I tidigare inlägg i Flamman ifrågasatte jag ordförandedebattens fokus på form och brist på politiskt innehåll. Martina Nilsson, Ida Legnemark, Anna Rubin och Tamara Spiric från Vänsterpartiets partistyrelse anser att det är att lyfta ”ett feministiskt perspektiv” att villkora nästa ordförande med kandidaternas kön. Jag tycker snarare att det är att begränsa en viktig debatt till en formfråga. Feminismen är mest betjänt av att vi lyfter upp hur politiken på det feministiska området ska utvecklas. Tyvärr skriver inte de fyra debattörerna så mycket konkret om det.

Dessutom, så lät det inte ända fram till den 9 augusti. Då var det en annan medelålders man, Lars Ohly, som var majoriteten i partistyrelsens favorit. Kanske drev de fyra PS-ledamöterna även då att vi borde ha en kvinnlig ordförande? Korrigera mig gärna isåfall, för jag hörde aldrig det kravet då.
De fyra PS-ledamöterna påstår vidare att jag använder härskartekniker. Det tycker jag är orättvist och inkorrekt.