Nyheter/Utrikes 19 maj, 2022

Žižek: Apokalypsens ryttare är tillbaka

Väst fördömer invasionen av Ukraina i ord, men vill inte göra det som krävs – att sluta handla rysk olja och gas. Men medan politiker i väst hoppas på en snabb normalisering kräver klimatet och andra hot att vi börjar agera mer resolut.

Någon gång mot slutet av april 2022, när invasionen av Ukraina hade pågått i två månader, märkte världen att kriget genomgått en djup förändring. Drömmen om ett snabbt slut är nu över. Kriget har ”normaliserats” och accepterats som en del av våra liv.

Rädslan för att konflikten ska stegras tränger allt djupare in i våra dagliga liv – en vän från Sverige skrev till mig att myndigheterna har skickat brev till alla hushåll med uppmaningen att bygga upp lager av mat och medicin för att kunna överleva en krigssituation.

Detta perspektivskifte märks av på båda sidor av konflikten. I Ryssland uttrycker man allt tydligare att konflikten är global. Som Margarita Simonjan, chef på Russia Today, uttryckte det: ”Antingen förlorar vi i Ukraina, eller så inleds Tredje världskriget. Personligen tror jag att scenariot med ett tredje världskrig är mer realistiskt.”

Ryska tv-kanaler svämmar över av uppmaningar om att sätta in större resurser i Ukraina och ”bekämpa Nato” – Alexander Arutjunov, veteran inom specialstyrkorna, frågade Putin rakt ut: ”Käre Vladimir Vladimirovitj, utkämpar vi ett krig eller onanerar vi? Vi behöver avsluta detta torrjuck.” Lägg märke till den sexuella metaforen, som är ständigt närvarande i rysk propaganda: det är nog runkat, det är dags att våldta Ukraina. Den logiska slutpunkten för detta synsätt är en liberal-totalitär nazi-judisk komplott. När Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju med italiensk tv den 1 maj fick frågan hur Ryssland kan hävda att man strider för att ”avnazifiera” Ukriana när Zelenskyj själv är judisk, svarade han:

”Jag kan ha fel, men Hitler hade också judiskt blod. [Att Zelenskyj är jude] betyder absolut ingenting. Visa judar säger att de mest inbitna antisemiterna oftast själva är judar.”

På andra sidan, i Västeuropa och i synnerhet i Tyskland, har en ny version av pacifismen uppstått. Om vi bortser från det retoriska skitsnacket så är de nya pacifisternas budskap detta: med tanke på behovet av att skydda våra ekonomier och vår välfärd, samt faran i att stödja Ukraina för mycket och därmed riskera att dras in i en militär konflikt, borde vi låta Ukraina sväljas av Ryssland och hålla oss till fredliga protester och sympati. Vad betyder detta ”för mycket”? Det är rädslan för att träda över den röda linje som kan göra att Ryssland blir riktigt argt på vårt stöd till Ukraina. Men det är Putin som bestämmer var den gränsen ska gå. Att spela på denna rädsla är en del av Putins strategi.

Jag håller med om att vi måste göra allt för att hindra ett nytt världskrig. Men ibland kan överdriven försiktighet uppmuntra angriparen. Ibland måste man därför dra en linje just för att förhindra fullskaligt krig. Det räcker att minnas hur Joe Biden reagerade när Putin förberedde sin ”särskilda operation”: han konstaterade att vi måste vänta se om det här blir en begränsad ockupation av Donbass eller en fullständig ockupation av Ukraina. Det var inte ett jättesmart drag eftersom han antydde att en begränsad intervention var acceptabel.

Men bakom vändningen finns också en ännu sorgligare insikt. Under krigets första veckor var vi rädda att Ukraina snabbt skulle krossas. Nu tvingas vi erkänna att vår verkliga rädsla var den motsatta: att Ukraina inte skulle krossas och att kriget bara skulle fortsätta. Vår hemliga förhoppning var att Ukraina skulle falla snabbt, så att vi kunde vara rättmätigt upprörda, sörja förlusten och sedan fortsätta som vanligt. Det som borde ha varit goda nyheter – att en liten nation gör oväntat heroiskt motstånd mot en brutal invasion – har blivit något vi snarare skäms för och knappt vet hur vi ska hantera. Europas pacifistiska vänster varnar rentav för den heroiska militäriska andan, och filosofen Jürgen Habermas påstår till och med att Ukraina utsätter Europa för moralisk utpressning. Det finns något väldigt melankoliskt i Habermas annars kloka reaktion: han är fullt medveten om att Europa efter andra världskriget bara kunde avsäga sig militarismen eftersom man ändå befann sig i säkerhet under USA:s kärnvapenparaply. Och han vet att denna era nu är slut i och med Rysslands attack mot Ukraina, och att ovillkorlig pacifism framöver bara kommer att kunna upprätthållas genom ständigt fler kompromisser med autokrater.

