Inrikes 09 oktober, 2013

Bruksorten kämpar för sin överlevnad

– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är snålt med matbutiker i Surahammar, men hur klarar sig bruksorten annars? Lennart Kjörling möter arbetslöshet och utflyttning, men också nyanlända Surabor och bruksanda.

I somras vandrade jag på Bruksleden i Bergslagen. Halva leden från Skultuna gick genom kalhyggen, till och med markeringarna var borthuggna där vi letade oss fram genom björkslyet. Framme i Surahammar tog vi in på vandrarhemmet, det kan väl inte vara något större tryck på det tänkte vi. Det visade sig vara fullsatt, men den vänlige värden Lasse Olivensjö kom rusande med sin mobiltelefon och erbjöd oss det sista hotellrummet.
Lasse har arbetat med åkeri i 17 år men ledsnade på att alltid köra den enformiga sträckan Västerås, Sundsvall, Stockholm och tog över vandrarhemmet 2008. Mysteriet med fullbeläggningen var ganska enkelt, han har fyllt med gästarbetare från Östeuropa som gör byggarbeten här i Västeråstrakten. Lasse trivs.
– Tänk att få äta frukost varje morgon med intressanta gäster istället för att köra runt ensam. Är det verkligen jobbet du skall till säger mina barn när jag går hit med en påse bullar i handen.
Vid frukostbordet berättar han om Surahammar, eller Suuura som man säger, om bruket som ville expandera och fick kommunen att bygga nya hyreslägenheter. Sedan kom krisen i början av 90-talet och lägenheterna stod tomma.
– Då fick de ta fram kulan och riva.
Nästan 400 lägenheter revs och det lade grunden för kommunens urusla ekonomi. Nu fylls en del av lägenheterna med nyanlända flyktingar.
– Det är ju bra att det går några på våra gator.
Bruken här i Bergslagen är embryot till den svenska industrin. Genom en medveten industripolitik med hård statlig styrning kom de att bli mycket viktiga för Sverige. Jag blir nyfiken på de här gamla bruksorterna. Hur klarar de av påfrestningarna i den nya tiden? Hur förvaltas vårt industriarv? Hur ser det politiska och sociala livet ut?  Jag beslutar återvända några veckor senare.
Det bästa sättet att ta sig till Sura är den relativt nybyggda järnvägen. Det stiliga stationshuset ligger bakom stängsel så jag leds istället mot centrum under sensommarsolen. Den första jag möter är en äldre kvinna med rullator. Jag frågar var jag kan köpa mig lite mat?
– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är hemskt.

Nå, jag lyckas i alla fall hitta en liten kvartersbutik som drivs av Frances Howard, kristen katolik som lämnade Irak för 30 år sedan då han skadats i kriget mot Iran. Det är inget imponerande sortiment i den nystartade butiken. Mjölk finns det, men i övrigt mycket kioskvaror.
– De äldre är i alla fall mycket nöjda, säger han samtidigt som han expedierar några ungdomar som köper lite godis efter skolan.
Detta med butikerna skall visa sig bli ett genomgående tema under mitt besök, men först skall jag träffa Riggert Silfver som är ordförande i hyresgästföreningen, här finns inga bostadsrätter. Riggert Silfver bor i vattentornet, ja faktiskt, åtta våningar finns under cisternen med en fantastisk utsikt.
Han ser inte så många problem för hyresgästerna i Sura, men är lite sur för att kommunen använder Surahammarhus som en mjölkko.
– Men så är det runt hela Sverige, kommunerna tar vinsterna från allmännyttan för att rädda sina ekonomier.

