Nyheter/Utrikes 19 maj, 2022

Žižek: Apokalypsens ryttare är tillbaka

Väst fördömer invasionen av Ukraina i ord, men vill inte göra det som krävs – att sluta handla rysk olja och gas. Men medan politiker i väst hoppas på en snabb normalisering kräver klimatet och andra hot att vi börjar agera mer resolut.

Någon gång mot slutet av april 2022, när invasionen av Ukraina hade pågått i två månader, märkte världen att kriget genomgått en djup förändring. Drömmen om ett snabbt slut är nu över. Kriget har ”normaliserats” och accepterats som en del av våra liv.

Rädslan för att konflikten ska stegras tränger allt djupare in i våra dagliga liv – en vän från Sverige skrev till mig att myndigheterna har skickat brev till alla hushåll med uppmaningen att bygga upp lager av mat och medicin för att kunna överleva en krigssituation.

Detta perspektivskifte märks av på båda sidor av konflikten. I Ryssland uttrycker man allt tydligare att konflikten är global. Som Margarita Simonjan, chef på Russia Today, uttryckte det: ”Antingen förlorar vi i Ukraina, eller så inleds Tredje världskriget. Personligen tror jag att scenariot med ett tredje världskrig är mer realistiskt.”

Ryska tv-kanaler svämmar över av uppmaningar om att sätta in större resurser i Ukraina och ”bekämpa Nato” – Alexander Arutjunov, veteran inom specialstyrkorna, frågade Putin rakt ut: ”Käre Vladimir Vladimirovitj, utkämpar vi ett krig eller onanerar vi? Vi behöver avsluta detta torrjuck.” Lägg märke till den sexuella metaforen, som är ständigt närvarande i rysk propaganda: det är nog runkat, det är dags att våldta Ukraina. Den logiska slutpunkten för detta synsätt är en liberal-totalitär nazi-judisk komplott. När Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju med italiensk tv den 1 maj fick frågan hur Ryssland kan hävda att man strider för att ”avnazifiera” Ukriana när Zelenskyj själv är judisk, svarade han:

”Jag kan ha fel, men Hitler hade också judiskt blod. [Att Zelenskyj är jude] betyder absolut ingenting. Visa judar säger att de mest inbitna antisemiterna oftast själva är judar.”

På andra sidan, i Västeuropa och i synnerhet i Tyskland, har en ny version av pacifismen uppstått. Om vi bortser från det retoriska skitsnacket så är de nya pacifisternas budskap detta: med tanke på behovet av att skydda våra ekonomier och vår välfärd, samt faran i att stödja Ukraina för mycket och därmed riskera att dras in i en militär konflikt, borde vi låta Ukraina sväljas av Ryssland och hålla oss till fredliga protester och sympati. Vad betyder detta ”för mycket”? Det är rädslan för att träda över den röda linje som kan göra att Ryssland blir riktigt argt på vårt stöd till Ukraina. Men det är Putin som bestämmer var den gränsen ska gå. Att spela på denna rädsla är en del av Putins strategi.

Jag håller med om att vi måste göra allt för att hindra ett nytt världskrig. Men ibland kan överdriven försiktighet uppmuntra angriparen. Ibland måste man därför dra en linje just för att förhindra fullskaligt krig. Det räcker att minnas hur Joe Biden reagerade när Putin förberedde sin ”särskilda operation”: han konstaterade att vi måste vänta se om det här blir en begränsad ockupation av Donbass eller en fullständig ockupation av Ukraina. Det var inte ett jättesmart drag eftersom han antydde att en begränsad intervention var acceptabel.

Men bakom vändningen finns också en ännu sorgligare insikt. Under krigets första veckor var vi rädda att Ukraina snabbt skulle krossas. Nu tvingas vi erkänna att vår verkliga rädsla var den motsatta: att Ukraina inte skulle krossas och att kriget bara skulle fortsätta. Vår hemliga förhoppning var att Ukraina skulle falla snabbt, så att vi kunde vara rättmätigt upprörda, sörja förlusten och sedan fortsätta som vanligt. Det som borde ha varit goda nyheter – att en liten nation gör oväntat heroiskt motstånd mot en brutal invasion – har blivit något vi snarare skäms för och knappt vet hur vi ska hantera. Europas pacifistiska vänster varnar rentav för den heroiska militäriska andan, och filosofen Jürgen Habermas påstår till och med att Ukraina utsätter Europa för moralisk utpressning. Det finns något väldigt melankoliskt i Habermas annars kloka reaktion: han är fullt medveten om att Europa efter andra världskriget bara kunde avsäga sig militarismen eftersom man ändå befann sig i säkerhet under USA:s kärnvapenparaply. Och han vet att denna era nu är slut i och med Rysslands attack mot Ukraina, och att ovillkorlig pacifism framöver bara kommer att kunna upprätthållas genom ständigt fler kompromisser med autokrater.