Europas melankoliska apati är på väg att ta slut och ”heroiska” handlingar kommer tyvärr återigen att bli nödvändiga. Inte bara mot militära hot utan även för att hantera ekologiska katastrofer och svält.

På franska uttrycks skillnaden mellan det vi säger oss frukta och det vi verkligen är rädda för av ett så kallat ne explétif, ett ”nej” som inte betyder något i sig men som används för meningsbyggnad. (Vissa andra språk, som mitt eget slovenska, har liknande konstruktioner.) Det förekommer framför allt i konjunktiva bisatser som följer på verb med negativ konnotation (frukta, undvika, tvivla); dess funktion är att förstärka den negativa aspekten av det som just sagts, som i ”elle doute qu’il ne vienne” (”hon betvivlar att han inte kommer”) eller ”je te fais confiance à moins que tu ne me mentes” (”jag litar på dig förutom om du inte ljuger för mig”).

Jacques Lacan använder ne explétif för att illustrera skillnaden mellan önskan och begär. När jag säger att ”jag är rädd att stormen inte kommer” är min medvetna önskan att den inte gör det. Jag är rädd för stormen, men mitt hemliga begär finns inskrivet i det extra ”inte” – jag är rädd att stormen inte kommer, jag fascineras och lockas av stormens våldsamhet.

Gäller inte exakt samma sak för den västeuropeiska rädslan för att ett avstannat flöde av rysk gas ska orsaka en katastrof? ”Vi är rädda att ett avbrott i den ryska gastillförseln ska leda till ekonomisk katastrof!” Men tänk om den här skräcken är falsk, tänk om det vi egentligen är rädda för är att stoppad rysk gas inte skulle orsaka en katastrof? Att vi snabbt kunde anpassa oss till det? Som Eric Santner vid Chicago-universitetet nyligen uttryckte det skulle slutet på den ryska gasen visserligen inte leda till kapitalismens slut, men det skulle ”i vilket fall tvinga fram en verklig förändring av den europeiska livsstilen”, ett skifte som skulle vara högst välkommet, även oberoende av målet att underminera Ryssland.

Om man läser ne explétif bokstavligt så skulle den viktigaste frihetshandlingen i dag vara att agera i enlighet med detta ”nej”. Tänk om den idé Ryssland sprider om att ett europeiskt stopp för rysk gas innebär ekonomiskt självmord fungerar, just eftersom de kan räkna med vår apati? Tänk om slutet på denna tankegång är, som författaren Kurt Vonnegut uttryckte det, att ”vi går till historien som det första samhälle som vägrade rädda sig självt eftersom det inte var kostnadseffektivt.”

Eller som komikern Stephen Fry uttryckte det:

”När Ryssland invaderade Ukraina svarade väst med sanktioner, vapenleveranser och mängder med moraliskt stöd. Men där drog man gränsen. Europa – och framför allt Tyskland – köper fortfarande rysk olja och gas i enorma mängder, vilket finansierar Putins blodiga militärkampanj. Europa verkar inte ha någon lust att göra svåra uppoffringar, som att dra ned på bränsleanvändningen eller riskera jobben. En flygförbudszon är bara att glömma.”

Våra medier är fulla av artiklar och inslag om de miljarder som Ukraina får av oss, men Ryssland får fortfarande mycket mer för den gas de levererar till Europa. Inte konstigt att chefer och fack i Tyskland gemensamt kämpar mot en bojkott av rysk gas.

Europa missar alltså en unik chans att kombinera ett icke-militärt tryck på Ryssland med att bidra till att rädda klimatet. För att inte tala om det avgörande faktumet att ett nej till rysk gas skulle öppna för en annan sorts globalisering som behövs mer än någonsin i dag, bortom både den västerländska liberal-kapitalistiska och den rysk-kinesiska auktoritära globaliseringen.