Han ser heller inga problem med flyktingarna i hyreslägenheterna. Däremot har några varit lite bekymrade att en del lägenheter hyrts ut till män från Västerås med sociala problem.
– Vi hade ett A-lag som hängde i centrum, men de var på väg att dö bort. Då kom gubbarna från Västerås och var lite störande, men sedan Konsum stängde har de försvunnit de också.
På baksidan på vattentornet ligger Kommunals expedition och där bjuder ordföranden Zdenka Mardetko på kaffe. Hon berättar om ett fack som är aktivt och till och med ökat från 479 medlemmar till 517 på några år.
– Det är väldigt bra och roligt. Skälet är främst att många gått medlemsutbildningen. Det är en tvådagarsutbildning och det är säkert 300 personer som gått den. Då förstår de vilka rättigheter och skyldigheter de har, så de blir mer på.
Den största fackliga frågan är arbetsmiljön, kommunen tightar till organisationen och pressen på personalen ökar. Framförallt i barnomsorgen har det blivit stressigt. Det är en mycket kraftig majoritet av kvinnor i facket. En stor del av männen försvann när kommunen sålde ut stora delar av den tekniska verksamheten till PEAB för ett antal år sedan.
– Det var tråkigt. Det som alltid legat mig varmt om hjärtat är att inte sälja ut välfärden. Det var därför jag gick med i Vänsterpartiet för 15 år sedan. Jag tyckte sossarna gått för långt till höger.
Socialdemokraterna har haft makten i Sura sedan urminnes tider. Zdenka Mardetko sitter i fullmäktige och tycker att de vill bestämma allt själva. Vänstern har vid två tillfällen haft samverkan med dem, men dragit sig ur då de känt att de bara skulle fungera som knähundar.
Det har talats ibland om att göra samma sak som i grannsamhällena Fagersta och Norberg, gå tillsammans med borgarna mot socialdemokraterna. Men det har inte blivit något av det, borgarna känns inte som något alternativ. Framgångarna i fullmäktige handlar därför om mer begränsade frågor. Senast fick man igenom en handikapplift i badhuset.

Göran Strandlund är politisk veteran i Vänstern i Sura, men han har tröttnat. Det finns två tätorter till i kommunen, Ramnäs och Virsbo. Förra året beslöt Socialdemokraterna att lägga ner högstadiet i Virsbo. De andra partierna i fullmäktige blev informerade om det beslutet samma klockslag som beslutet kungjordes i Virsbo.
– De bluffade oss. Det var då jag lade av. Jag låg ju och drömde mardrömmar om kommunledningen. De dansade cha-cha på sängkanten och det kunde jag avstå ifrån.
Reaktionen blev så stark att nu skall det hållas en folkomröstning i frågan samtidigt med EU-valet. Detta är den största politiska frågan i Surahammar just nu.
För några år sedan gjorde en centerpartist skandal genom att säga att det fanns ingen anledning att gå på kommunfullmäktiges möten. Sossarna gjorde det så bra själva.
Zdenka Mardetkos pappa som kom från Jugoslavien blev värvad av bruket på 60-talet. Hon är uppvuxen i Sura och har inte märkt någon främlingsfientlighet här, det har ju funnits invandrare så länge. Sverigedemokraterna fick visserligen två mandat i fullmäktige sist.
– Jag tror att det mest är folk som är missnöjda med de etablerade partierna, sen finns det kanske en och annan som är emot invandring.

Det finns inte så mycket nya arbetstillfällen i Sura, de nyanlända flyktingarna har därför svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det var därför jag blev glad över Frances Howards butik, men det visar sig att han bor i Eskilstuna. Syrianen Nori Cicek som driver Släggans pizzeria visar sig bo i Västerås. Det verkar vara en lång väg in i arbetslivet för de nyanlända invandrarna i Sura, något som på lång sikt kanske kan bli ett problem. Fast alla jag talar med är överens om att det finns mycket lite främlingsfientlighet i Sura.
Läraren Susanne Cederblad köper en pizza på Släggan på väg hem efter att ha tränat 9-åringar i fotboll. Själv har hon spelat i division 1. Bruksandan som man talar gott om här tar sig kanske sitt starkaste uttryck i idrotten som hockeylaget Blue Hammers som placerat Surahammar på kartan. Det var det första västmanländska lag som spelade i högsta serien. Sura-Pelle som spelade i Tre Kronors ungdomskedja är en legend, inte lika känt är att också Tommy Salo är härifrån.
Som många andra jag träffar trivs Susanne Cederblad utmärkt i Sura. Det viktigaste för henne är att man satsar mycket på barnen. Det säger ock
så Annelie Ståhl som lagat min frukost på vandrarhemmet.
– Jag har sex barn, två med speciella behov. De har blivit väldigt väl omhändertagna.

