Inrikes 12 december, 2012

95 år av partihistoria

Hans Arvidsson och Lars Werner om C H Hermansson, vars liv är sammanflätat med vänsterns utveckling under nästan ett helt sekel. Han fyller 95 år den 14 december.

Att inför C H:s 95-årsdag summera hans politiska insatser är detsamma som att skriva en väsentlig del av partiets historia. En födelsedagskrönika om C H är en svår, grannlaga och inte minst vidlyftig uppgift att författa. Vi gör likafullt ett försök. C H är jämnårig med partiet, men träder inte in på den partipolitiska scenen förrän 1941. Men låt oss för ordningens skull börja ge en glimt av C H:s ursprung.
Han har i sin bok Minnen själv berättat hur hans farfar kom till Sverige från Finland över Bottenvikens is. Han kom från ett Finland som härjats av krig och hungersnöd och hoppades på ett bättre liv i Sverige – ”i väster där solen gick ner”. Det var året efter den stora hungersnöden 1867-68 då närmare 100 000 människor omkom i hungersjukdomar.

C H skriver vad farbrodern, den socialdemokratiske riksdagsledamoten Albert Hermansson, berättat för honom: ”Jag tycker om att föreställa mig hur han går över isen. Det är packis på vissa ställen och närmare kusten en del råkar. Men det ligger tjock is på Bottenviken och inga isbrytare har brutit upp rännor. Året är 1868 och han är 18 år. Han har en kamrat med sig. Det är min farfar som är på väg över Kvarken till Sverige. Jag hoppas att vädret var hyggligt. Jag vet inte på vilken punkt de startade vandringen och inte var i Sverige de gick iland. Farfar var från en socken, Storkyro, några mil från Vasa. Han och hans kamrat gick troligen iland någonstans i Norra Ångermanland eller södra Västerbotten. Fågelvägen över Kvarkens smalaste ställe är på kartan sex till åtta mil. Det var ingen promenad man gjorde på dagen. De båda måste övernatta på isen och hade antagligen inget skydd.”

Ett tidigt politiskt minne från skolåren i Sundsvall är arbetarnas reaktion på dödsskotten i Ådalen 1931; hur han från fönstret i klassrummet bevittnade när stadens arbetare demonstrerade mot mördarregeringen. Det som bet sig fast var det allvar och den beslutsamhet som präglade demonstrationståget.
Med den uppväxt och de tidiga erfarenheter och insikter som C H hade var det närmast en självklarhet att han tidigt anslöt sig till arbetarrörelsen. C H var först medlem av SSU, men blev 1941 utesluten på grund av att han, då han kom till Stockholm och högskolan, också blivit medlem i Clarté. C H ansökte då om och fick medlemskap i Sveriges kommunistiska parti. Samma år anställdes han på partiets tidning Ny Dag. Allt detta skedde vid en tidpunkt då Nazitysklands pansarvagnar under stora militära framgångar börjat rulla mot Leningrad och Moskva. Det handlade om att intensifiera ansträngningarna i kampen mot fascismen. Om denna tid i Clarté, under vilken han träffade sin blivande hustru Märta, har C H själv skrivit: ”Hon judinna och jag marxist. Jag förstår idag inte riktigt hur vi vågade.”   Trots att äktenskapet ingicks i en mörk och svår tid blev det halvsekellångt med två döttrar, Ann och Eva, och flera barnbarn.
På den tiden kunde partiledningen, som en del av sin kaderpolitik, placera ut sina medlemmar i olika grundorganisationer. C H skickades på förslag av partiordföranden Sven ”Lasse” Linderot som nybliven medlem till partiets grovarbetarklubb. Det sades ibland att man gjorde så för att unga brushuvuden och studenter ”skulle lära sig veta ut”. Det dröjde dock inte länge förrän Valter Andersson, Hjalmar Werner och andra gamla fackliga rävar kunde säga: ”Vi ska nog gå upp till 84:an och prata lite med Hermansson så vi får lära oss lite ekonomi.”
C H arbetade samtidigt under flera år tillsammans med Rodny Öhman i partiets Avdelning för agitation och propaganda (som partiets studieavdelning dåförtiden kallades) innan han blev chefredaktör för Ny Dag.