Europas melankoliska apati är på väg att ta slut och ”heroiska” handlingar kommer tyvärr återigen att bli nödvändiga. Inte bara mot militära hot utan även för att hantera ekologiska katastrofer och svält.

På franska uttrycks skillnaden mellan det vi säger oss frukta och det vi verkligen är rädda för av ett så kallat ne explétif, ett ”nej” som inte betyder något i sig men som används för meningsbyggnad. (Vissa andra språk, som mitt eget slovenska, har liknande konstruktioner.) Det förekommer framför allt i konjunktiva bisatser som följer på verb med negativ konnotation (frukta, undvika, tvivla); dess funktion är att förstärka den negativa aspekten av det som just sagts, som i ”elle doute qu’il ne vienne” (”hon betvivlar att han inte kommer”) eller ”je te fais confiance à moins que tu ne me mentes” (”jag litar på dig förutom om du inte ljuger för mig”).

Jacques Lacan använder ne explétif för att illustrera skillnaden mellan önskan och begär. När jag säger att ”jag är rädd att stormen inte kommer” är min medvetna önskan att den inte gör det. Jag är rädd för stormen, men mitt hemliga begär finns inskrivet i det extra ”inte” – jag är rädd att stormen inte kommer, jag fascineras och lockas av stormens våldsamhet.

Gäller inte exakt samma sak för den västeuropeiska rädslan för att ett avstannat flöde av rysk gas ska orsaka en katastrof? ”Vi är rädda att ett avbrott i den ryska gastillförseln ska leda till ekonomisk katastrof!” Men tänk om den här skräcken är falsk, tänk om det vi egentligen är rädda för är att stoppad rysk gas inte skulle orsaka en katastrof? Att vi snabbt kunde anpassa oss till det? Som Eric Santner vid Chicago-universitetet nyligen uttryckte det skulle slutet på den ryska gasen visserligen inte leda till kapitalismens slut, men det skulle ”i vilket fall tvinga fram en verklig förändring av den europeiska livsstilen”, ett skifte som skulle vara högst välkommet, även oberoende av målet att underminera Ryssland.

Om man läser ne explétif bokstavligt så skulle den viktigaste frihetshandlingen i dag vara att agera i enlighet med detta ”nej”. Tänk om den idé Ryssland sprider om att ett europeiskt stopp för rysk gas innebär ekonomiskt självmord fungerar, just eftersom de kan räkna med vår apati? Tänk om slutet på denna tankegång är, som författaren Kurt Vonnegut uttryckte det, att ”vi går till historien som det första samhälle som vägrade rädda sig självt eftersom det inte var kostnadseffektivt.”

Eller som komikern Stephen Fry uttryckte det:

”När Ryssland invaderade Ukraina svarade väst med sanktioner, vapenleveranser och mängder med moraliskt stöd. Men där drog man gränsen. Europa – och framför allt Tyskland – köper fortfarande rysk olja och gas i enorma mängder, vilket finansierar Putins blodiga militärkampanj. Europa verkar inte ha någon lust att göra svåra uppoffringar, som att dra ned på bränsleanvändningen eller riskera jobben. En flygförbudszon är bara att glömma.”

Våra medier är fulla av artiklar och inslag om de miljarder som Ukraina får av oss, men Ryssland får fortfarande mycket mer för den gas de levererar till Europa. Inte konstigt att chefer och fack i Tyskland gemensamt kämpar mot en bojkott av rysk gas.

Europa missar alltså en unik chans att kombinera ett icke-militärt tryck på Ryssland med att bidra till att rädda klimatet. För att inte tala om det avgörande faktumet att ett nej till rysk gas skulle öppna för en annan sorts globalisering som behövs mer än någonsin i dag, bortom både den västerländska liberal-kapitalistiska och den rysk-kinesiska auktoritära globaliseringen.