Men så var det detta med centrum. Konsum har precis slagit igen liksom flera andra butiker. Sportaffären säljer nu enbart över nätet. Två mil bort i Västerås finns Sveriges största köpcentrum Erikslund. Flera jag träffar erkänner lite skamset att de handlar där istället.
Men Folkets Hus i centrum kämpar vidare. Paolo Sandbom bubblar av entusiasm. Sedan något år tillbaka är huset fullt av aktiviteter han dragit igång. Mest omtalad är biografen som nyligen gått över till digitalt. Svenska Filminstitutet har stöttat 250 biografer på mindre platser i övergången. Detta sker runt hela Sverige, det sänds till och med opera direkt från Metropolitan i New York.
– Förr kostade bara frakten 1000 kronor med bussgods. Nu kan vi få filmerna direkt till premiären och har en mycket hög kvalité både på bild och ljud.
Folkets Hus försöker nu bli den sammanhållande kraft Sura så väl behöver, alla från 0-100 skall vara välkomna. Där finns allt från knattebio till boulehall för pensionärerna. Man kan tillbringa en hel dag där.

Britt-Inger Fröberg är metallarbetare från Ramnäs och sedan fyra år Surahammars kommunalråd. Jag träffar henne på besök i Stockholm. Hon erkänner utan omsvep att centrum är ett problem, men de har inte givit upp ännu.
Det är inte lätt med nya arbetstillfällen. Från att ha haft flera tusen arbetare har Surahammars bruk bara några hundra kvar. Idag sker tillverkningen med helt annorlunda tekniker som kräver färre anställda. Men fabrikerna finns fortfarande kvar, både hjulfabriken i Sura och Ankarkätting i Ramnäs har orderböckerna fulla.
– Det gäller att de nischar sig och är bäst på det de gör.
Surahammar har den näst högsta kommunala skulden i Sverige räknat per innevånare. Det beror mycket på att skatteinkomsterna minskade när bruken skar ner personal. Nu har kommunen investerat i 90 miljoner en ny skola men Britt-Inger Fröberg menar att man nu har kontroll över ekonomin och har börjat betala tillbaka på lånet. Hon är optimistisk över framtiden, men när hon skall formulera en vision över Suras framtid blir hon lite vag.
– Skall vi fortsätta utveckla kommunen så måste vi växa, jag tror vi har goda förutsättningar.
Jag lämnar Sura med känslan av att ha varit mitt i Sverige av idag. Här finns fortfarande rester av det som var socialdemokratins Sverige. Intentionerna är välmenande men framtiden är diffus. Det skall bli spännande att se hur kommunalvalet går.

 

 

 

”Vi borde vara mer stolta över vår historia”

Benny Andersson hämtar mig i sin vackra rosa veteran Dodge. Han vill visa lite av Suras historia. Vi börjar på MC-muséet. Här står en kopia av den första bensinbyggda bil som byggdes i Sverige. Kunstruktör var Gustav Eriksson i Surahammar 1898. Vid den tiden fanns det spetskompetens vid bruket. Numera drivs denna kopia av en gräsklipparmotor och dammas av vid speciellt högtidliga tillfällen för att köras runt.
Nästa anhalt är Buksmuséet, eller kan man kalla det museum? De gamla fabrikslokalerna ser ganska förfallna ut och det krävs att vi lånar en nyckel för att komma in. I ljuset som strömmar in genom de dammiga fönstren står en imponerande samling maskiner och redskap. Ångloket Valunder byggdes 1876 och kördes på den en mil långa banan mellan Lisjö och Sura. Annat som visas är tillverkningen av järnvägshjul, man var föregångare med det här på bruket.
– Vi borde vara mera stolta över vår historia. Man skulle kunna använda arbetslösa ungdomar för att restaurera och driva muséet på sommaren, säger Benny Andersson.