Pacifismens viktigaste begränsning är att den inte tar hänsyn till att Rysslands sikte inte bara är inställt på Ukraina, utan på hela den västerländska liberal-demokratiska ordningen. Vi befinner oss redan långt bortom det avgränsade problemet att hantera Rysslands attack på Ukraina, som Habermas fokuserar på.

Ryssland försöker inte bara slita isär det enade Europa, utan framställer även sig självt som en allierad till den tredje världen i kampen mot västs nykolonialism. Därmed framställs också attacken på Ukraina som en antikolonial handling. Den ryska propagandan manipulerar skickligt tredje världens bittra minnen av hur västmakter agerade där: var bombningen av Irak inte värre än bombningen av Kiev? Ryssland kombinerar denna självbild som global avkolonisatör med ett såväl diskret som öppet militärt stöd till lokala diktatorer i länder som Syrien och Centralafrikanska republiken. Jevgenij Prigozjin, en av de starka männen runt Putin och initiativtagaren till den ryska legoarmén Wagnergruppen, sade nyligen till en journalist från väst: ”Ni är en döende västerländsk civilisation som ser ryssar, malier, centralafrikaner, kubaner, nicaraguaner och många andra folk och länder som tredje världens avskum. Ni är ett patetiskt gäng utrotningshotade snuskhumrar och det finns många av oss, miljarder av oss. Segern kommer att bli vår.” Wagnergruppens aktiviteter ger oss en försmak av hur den nya ryska globaliseringen skulle se ut, med ryska legosoldater som backar upp lokala auktoritära regimer.

Det som dessutom ligger bakom det ryska kravet att köpare måste betala för dess olja och gas i rubel är ett ambitiöst försök som koordinerats med Kina att avsätta dollarn och euron från deras positioner som globala valutor. Vi bör inte underskatta denna propagandas effektivitet, för när Ukraina stolt påstår sig försvara Europa är Rysslands svar: ja, och vi försvarar alla Europas tidigare och nuvarande offer. I Serbien ser vi de första resultaten av denna dynamik: enligt de senaste opinionsmätningarna är fler än 60 procent av väljarna nu mot ett EU-inträde. Om Europa ska ha en chans att vinna detta ideologiska krig måste det radikalt förändra sin modell för liberal-kapitalistisk globalisering – ingenting annat kommer att fungera. Om Europa inte är berett att göra detta kommer det kanske överleva som en befäst ö omgivet av fiender som långsamt kommer att erövra det.

Jag är väl medveten om vad en bojkott av rysk gas kan leda till. Sådana åtgärder gör det jag flera gånger har kallat ”krigskommunism” allt mer aktuellt. Våra ekonomier kommer att behöva omorganiseras på samma sätt som krävs under krig eller storskaliga katastrofer. I Storbritannien ransoneras redan matlagningsolja; man får köpa max två flaskor per person. Om Europa avvisar ryska gastillgångar kommer många liknande åtgärder att bli nödvändiga för dess överlevnad. Ryssland räknar med att Europa är för trögt för att klara av detta. Ja, det finns en stor risk för korruption, det militär-industriella komplexet kommer att ges en möjlighet att roffa åt sig extravinster. Men det här handlar inte bara om krig.
De kriser och apokalyptiska framtidsscenarier vi står inför i dag har allt mer börjat likna apokalypsens fyra ryttare från Uppenbarelseboken. Pest, krig, hunger, död. De fyra ryttarna kan inte bara avfärdas som symboler för ondska. Trevor Hancock har påpekat att de är ”märkligt lika det vi kan kalla ekologins fyra ryttare, som reglerar befolkningsstorlekar i naturen”. Med referens till Charles Elton föreslår han att de ”fyra ryttarna” spelar en positiv roll i att förhindra överbefolkning: ”ökningen i antal kontrolleras av predatorer, patogener, parasiter och tillgången på föda”. Problemet är att på lång sikt verkar dessa reglerande funktioner inte fungera på oss människor:

”Jordens befolkning har mer än tredubblats de senaste 70 åren, från 2,5 miljarder 1950 till 7,8 miljarder i dag. Så vad hände med Eltons fyra ekologiska ryttare? Varför kontrolleras vi inte? Finns det en femte ryttare som kommer att få våra befolkningsantal att krascha vid någon tidpunkt, som sker med lämlarna?”