Under sin tid som chefredaktör för Ny Dag satt han även som partiets representant i 1947 års skattekommitté, som kom att föreslå en rad genomgripande förändringar av det svenska skattesystemet och där den i alla politiska läger respekterade finansministern Ernst Wigforss var ordförande.
Under 1950-talet började C H även sitt stora arbete med att undersöka det svenska kapitalets koncentration och centralisation. I den till synes permanenta högkonjunkturen under de första efterkrigsdecennierna avhånades C H till en början i den borgerliga pressen. Ekonomi och politik hörde ju inte ihop. I varje fall inte på det sätt som C H menade. Ägandet hade ingen relevans när det gällde politiska maktförhållanden. Fel och irrelevant, sades det. Några menade att det handlade om vanlig svensk avundsjuka riktad mot framgångsrika affärsmän. Något decennium senare fastslog dock den statliga Koncentrationsutredningen att C H i allt väsentligt haft rätt. C H hade varit steget före. Inte så konstigt att Gunnar Myrdal, under en paus under en konferens på Kuba, där även C H deltog, vände sig till Castro, pekade på C H och sa: ”Den där killen var en av mina bästa elever vid universitetet.”
Att bedriva forskning och göra analyser är en sak. En helt annan är att samtidigt bedriva politisk praktik och i det avseendet stötte C H på motstånd och svårigheter. På 1950-talet, när han som medlem av verkställande utskottet (VU) förslog att man helt skulle avbryta den studieverksamhet som bestod i att man sände unga partikamrater till Sovjet och DDR, mötte han både ett oväntat och kompakt motstånd.  Studieverksamheten där hade en tendens att skapa ett ideologiskt beroende, menade C H. Likafullt ändrade VU ståndpunkt bara något år senare.

Ett annat tillfälle då C H drabbades av en svår besvikelse var i samband med Sovjetunionens militära inmarsch i Ungern i oktober 1956. C H höll tidigt ett anförande i Medborgarhuset där han påpekade att det ungerska partiet hade begått en rad grova misstag, men förklarade också att det fanns anledning att notera att yttre krafter försökte utnyttja läget i Ungern för egna syften. Hans analys av den politiska situationen var noggrann och välavvägd och kritiken av Rakosiregimen hård. Partiets verkställande utskott godkände också C H:s analys.
Vid partistyrelsens möte en tid därefter förändrades dock partiets uppfattning. Huvudansvaret för Ungernrevolten bars inte av Rakosiregimen utan var i första hand en följd av yttre inblandning i Ungerns angelägenheter. Partistyrelsen bytte alltså fot.
Denna omsvängning var en ordentlig chock för C H och han har senare berättat att han vid den tiden var på väg ut ur partiet. Under ett år satt han i protest tigande på alla VU:s möten.  

Trots Ungernrevolten kunde man i och med det sovjetiska partiets 20:e kongress, där Chrustjov brännmärkt Stalins brott, ana ansatser till förändring. Tendenser till nytänkande började göra sig gällande inom den kommunistiska rörelsen. C H var mycket tidigt en av företrädarna för dessa. Socialismen i Sverige måste grunda sig på svenska förhållanden och den svenska arbetarrörelsens erfarenheter och arbetssätt. Ungefär samtidigt myntade ordföranden i Italiens kommunistiska parti, Palmiro Togliatti, uttrycket polycentrism. Moskva kunde inte längre vara något självklart centrum eller någon riktkarl inom den kommunistiska rörelsen. Traditionen från Komintern och Kominform måste få ett slut. Varje parti måste välja sin egen väg till socialismen.
SKP hade under det kalla krigets första årtionden och Hilding Hagbergs ledning hamnat i en svår politisk isolering, som det nu fanns möjligheter att bryta. Partiledningen utsattes för hård kritik – inte minst från ungdomsförbundet och unga partimedlemmar, vilka författade ett för tiden mycket kritiskt
brev till partiledningen, där man krävde att den måste förnyas. Kritiken gav resultat. C H valdes 1964 till ny partiledare för SKP. Följande år presenterade han i boken Vänsterns väg mål och metoder för hur partiets politik kunde förnyas och hur svenskt politiskt liv skulle kunna vitaliseras.
Men vägen till förändring låg inte helt öppen. Dörren stod bara på glänt. Större delen av det gamla gardet satt kvar i partistyrelsen. C H stöddes av en minoritet i partistyrelsen. Ett svårt läge om man ville genomföra en förnyelse.