Han brukade sitta hemma och skriva insändare. När kommunen ville stänga ner turistinformationen tackade han ironiskt för att man skulle slippa turister som åt upp maten och tankade slut på bensinen. Men till förra valet beslutade han sig för att engagera sig i Vänsterpartiet. Han blev medlem 16 nu finns det 34 och det lär vara på gång att man blir 39. I fullmäktige har han drivit frågor som papperskorgar och motionsslingan. Mest stolt verkar han vara över att Vänsterpartiet stöttar ungdomsverksamheten i olika idrottklubbar. I princip hela det kommunala bidraget partiet får går dit, man använder inget själva. I Ishallen hänger en banderoll från partiet.
Men nu vill han visa mig sin arbetsplats, hjulverkstan som var en del av bruket men numera har det en italiensk ägare. Utanför syns långa rader rostiga järnvägshjul, det är ett lager med udda storlekar om det skulle behövas.
– Vi är de enda i Europa som klarar små serier med snabba leveranser, nu håller vi på och levererar till satsningen på snabbtåg i Kina.

Benny Andersson visar mig på några hjulpar som snart är klara. De är till för Reginatågen, just de tågen som tagit mig till Sura. Det är ett riktigt precisionsarbete man håller på med, kraven på kvalité är mycket höga. Det finns en risk att det kan skapas hjulplattor om hjulen låses vid lövhalka, något som sedan kan skada rälsen. Benny säger att deras hjul inte orsakat några olyckor, de har koll på alla hjul som tillverkats här.
– Nej förresten. Vi fick en reklamation från en tågolycka 2011 i Norge. Hjulet visade sig vara byggt 1964 och hade gått 200 miljoner mil, de får inte gå längre än 40 år.
Nu planerar företaget bygga ut ytterligare, grunden har lagts för en ny byggnad på 1400 kvadrat.
– Vi skall satsa mer på att reparera utslitna hjul. Fast det kommer inte att ge så många nya jobb, kanske bara en fyra stycken per år.
Det är mer jobb som behövs i Sura. Benny påpekar att det i tio år stått ett antal industritomter färdiga vid den stora vägen.
– Kommunen vill ha för mycket, samma tomtpriser som i Västerås. Det vore bättre att sälja dem billigt eller ge bort dem.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Besatt. Debutanten Malin Hasselblad läste Majakovskij som tonåring. Sedan blev hon förälskad i Lili Brik. Foto: Paulina Sokolow

Nu lever Lili Brik också vidare i Malin Hasselblads debutroman Framtidens hjärta, en historia baserad på brev, tidigare litteratur och efterforskningar och som följer åren från Briks och Majakovskijs första möte till uppbrottet, åren mellan 1915 och 1923. Idén till att skriva Lilis berättelse kom efter att Malin läst Bengt Jangfeldts biografi Majakovskij: Ett moln i byxor (2008). Volodja, som hans närmaste kallade honom, sköt sig själv i hjärtat den 14 april 1930, medan Lili fick ett långt och händelserikt liv som hon delade med sig av till Bengt Jangfeldt.

Malin Hasselblad, till vardags mammaledig kommunikatör på Saab, började läsa Majakovskijs kärleksdikter på högstadiet. Förtrollningen höll i sig till vuxen ålder. Vi träffas i hennes lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

– Jag blev förälskad i Lili genom Bengts bok, genom tid och rum, och började samla all litteratur jag kunde hitta om henne. Jag ville umgås med henne, och enda sättet att göra det på var genom skrivandet.

Lili Brik var gift med Osip Brik, en förmögen judisk man med brinnande intresse för revolutionär lyrik och radikala idéer. Själv nöjde han sig med att leva i skuggan av de genier han omgav sig med och skämde bort, Lili inräknad. Hon fick ha så många sexuella relationer hon hade lust med, och det hade hon. När de träffar Majakovskij (bilden) faller de båda handlöst för hans oborstade begåvning och han flyttar in i deras våning och blir en del av familjen. Det ställer äktenskapet på prov.  

– Lili har sidor som är svåra att leva med som jag tror kommer fram i boken. Samtidigt måste jag avundas hennes sätt att ta sig fram i världen på. En person som kräver att få leva på sitt eget sätt. Hon bara gör det. 