Fram till nyligen har mänskligheten hållit de fyra ryttarna stångna med hjälp av medicin, vetenskap och teknologi. Men nu hotas vi av de ”enorma och hastiga globala ekologiska förändringar som vi har utlöst. Även om en asteroid eller ett jättelikt vulkanutbrott kan utplåna oss är det största hotet mot mänskligheten, den ’femte ryttaren’, vi själva.” Mänskligheten står alltså inför ett avgörande val: vi är den femte ryttaren som kan förinta eller rädda oss själva.

Trots att den globala med­vetenheten om dessa hot ökar har det inte lett till några meningsfulla åtgärder än, så de fyra ryttarna galopperar bara fortare och fortare. Efter covid-pesten och det storskaliga krigets återkomst hotas vi nu av hungerkriser. De kommer alla att leda till massdöd, precis som de allt vanligare naturkatastroferna som klimatförändringarna och massutrotningen medför.

Vi måste så klart motstå frestelsen att glorifiera krig som en autentisk erfarenhet i förhållande till vår liknöjda, konsumtionsbaserade och hedonistiska livsstil. Men vårt svar på den här liknöjdheten borde vara en ännu starkare mobilisering för saker och syften som går långt utöver väpnade konflikter. Med tanke på de faror som mänskligheten nu står inför är krigshets en feg flykt från den avgrund som hela tiden rycker närmare.


Översättning: Tor Gasslander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 04 december, 2023

John Hassler presenterar sin nya klimatutredning, som han själv inte var ”imponerad” av. Foto: Mikaela Landeström/TT.

Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.

Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 december, 2023

Opera är soundtracket till ett samhälle som faller samman

Kan man komma närmare en beskrivning av tidsandan? ”Askungen” på Folkoperan. Foto: Carl Thorborg.

I tider av krig och auktoritarianism borde vi begära det som är till synes mest onödigt av allt: sopraner åt folket!

Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1  200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 02 december, 2023

För Israel – mot Tyskland

I Tyskland är delar av den autonoma vänstern starkt proisraelisk. Foto: Fabian Steffens/imago.

Världen över har vänstern organiserat sig i stöd för palestinierna. Men i Tyskland har en inflytelserik del av vänstern slutit upp på Israels sida – och vill avskaffa den tyska staten. Flamman träffar den ”antityska” vänstern.

I Leipzig fladdrar den antifascistiska AFA-fanan framför ett hav av blåvita Israelflaggor. ”Kamp mot antisemitismen! Ned med Tyskland – leve sionismen!” lyder ett av slagorden på de lappar som de cirka 600 svartklädda demonstranterna håller i händerna. Aktivisterna tillhör den ”antityska” antideutsch-rörelsen, en marginell grupp inom den tyska autonoma vänstern som sedan 1990-talet uttryckt starkt stöd för Israel, samtidigt som de förespråkar en nedmontering av den tyska nationalstaten.

I Tyskland har Palestinarörelsen under de senaste två månaderna utsatts för hård repression från staten: under ett par veckor rådde ett totalt förbud mot demonstrationer till stöd för Palestina, och i mitten av oktober förklarades den propalestinska ramsan ”Från floden till havet” lika straffbar att yttra som ”Sieg heil”. Antirasistiska organisationer har fått indragna bidrag, inklusive judiska Israelkritiska rörelser. Möten och framträdanden i landet med internationella vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn har avbokats med hänvisning till deras tidigare uttalanden i frågan. I en artikel i Der Spiegel misstänkliggjordes även Greta Thunbergs rörelse Fridays for future nyligen som antisemitisk.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 01 december, 2023

Varje dikt som en klar pärla

Ada Limón (född 1976) utnämndes 2022 till landets första U.S. Poet Laureate med latinamerikanskt ursprung. Foto: Anya Lorenzo.

USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska. Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.

Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.

Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 01 december, 2023

Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?

Nejlikan har varit en symbol för socialismen i över hundra år. Foto: Wikimedia.

Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.

I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.

”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket  av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.

Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.

Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.

Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.

Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.

Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.

1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år

I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar

Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.

LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder. 

Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.

Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?

Ledare 30 november, 2023

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Träsnitt av två socialdemokrater från Nürnbergkrönikan, 1493. Foto: Wikimedia.

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 30 november, 2023

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Foto: Mikaela Landeström/TT.

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år. 

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]