdom. Men orsaken till att metallen är ordet på allas läppar nuförtiden är dess betydelse för batterierna i eldrivna bilar. Elon Musks Tesla är bara ett av alla de företag som förlitar sig på så kallade litiumjon-batterier för sina fordon.

Ju mer intensiv kampen mot klimatkrisen blir desto viktigare kommer mineraler som litium att bli. Sedan 2020 har priset ökat med flera hundra procent, till en topp på 800 000 kronor per ton i november förra året. Sedan dess har priset sjunkit, främst till följd av att Kina dragit in delar av sina statliga subventioner till sin elbilsindustri efter att efterfrågan sjönk under pandemin. Men då den globala efterfrågan fortfarande är större än produktionen väntas priset stiga igen de närmaste åren.

Den största producenten är Australien. Men den kontinent som hyser de största tillgångarna är Sydamerika, där en tredjedel av de kända litiumreserverna finns. Där har frågan blivit politiskt het sedan vänstern tagit regeringsmakten i flera länder. I Chile, som är världens näst största producent, presenterade president Gabriel Borics regering nyligen ett förslag om att nationalisera industrin. Anledningen är att intäkterna från den lukrativa sektorn ska kunna komma det chilenska folket till del, och att industrins miljöpåverkan ska bli lättare att hantera. Det ledde direkt till braskande rubriker i affärspressen. Det sammanlagda aktievärdet för de två stora privata litiumbolagen i landet, Albemarle och SQM, har sjunkit med 89,6 miljarder kronor sedan förslaget presenterades. I Financial Times varnade konsulter och analytiker till exempel för att utvinningen kommer att bli för dyr i Chile och att investerare kommer att fly landet.

Enligt Thea Riofrancos (bilden), som forskar om litiumutvinning vid Providence College i USA, är sådana utspel att vänta.

– I affärspressen presenteras denna typ av reformer som mycket mer radikala än vad de ibland är. Det är lite skrämselpropaganda. Det används som en utpressningstaktik, säger hon till Flamman.

I själva verket är det chilenska förslaget inte alls så radikalt som det kanske låter. Det rör sig i praktiken om ett så kallat offentligt-privat partnerskap, där statligt ägda företag gör gemensam sak med ett privat företag. Enligt Thea Riofrancos kallar vissa det för ”nyliberal nationalisering”, eftersom denna modell ersatte de fullskaliga nationaliseringar som var vanliga fram till 1970-talet. I Chiles fall går förslaget ut på att uppmuntra de två litiumbolagen i landet att samarbeta med staten efter att deras nuvarande licenser går ut i början av nästa årtionde.

– Under den så kallade rosa vågen med vänsterregeringar i början av 2000-talet tvingades företag att förhandla om sina kontrakt, vilket kallades för nationaliseringar. Företag som ville stanna i gruvsektorn var tvungna att ge en stor andel i utvinningsprojekten till staten. Chile gör inte det. De säger till företagen att om de vill fortsätta verka i landet efter att de nuvarande kontrakten löpt ut måste de anpassa sig till en ny modell, säger Thea Riofrancos.

I praktiken innebär det dock ett tvång, eftersom företagen kommer att tvingas lämna landet om de vägrar.

– Om de vill fortsätta att verka i Chile kommer de att behöva ingå ett samarbete med staten. Huruvida det kommer att skada deras vinster är inte klart än. Det beror på hur förhandlingarna med kongressen avlöper.

En arbetare rör om i utvunnet litium i företaget SQM:s anläggning i Antofagasta i Chile den 19 april 2023. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Förslaget kommer mycket riktigt behöva passera parlamentet, där Boric inte har majoritet. Det är därför inte säkert att den slutgiltiga lagen kommer att se ut som regeringen har tänkt sig. Regeringen har visserligen lyckats få igenom en skattehöjning för gruvbolag samt en förkortning av arbetsveckan från 45 till 40 timmar.

Men det är inte mycket som talar för att den chilenska högern kommer att gå Boric till mötes i litiumfrågan. Efter att regeringens förslag på ny grundlag förkastades i en folkomröstning i höstas har oppositionen fått vind i seglen. Det näringslivsvänliga högerblocket blev störst i valet till ny konstituerande församling i början av maj. Och de lär värna om gruvindustrin, där flera personer har kopplingar till den politiska högern, såsom den största aktieägaren i SQM, Julio Ponce, som är en tidigare svärson till diktatorn Augusto Pinochet.

– Oavsett varför högern vann folkomröstningen så är det en indikator på att regeringen är svag just nu. Det kan göra det svårare att få igenom den nya litiumlagen, säger Thea Riofrancos.

Samtidigt visar liknande projekt i Chiles grannländer att det är möjligt att gå längre än vad regeringen föreslår. I både Mexiko och Bolivia har staten tagit full kontroll över sektorn. Men situationen ser annorlunda ut där. I Mexiko finns tillgångar men knappt någon produktion att tala om än. I Bolivia nationaliserades industrin för ett årtionde sedan, men det var före boomen. Sedan dess har landet gått igenom flera faser. Ett offentligt-privat partnerskap med ett tyskt företag revs upp för några år sedan och sedan dess har regeringen försökt få till stånd ett nytt avtal med utländska investerare, hittills utan framgång. Även i Bolivia är produktionen ännu i sin linda.