En av de frågor, i vilken man kunde se tydliga meningsskiljaktigheter, var namnfrågan. De krafter som ville förnya partiets politik ville byta namn på partiet och förändra dess karaktär. Det som många såg som modell var SF-partierna i Norge och Danmark. Andra betonade partiets identitet och traditioner och motsatte sig en ändring. Få var dock de som ville se en splittring. Kongressen 1967 enades om en kompromiss, för vars tillkomst Kjell E. Johansson, tidigare ordförande i partiets ungdomsförbund, spelade en viktig roll. Det blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).
Sedan några år hade vid den här tiden den sino-sovjetiska konflikten börjat påverka diskussionen inom den svenska vänstern. Inom partiet hade en fraktion formerat sig, som orienterade sig i riktning mot den linje som fördes av Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Man riktade skarp kritik mot Chrustjovs tal om Stalins förbrytelser. KKP menade att Sovjetunionen i sin ekonomiska politik och utrikespolitik blivit ”socialimperialistiskt”. Denna fraktion inom VPK organiserade en egen studieverksamhet med udden riktad mot partiets huvudlinje och C H Hermansson, vilken utmålades som förtappad reformist och revisionist. Samtidigt fanns det andra som ansåg ungefär detsamma om C H utifrån helt andra utgångspunkter men ställde sig på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska konflikten. Vid 1967 års kongress lämnade den Kinainfluerade fraktionen partiet och bildade KFML, medan den fraktion som orienterade sig mot Sovjet stannade i partiet. Trots meningsskiljaktigheterna antog kongressen ett program som tydligt proklamerade partiets självständighet både när det gällde förhållandet till socialdemokratin och till utvecklingen i de socialistiska länderna. Trovärdigheten i detta ställningstagande kom att hårt prövas redan följande år.

1967 utbröt Hamnarbetarstrejken i Göteborg. En ny generation som intresserade sig för situationen i andra delar av världen hade vuxit fram. Unga människor blev socialt engagerade och arbetade i olika alternativ-, student- och solidaritetsrörelser. Vietnamkriget rasade och befrielserörelserna i Södra Afrika började växa sig starka. I denna tid av rörelse, upptäckter av nya eller förbisedda problem och vidareutveckling av olika undanträngda socialistiska teoribildningar uppstod ideologiska motsättningar och teoretisk och politisk oreda. Samtidigt ökade sympatierna för VPK och man kunde förvänta sig en valframgång för partiet. Sannolikt hade en sådan inträffat om inte Sovjet en månad före valet 1968 marscherat in i Tjeckoslovakien.
C H väcktes på morgonen den 21 augusti 1968 av en hord journalister som knackade på hos honom i svinottan och överraskade honom med nyheten om inmarschen och hade oförskämdheten att på stående fot avkräva honom om en omedelbar kommentar. Det fick de inte. Den kom på förmiddagen efter kontakter med VU. C H hade då fått enhälligt stöd för ett uttalande där det sovjetiska agerandet fördömdes som ett brott mot den nationella självbestämmanderätten. Han förklarade också att Sverige borde ”frysa” de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen.