Pacifismens viktigaste begränsning är att den inte tar hänsyn till att Rysslands sikte inte bara är inställt på Ukraina, utan på hela den västerländska liberal-demokratiska ordningen. Vi befinner oss redan långt bortom det avgränsade problemet att hantera Rysslands attack på Ukraina, som Habermas fokuserar på.

Ryssland försöker inte bara slita isär det enade Europa, utan framställer även sig självt som en allierad till den tredje världen i kampen mot västs nykolonialism. Därmed framställs också attacken på Ukraina som en antikolonial handling. Den ryska propagandan manipulerar skickligt tredje världens bittra minnen av hur västmakter agerade där: var bombningen av Irak inte värre än bombningen av Kiev? Ryssland kombinerar denna självbild som global avkolonisatör med ett såväl diskret som öppet militärt stöd till lokala diktatorer i länder som Syrien och Centralafrikanska republiken. Jevgenij Prigozjin, en av de starka männen runt Putin och initiativtagaren till den ryska legoarmén Wagnergruppen, sade nyligen till en journalist från väst: ”Ni är en döende västerländsk civilisation som ser ryssar, malier, centralafrikaner, kubaner, nicaraguaner och många andra folk och länder som tredje världens avskum. Ni är ett patetiskt gäng utrotningshotade snuskhumrar och det finns många av oss, miljarder av oss. Segern kommer att bli vår.” Wagnergruppens aktiviteter ger oss en försmak av hur den nya ryska globaliseringen skulle se ut, med ryska legosoldater som backar upp lokala auktoritära regimer.

Det som dessutom ligger bakom det ryska kravet att köpare måste betala för dess olja och gas i rubel är ett ambitiöst försök som koordinerats med Kina att avsätta dollarn och euron från deras positioner som globala valutor. Vi bör inte underskatta denna propagandas effektivitet, för när Ukraina stolt påstår sig försvara Europa är Rysslands svar: ja, och vi försvarar alla Europas tidigare och nuvarande offer. I Serbien ser vi de första resultaten av denna dynamik: enligt de senaste opinionsmätningarna är fler än 60 procent av väljarna nu mot ett EU-inträde. Om Europa ska ha en chans att vinna detta ideologiska krig måste det radikalt förändra sin modell för liberal-kapitalistisk globalisering – ingenting annat kommer att fungera. Om Europa inte är berett att göra detta kommer det kanske överleva som en befäst ö omgivet av fiender som långsamt kommer att erövra det.

Jag är väl medveten om vad en bojkott av rysk gas kan leda till. Sådana åtgärder gör det jag flera gånger har kallat ”krigskommunism” allt mer aktuellt. Våra ekonomier kommer att behöva omorganiseras på samma sätt som krävs under krig eller storskaliga katastrofer. I Storbritannien ransoneras redan matlagningsolja; man får köpa max två flaskor per person. Om Europa avvisar ryska gastillgångar kommer många liknande åtgärder att bli nödvändiga för dess överlevnad. Ryssland räknar med att Europa är för trögt för att klara av detta. Ja, det finns en stor risk för korruption, det militär-industriella komplexet kommer att ges en möjlighet att roffa åt sig extravinster. Men det här handlar inte bara om krig.
De kriser och apokalyptiska framtidsscenarier vi står inför i dag har allt mer börjat likna apokalypsens fyra ryttare från Uppenbarelseboken. Pest, krig, hunger, död. De fyra ryttarna kan inte bara avfärdas som symboler för ondska. Trevor Hancock har påpekat att de är ”märkligt lika det vi kan kalla ekologins fyra ryttare, som reglerar befolkningsstorlekar i naturen”. Med referens till Charles Elton föreslår han att de ”fyra ryttarna” spelar en positiv roll i att förhindra överbefolkning: ”ökningen i antal kontrolleras av predatorer, patogener, parasiter och tillgången på föda”. Problemet är att på lång sikt verkar dessa reglerande funktioner inte fungera på oss människor:

”Jordens befolkning har mer än tredubblats de senaste 70 åren, från 2,5 miljarder 1950 till 7,8 miljarder i dag. Så vad hände med Eltons fyra ekologiska ryttare? Varför kontrolleras vi inte? Finns det en femte ryttare som kommer att få våra befolkningsantal att krascha vid någon tidpunkt, som sker med lämlarna?”

