Sedan 1948 är palestinierna för evigt dömda att förödmjukas. De får inte ens andas utan lov. De har förlorat sitt fosterland, sin mark, sitt vatten, sin frihet, sitt allt. De har inte ens rätt att själva välja sin regering.
För att rättfärdiga sig tillverkar statsterrorismen terrorister: sår hat och skördar alibin. Allt tyder på att denna slakt i Gaza, som enligt utförarna avser att göra slut på terroristerna, kommer att mångfaldiga dem.
När de inte röstar som de borde, bestraffas de. Gaza straffas hela tiden. Remsan har förvandlats till en råttfälla utan utgång, alltsedan Hamas vann de fläckfria valen 2006. Något liknande hände 1932 när kommunistpartier vann valen i El Salvador. I blodbad fick salvadoranerna sona sitt dåliga uppförande och sedan dess underkasta sig militärdiktaturer.
Demokratin är en lyx som inte alla förtjänar. Inträngda i ett hörn är det maktlöshetens raketer Hamasaktivister i Gaza på måfå lanserar mot de områden som varit palestinska, nu beslagtagna av Israel.
Och född ur självmordsbenäget vansinne leder förtvivlan till stöddig förnekelse av Israels rätt att finnas till, förtvivlans skrik utan effekt, medan det mycket effektiva utrotningskriget sedan många år förnekat Palestinas rätt att existera.
Nu är det inte mycket kvar av Palestina.
Bit för bit raderar Israel ut landet från kartan.
Uppslukandet rättfärdigas med de äganderätter Bibeln utfärdade, med de 2 000 år det judiska folket lidit och med panikrädsla för palestiniers bakhåll. Israel är det land som aldrig lever upp till FN:s rekommendationer och uttalanden, som aldrig respekterar utslag i internationella domstolar, som struntar i internationell rätt och dessutom är det enda land som legaliserat tortyr av fångar.
Vem har skänkt Israel rätten att förneka alla andras rättigheter?
Varifrån kommer den straffrihet med vilken Israel genomför slakten i Gaza?
Spanska regeringen skulle inte ostraffat ha kunnat bomba Baskien för att utrota ETA, och lika lite skulle brittiska regeringen ha kunnat ödelägga Irland för att likvidera IRA.
Är det så att Förintelsen medför evig frisedel från straff? Eller kommer grönljuset från den högsta makt som har Israel som sin mest ovillkorliga vasall?
Dödar av skräck. De civila offren kallas oavsiktliga, i enlighet med andra imperiekrigs ordbok.
Bland de oavsiktliga offren i Gaza är tre av tio barn. Och de skadade är redan tusentals, offer för den teknik för att stycka människor som militärindustrin så framgångsrikt utprovar i denna etniska rensningsoperation. Och som alltid, alltid samma sak: i Gaza, en på hundra.
För varje hundratal döda palestinier, en israel. Farligt folk, varnar ett annat slags bombardemang, som de manipulerande massmedierna står för, som uppmanar oss att tro att ett israeliskt liv är lika mycket värt som hundra palestinska.
Det så kallade internationella samfundet – finns det? Är det något annat än en klubb för köpmän, bankirer och krigare? Är det något annat än det artistnamn USA tar för att spela teater?
Inför tragedin i Gaza framträder det världsomfattande hyckleriet än en gång. Som alltid hyllar likgiltigheten, de tomma orden, de ihåliga uttalandena, de högstämda utropen, de tvetydiga hållningarna den heliga straffriheten.
Inför tragedin i Gaza tvättar arabländerna sina händer. Som alltid. Och som alltid gnuggar européerna sina händer.
Gamla Europa, lika vacker som pervers, fäller en eller annan tår medan de i hemlighet firar varje mästerligt drag.
För judeförföljelse har alltid varit en europeisk sed, men sedan ett halvt århundrade är det palestinierna som får betala denna historiska skuld, de som också är semiter och som aldrig varit eller är antisemiter.
De får med sitt blod kallt och kontant betala en annans räkning.
(Denna artikel tillägnar jag mina judiska vänner som mördades av de latinamerikanska militärjuntor som fick goda råd av Israel.)
Översättning: Eva Björklund