C H:s och det svenska partiets uttalande vållade stor uppståndelse i svensk media. Senare under dagen när C H skulle intervjuas för tv frågade han hur mycket tid man hade för inslaget. Intervjuaren Åke Wilhelmsson svarade: ”Idag Hermansson har vi all tid världen.”
C H:s och VPK:s skarpa uttalande vållade också uppmärksamhet och gehör i andra kommunistiska partier. Efterhand kom en bred strömning inom den europeiska vänstern att formeras, som hade en politik likartad VPK:s. Göran Therborn har till exempel menat att C H var den förste eurokommunisten flera år innan fenomenet namngivits av Santiago Carillo och Enrico Berlinguer börjat tala om ”den historiska kompromissen”.
Den eurokommunistiska linjen innebar ett nytt synsätt i en rad frågor såsom till exempel marxistisk statsteori, förhållandet mellan reform och revolution och förhållandet kommunistiska partier emellan.

De eurokommunistiska inslagen i VPK förblev dock inte oemotsagda. Det dröjde inte länge efter inmarschen i Tjeckoslovakien förrän mer traditionalistiskt inriktade grupper i partiet började opponera sig mot partiets huvudlinje och samlade sig kring tidningen Norrskensflamman. Man kritiserade C H och partiledningen för att man var dåliga proletära internationalister och menade att C H haft fel i sin kritik av inmarschen. Senare angrep man också partiets ställningstaganden i kärnkraftsfrågan. Det blev häftig diskussion på partiets kongress 1969, då C H i ett anförande ansåg sig föranlåten att använda kraftuttryck och förklarade att ”Någon djävla ordning måste det vara även i ett kommunistiskt parti.” (Pelle Holm, författare till uppslagsverket Bevingade ord lär på kvällen samma dag ha insett betydelsen av denna språkliga innovation och antecknat uttrycket inför nästa upplaga.) Som partiledare fick alltså C H, förutom att kämpa med borgerligheten och olika vänstersekter, också en fraktion inom partiet att hantera. Och den fraktionen kritiserade partiets linje inte bara internt utan även externt i Norrskensflamman.
Det var uppenbart att gruppen kring Norrskensflamman även hade stöd av SUKP, SED och en rad andra partier som inte respekterade partiets självständighet utan blandade sig i VPK:s inre angelägenheter. Striden mellan fraktionen kring Norrskensflamman och partiledningen, som på allvar startade 1968, avslutades först 1977, då gruppen kring Norrskensflamman bröt sig ur partiet och bildade APK.
I det här sammanhanget bör det sägas något till dem som i tid och otid erinrar om de hyllningsord som C H fällde som en del i begravningsritualen vid Stalins död. Inom parentes sagt låg Tage Erlander inte särskilt långt efter i sin kommentar till Stalins död. Erinringarna görs i politiskt syfte och man avfärdar C H:s självkritik som munväder. Nu är det emellertid så att verklig självkritik inte är någon sorts läpparnas bekännelse eller muntligt framförd avbön. Verklig självkritik innebär förpliktelser. Något måste göras i handling. Och på den punkten har C H varit mycket omsorgsfull. Få politiska ledare inom den kommunistiska rörelsen har gjort mer för att föra sitt parti bort från stalinismen än han.
Han tillät dock inte partiets ledning att tillgripa uteslutningsinstrumentet utan använde istället tålmodig argumentation för att vinna motsträviga kamrater inom partiet för sin ståndpunkt.

C H var lyhörd för opinioner i en lång rad frågor. Under hans tid som partiledare uppmärksammade man tidigt nya strömningar inom kvinnorörelsen. Mycket kraft ägnades åt att utveckla kampen för jämställdhet och kvinnans frigörelse. Partiledningen gav genom studieverksamheten en viktig signal till partiets medlemmar att ägna särskilt uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor. Långa och livliga diskussioner följde inom partiet, som pågick i många år innan feminismen blev vedertaget begrepp, först inom partiet sedan i samhället i övrigt. C H tog till sig åtskilligt av vad unga feminister hade att tillföra. Själv var han naturligtvis barn av sin tid. Han
berättade på sin 90-årsdag att han under många år plågats av en svår skamkänsla för att han inte gjort mer för att hans hustru Märta skulle kunna fullfölja sina medicinstudier.
Att leda partiet i en tid som kännetecknades av ett turbulent vänsteruppsving med yviga ideologiska diskussioner, vildsinta teoretiska utflykter och politiska hugskott men likafullt försöka fatta kloka beslut som kan få stor betydelse för lång tid framåt, är en ohyggligt svår uppgift. Det krävs inte bara analytisk skärpa, historiska perspektiv, tålamod och uthållighet utan också en förtänksamhet av en art som innebär att man inte förlorar riktningen när det gäller att nå mer avlägsna mål.

