Förhandlingarna om ett frihandelsavtal har kollapsat. Men alla utvecklingsländer sörjer inte, inte heller alla medlemsländer i EU, till skillnad från vad Sveriges handelsminister Ewa Björling menar.
Förhandlingarna om ett globalt frihandelsavtal stöp i slutet på juli på oenighet mellan främst Indien och USA. Enligt EU:s handelskommissionär Peter Mandelson och Sveriges handelsminister Ewa Björling skulle det föreslagna avtalet ha givit de fattigaste länderna i Afrika tullfritt tillträde till rika marknader för 97 procent av sina exportprodukter, och sänkta tullar och mer frihandel skulle främst gynna utvecklingsländerna.
Många ideella organisationer och internationella fackföreningar anser däremot att utvecklingsländerna hade mycket att förlora på det förslag som slutligen inte gick igenom – när Indien lade in sitt veto.
För i-länderna var målet med förhandlingarna i Genève att ta bort tullavgifterna på jordbruks- och industrivaror. Men utvecklingsländerna ville ha möjlighet att skydda de mest utsatta lantbrukarna genom att höja tullavgifterna tillfälligt vid kraftigt ökad import – för att skydda sina egna jordbruk.
Utvecklingsländerna ville även att i-länderna skulle sänka sina jordbrukssubventioner för att deras egna produkter skulle ha en möjlighet att konkurrera på den internationella marknaden.
Den grundläggande skiljelinjen går mellan det rika USA och EU å ena sidan och utvecklingsländerna å andra sidan, men det är mer komplext än så.
Det finns vissa avgörande skillnader, till exempel bland medlemmarna i EU. EU förklarade sig berett att avskaffa sina jordbrukssubventioner, men vissa nya medlemsländer var emot detta. De anser sig inte rika, och vill inte ge upp de subventioner som kan hjälpa dem att komma ikapp de äldre medlemsländerna.
Det gäller till exempel Ungern, som inte gick med på förslaget. Ungerns utrikesminister Abel Garamhegyi sade att ”veto kommer att läggas om det är nödvändigt”. Ungern, Frankrike och Litauen var de EU-länder som motsatte sig EU-linjen. Ungern har en BNP per capita som är två tredjedelar av genomsnittet i EU, och de flesta av de nya medlemmarna har ännu lägre.
Men den europeiska splittringen i frågan kom aldrig upp till ytan. Indien räddade den europeiska enigheten genom att säga nej när u-länderna inte fick skydda sina jordbrukare genom att vid behov höja tullarna.
Vägen från relativt fattig till relativt rik går inte över jämn mark, som en ungersk kollega uttryckte det.