Fram till nyligen har mänskligheten hållit de fyra ryttarna stångna med hjälp av medicin, vetenskap och teknologi. Men nu hotas vi av de ”enorma och hastiga globala ekologiska förändringar som vi har utlöst. Även om en asteroid eller ett jättelikt vulkanutbrott kan utplåna oss är det största hotet mot mänskligheten, den ’femte ryttaren’, vi själva.” Mänskligheten står alltså inför ett avgörande val: vi är den femte ryttaren som kan förinta eller rädda oss själva.

Trots att den globala med­vetenheten om dessa hot ökar har det inte lett till några meningsfulla åtgärder än, så de fyra ryttarna galopperar bara fortare och fortare. Efter covid-pesten och det storskaliga krigets återkomst hotas vi nu av hungerkriser. De kommer alla att leda till massdöd, precis som de allt vanligare naturkatastroferna som klimatförändringarna och massutrotningen medför.

Vi måste så klart motstå frestelsen att glorifiera krig som en autentisk erfarenhet i förhållande till vår liknöjda, konsumtionsbaserade och hedonistiska livsstil. Men vårt svar på den här liknöjdheten borde vara en ännu starkare mobilisering för saker och syften som går långt utöver väpnade konflikter. Med tanke på de faror som mänskligheten nu står inför är krigshets en feg flykt från den avgrund som hela tiden rycker närmare.


Översättning: Tor Gasslander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Sergej Eisenstein var en komplex man, begåvad filmteoretiker, lärare och essäist. Men han var också en gåta. Var han Stalins lakej eller ett offer för tyranni, en autonom konstnär eller en del av systemet? Eisenstein bodde i Riga fram till 1910, då familjen flyttade till St. Petersburg. Efter att ha studerat till ingenjör bestämde han sig för en konstnärlig karriär. Han tog värvning i Röda armén under den ryska revolutionen 1917 och efter några år på Proletkult-teatern, teatergrenen av den sovjetiska kulturella rörelsen, började han att intressera sig alltmer för film. Samtidigt utvecklade han ett intresse för den stiliserade japanska konsten och teatern, som båda kom att påverka hans idéer om film.

Tillsammans med andra sovjetiska regissörer utvecklade Eisenstein avantgardistiska montagemetoder med politisk udd och visioner om vad konst kan och bör användas till. Borgerlighetens realism och romantik skulle förkastas och filmen skulle användas för propaganda. Experimentperioden blev dock kortvarig och efter författarkongressen 1934 blev formalism ett skällsord. Därefter blev den socialistiska realismen den enda godkända riktningen inom samtliga konstformer.

De två första texterna i boken publicerades under 1920-talet då Eisenstein försökte att implementera sina idéer om attraktioner, det vill säga plötsliga klipp som syftar till att väcka starka känslor hos tittarna. Enligt Eisenstein är det kollisionen och inte ett tillfogande av bilder som kännetecknar processen. Målet är att få åskådarna att förändras i grunden.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag.

Efter en resa till Mexiko i början av 1930-talet skriver Eisenstein på ett mer svävande sätt. Nu går han mot ett fokus på att analysera manipulation och förståelse av tillstånd av extas genom sensorisk stimulans.

Konsten och arkitekturen använder han ständigt som referens i analyserna av egna verk, men också genom en vilja att bredda västvärldens kanon. Eisenstein visar sig vara en spänstig, bråkig och ibland dömande intellektuell. Med sitt mustiga språk anklagar han enskilda regissörer, konstnärer, författare för att vara borgerliga och tråkiga, och menar att de saknar förståelse för konstens sanna uppgift. Krocken är konstens berättigande, tycks han mena. Det är drastiskt, ibland obegripligt men aldrig tråkigt.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag. De påminner oss om vikten av bredare analys och kontextualisering, och även om de är skrivna under de mycket speciella omständigheter lyckas de säga något om konst och kultur i allmänhet och rörliga bilder i synnerhet. Som kritiker behöver vi också ständigt koppla konstnärliga uttryck till den kanoniserade historieskrivningen som hela tiden omformar vår syn på konstens möjliga uttryck och betydelse. Jag undrar dock vem boken riktar sig till. Är det i första hand till filmvetare, studenter, filmkritiker eller en bredare allmänhet? För i så fall hade jag nog velat se en högre grad av kontextualisering. Ett tips är att komplettera läsningen med Astrid Söderbergh Widdings översättningar av två av Eisensteins texter som förekommer i antologin Sätt att se, samt hans YO: mina memoarer. Själv blir jag mest sugen på att se om Strejken och Kampen för jorden. Det i sig är ett bra betyg.

Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.