Den slovenske filosofen och kulturteoretikern Slavoj Žižeks stjärna har under de senaste årtiondena stigit högt på den intellektuella världsscenens himmel. Med sin blandning av betraktelser över vardagliga erfarenheter, populärkulturella referenser och höga teoretiska anspråk har han kommit att bli omåttligt populär i den engelskspråkiga världen. Žižeks teoretiska grund utgörs av en blandning av marxism, psykoanalys och europeisk filosofi och denna teoretiska grundstruktur förändrar sig inte nämnvärt från bok till bok.
Žižek är otroligt produktiv. De senaste 20 åren har han publicerat inte mindre än ungefär 50 böcker, och man brukar säga att han egentligen skriver samma bok om och om igen. Teman och exempel från tidigare publicerade skrifter återanvänds helt ogenerat om än i lite annorlunda sammanhang och den övergripande problematiken förblir detsamma: en ideologikritisk analys av de västerländska samhällenas självförståelse.
Så, hur är det då med den senaste i den långa räckan av böcker, Violence? Javisst, den som har läst något av Žižek tidigare kommer att känna igen sig. Gamla bekanta som laxermedel i form av chokladkakor, Alfred Hitchcock och antisemitismens psykopatologi återkommer, men denna gång i förhållande till ett alltid aktuellt och brännande ämne, våld.
Žižek menar att man måste vara försiktig när man tar sig an våldet: rakt framifrån löper man alltid risken att hamna i ett moraliskt präglat och alltför självklart avståndstagande. Istället borde vi ta ett steg tillbaka och försöka förså vad som verkligen är i rörelse. Därför har boken formen av en essäsamling, där Žižek från varierande angreppsvinklar försöker närma sig våldet som kulturellt och politiskt fenomen.
Žižek menar att man bör skilja mellan två olika sorters våld: subjektivt och objektivt.
Subjektivt våld är vad vi intuitivt förstår som våld: en våldshandling med en tydlig agent som bryter fram mot bakgrund av en föreställning om ett icke-våldsamt nolläge. Objektivt våld är å andra sidan ständigt verksamt, även i det nolläge som utgör det subjektiva våldets fond. Bakom denna form av våld står ingen tydlig aktör och detta gör det mer komplicerat att närma sig detta fenomen.
Žižek försöker i denna bok problematisera den akuta känslan av att vi måste ”göra något” (om än oklart vad) och det på många sätt självklara ställningstagandet att vara ”mot (subjektivt) våld”. Inte för att han på ett lika oproblematiskt sätt skulle vara ”för våld”. Det handlar snarare om att försöka göra reda för hur subjektivt och objektivt våld hänger ihop och på vilka sätt de överväganden som ligger till grund för det självklara avståndstagandet i själva verket är förknippade med problemet istället för dess lösning.
Här är Žižek som allra bäst: hans känsla för att ta det självklara, vrida och vända på det, för att sedan visa fram dess i många fall rätt obehagliga baksida är ofelbar. Ett lysande exempel på detta är den essä som behandlar den multikulturalistiska toleransens begränsningar, och essän om den intima kopplingen mellan liberalism (i den vida bemärkelsen) och fundamentalism är ett annat.
Värre blir det när Žižek försöker knyta ihop säcken i den avslutande essän och vänder sig till Walter Benjamin och dennes begrepp ”gudomligt våld”. Det gudomliga våldet är hos Benjamin ett medel utan ändamål: det kan inte rättfärdigas med hänvisning till någon yttre instans (historiens nödvändighet i 1900-talsmarxismens fall) och dess utfall kan därmed inte garanteras i förväg. Det finns inget sätt att i förväg veta om ett givet våld i själva verket är gudomligt. Detta begrepp aktualiserar visserligen frågan om vad en radikal samhällsomvälvning egentligen skulle kosta, men Žižeks slutsats att ”ingenting är ibland det våldsammaste man kan göra” är för enkel, alltför radikalistisk och samtidigt inte tillräckligt radikal.
Den svaga avslutningen till trots är Žižeks bok ett mycket intressant inlägg i den samtida debatten om våldet, i synnerhet för en vilsen vänster som i många stycken oreflekterat delar den allmänliberalistiska problemformuleringen.