I Brasilien kommer företaget Sigma att börja utvinna litium nästa år. Avtalet slöts under Jair Bolsonaros regering och det är fortfarande osäkert hur hans efterträdare Lula da Silva ställer sig till projektet.

I inget av dessa fall är produktionen ännu så stor att tunga investerare hotar att fly landet om staten tar kontroll över industrin. Thea Riofrancos utesluter dock inte att det kan bli fallet i Chile, som producerade 39 000 ton litium förra året.

SQM är ett av de två stora litiumbolagen som är aktiva i Atacama-öknen i norra Chile. Foto: Rodrigo Abd/AP.

– Det är möjligt. Alla företag letar efter reserver där det är mest lönsamt och minst riskfyllt. Men det är inte alltid så enkelt heller. Det finns platser med litiumreserver men där ingen utvinning har skett förut. Länder som länge har producerat litium har större makt i förhandlingar med företag, eftersom det är säkrare att investera där. Men det oklart exakt hur stor makten är.

Hon tar Argentina som exempel, som efter Chile och Australien har de största kända fyndigheterna i världen. Där har utvinningen ökat i snabbare takt än i andra länder. Anledningen är att regleringen sköts av regionala regeringar i stället för den nationella, och därför är svagare.

– Det blir en annan maktbalans när en regional guvernör förhandlar med ett multinationellt företag, säger The Riofrancos, och fortsätter:

– Jag tror inte att Albemarle och SQM kommer att lämna Chile om regeringens förslag skulle antas, eftersom lönsamheten i Chile är så hög. Men det är möjligt att nya företag kommer att titta på andra länder med svagare reglering.

Enligt Financial Times är det redan fallet med tre företag, som nu valt bort Chile för sina framtida planer. En aspekt som dock komplicerar bilden ytterligare är att kvaliteten på mineralen varierar från land till land. I Bolivia är fyndigheterna inte lika ädla och vädret runt Potosí-gruvorna gör utvinningen svårare än på andra håll. I Chile däremot utvinns litium med en av de högsta kvaliteterna i världen, vilket ger landet ännu en fördel.

Chiles president Gabriel Boric vill delvis förstatliga litiumsektorn, men efter att regeringen förlorade folkomröstningen om en ny grundlag har högeroppositionen fått vind i seglen. Foto: Esteban Felix/AP.

Det finns även andra som inte är övertygade av Borics planer. Ramón Balcázar är medlem i den ideella organisationen Plurinational Observatory of Andean Salt Flats (OPSAL), doktorand i rural utveckling samt grundare av den lokala organisationen Fundación Tantí in San Pedro de Atacama i norra Chile, där litiumindustrin är koncentrerad i de stora saltöknarna. Han menar att regeringens förslag inte tar tillräcklig hänsyn till litiumindustrins miljöförstörande aspekter, särskilt ifråga om prospekteringen av nya fyndigheter.

– De borde ha gjort mer efterforskningar och gjort en oberoende utvärdering av de sociala och miljömässiga konsekvenserna innan de lät företagen gräva efter fyndigheter, så att vi inte upprepar samma misstag och gör oss beroende av mineralexport, som med koppar och salpeter.

Han är även kritisk till att lagförslaget inte föregicks av någon dialog med medborgare.

– Kontrasten mellan ett bristande offentligt deltagande och en stark företagslobby är oroväckande och motsägelsefull för en progressiv regering, säger Ramón Balcázar.

OPSAL vill se en industri som tar klimatkrisen och det ojämlika förhållandet mellan det globala nord och syd i beaktande.

– Annars kommer vi att reproducera samma koloniala mönster i den gröna omställningens namn. Det kommer att vara kontraproduktivt och fördjupa ojämlikheten och skapa fler konflikter i en redan orolig värld. För att detta ska ske måste regeringar, ideella organisationer och experter i det globala nord lyssna på dem som arbetar, gör oberoende forskning och kämpar mot grön extraktivism.

Chiles regering kan dock visa sig leda en utveckling som kommer att märkas av på andra håll i världen i framtiden.

I länder som Indonesien och Kongo-Kinshasa har regeringar uttryckt en önskan att få större kontroll över sina mineralresurser, inklusive litium. Den allt mer protektionistiska situationen i världen gör också att länder har blivit mer måna om att göra bruk av sina egna resurser. USA har just sjösatt ett enormt projekt för att kartlägga de inhemska fyndigheterna.

– Tidigare importerade man sitt litium, men nu vill alla ha det på sitt eget territorium. Det pågår en snabb förändring, säger Thea Riofrancos.

Kanske kommer de multinationella företagen helt enkelt att få acceptera att staten sätter sig i förarsätet på den litiumdrivna bilen framöver.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se