C H Hermansson avgick 1975 som partiledare, men stannade kvar i partistyrelsen och i riksdagen. Det gav utökade möjligheter att läsa, skriva böcker och inte minst resa runt, träffa folk och hålla föredrag. Som partiledare hade han, om man jämför honom med andra partiledare, varit något av en udda gestalt. I radio och tv uppträdde han på ett avvikande sätt – ledigt, lättsamt och resonerande utan att göra avkall på allvaret i sitt budskap. C H kom att införa en helt ny stil. Trots att han var en typisk intellektuell plockade han ned partipolitiken från en dess höga piedestal och förde in den i människors vardag.
Han har under hela sin tid  i partiet varit intresserad av konst och kultur. På 1940-talet tillhörde han gruppen kring Clarté och Kulturfront. Han var 1946 med och skrev partiets kulturpolitiska program tillsammans med Per-Olov Zennström och Bengt Gunnäs, vilket till stora delar också kom att genomföras. Likaså deltog han i författandet av 1978 års kulturprogram. När han avgick som partiordförande bad han om att få bli placerad som suppleant i riksdagens kulturutskott.
Både under tiden som partiledare och tiden därefter har C H alltemellanåt en smula misslynt yttrat: ”För mycket teori har det då aldrig varit frågan om i vårt parti.” Han har praktisk taget alltid varit missbelåten med den bristande teoretiska och ideologiska diskussionen och debatten i partiet. På den punkten lär han nog aldrig bli nöjd. Man kan ju aldrig få för mycket kunskap. 1977 tog C H därför initiativ till bildandet av CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier) – en stiftelse som skulle stimulera till vetenskapligt arbete i marxistisk teori och ideologi. Under många år genomförde stiftelsen årligen stora och välbesökta Marxistiska folkuniversitet. En stor del av föreläsningarna och diskussionerna publicerades i bokform på Arbetarkulturs och Tidens förlag eller i partiets teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt. Idag är verksamheten något mer modest, men CMS fortsätter ändå tålmodigt att regelbundet organisera seminarier i en rad viktiga ämnen.

När Vänsterpartiet på 1990-talet inte längre ansåg sig ha råd att ge ut Socialistisk Debatt ingick C H i den grupp som övertog utgivningen av tidskriften. Sedermera övergick tidskriften i CMS ägo. C H är idag tidskriftens ansvarige utgivare.
För tio år sedan drabbades C H av ett hårt slag då Märta avled efter en längre tids sjukdom Sjukdomstiden tog C H:s krafter i anspråk. Därefter kom sorgen och saknaden. Idag fortsätter C H dock att följa den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen, intresserar sig särskilt för kampen i viktiga maktfrågor, för en utvidgning av demokratin i allmänhet och inom arbetslivet i synnerhet. Iakttagandet och analyserandet har inte upphört och tanken vilar inte.
Inledningsvis förklarade vi att skriva en krönika till C H:s 95-årsdag är som att skriva partihistoria. Mycket har vi tvingats utelämna, såsom partiets agerande under den stora gruvstrejken 1969/70, kampen om energiförsörjningen och kärnkraften, synen på löntagarfonderna, med mera. Att summera ett livsverk som C H:s är inte enkelt. Ska man försöka sig på en sammanfattning kan man säga: C H tillhör den skara av intellektuella politiker och samhällsanalytiker inom arbetarrörelsen som historikern Isaac Deutscher kallade ”de förtänksamma”. I Sverige har de varit sällsynta. Där gör C H sällskap med några få som exempelvis Axel Danielsson och Ernst Wigforss.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]