Det som gjorde Lili Brik till en person som behövde glömmas när historien om Majakovskij skulle skrivas, var både hennes judiska bakgrund och att hon kom från en borgerlig miljö. Någon plats för en sådan bifigur fanns förstås inte. Att hon dessutom hade aptit på sex är bortom det acceptabla. 

– Hennes erotiska intresse är inget påhitt utan en av de starka krafterna i hennes liv. Hon njöt av sex. Hon hittade kamratskap och kanske också befrielse i sådana relationer.

En dråplig scen i Hasselblads roman är mötet med den ökända livläkaren Rasputin. Också han känd för sina förförelsekonster. De möts under en tågresa och de stämmer möte i hans hem. Det som sedan händer är spekulation, men antagligen mycket nära det som utspelade sig. 

– Hon sätter honom på plats. Rasputin såg sig som en profetisk magiker som skulle rena människor från synd genom att synda. Men Lili trodde inte på synd! Behövde han krångla till det, kunde de inte bara ligga med varandra? Så det blev inget. 

Till sitt förfogande under skrivandet har Malin haft publicerade brevsamlingar, som tyvärr mest fokuserar på praktiska saker om resor, saker (”skicka fler strumpor”) och datum. När Lilias andre make avrättas efter konspirationsanklagelser, skriver systern Elsa något i stil med: ”Vi är ledsna för dina svårigheter”. Det är allt. 

Framtidens hjärta tog några år att skriva. Vanliga jobbet och ett nytt barn kom emellan. Men tidvis blev arbetet och umgänget med Lili högintensivt. Malin Hasselblad började drömma om möten med Lili. Varje gång hon kom till Malin var det den åldrade versionen. 

– Hon sade: ”Vi ska gå snart. Så vi kommer att försvinna för dig.” Men jag sade: du måste läsa boken först. Jag måste få veta om det här är bra. ’Dumsnut, jag pratar ju inte svenska!’  När jag vaknat så har det känts så oerhört innerligt och starkt. 

Fanns det något hos Lili som du hade svårt att hitta fram till?

– Jag grubblade länge på äktenskapet mellan Lili och Osip. Varför accepterar hon hans frieri? Varför väljer hon en så cerebral och analytisk person som inte alls är lika fysiskt äventyrslysten som hon är? När jag förstod det känslomässigt föll mycket på plats. De har ett frändskap och upplevde fantastiska saker tillsammans. 

Vilken betydelse har Lili Brik för Majakovskij och resten av det ryska litterära avantgardet?

– För Majakovskij har hon haft ett enormt inflytande. Han dedikerade allt han skrev till henne, men hon var också respekterad i den konstnärskretsen för sitt intellekt och estetiska omdöme. Hon fick saker att hända och poesi att skrivas. Sedan hade hon stor betydelse för att Majakovskij blev ihågkommen efter sin död. 

Vid tiden för Majakovskijs självförvållade död hade snaran runt den visionära avantgardistiska kulturen dragits åt. De starkaste personligheterna och mest experimentella utövarna blev utfrusna och marginaliserade, i värsta fall fängslade.

Malin Hasselblads bok följer de politiska intrigerna och angiverisystemet som snabbt tar vid. Det är sannolikt att paret Brik – ovetandes om varandra – får i uppdrag att spionera på sitt nätverk. 

– Maktens fingrar kan nå in i de mest intima relationer. Det var en fruktansvärd tid och jag tror inte att man kunde hålla sig utanför det.

Har Majakovskij relevans i dag? 

– För det första är det helt makalös kärlekslyrik. Men Majakovskij, som var en anarkist i hjärtat, har också kommit att spela en roll för dissidenter i Ryssland fram till i dag. På sextiotalet samlades man för att läsa gamla förbjudna verk och framföra egna politiska idéer vid Majakovskijstatyn i Moskva. Det skedde igen strax efter krigsutbrottet 2022. Aktivisterna dömdes nyligen till långa fängelsestraff. Så Majakovskijs ande fortsätter att inspirera. 

Romanen tar slut i och att Lilis och Majakovskijs kärleksrelation når vägs ände. Deras samliv har blivit omöjligt när Lili framhärdar i sin självständighet. När hon hotar att lämna honom vill han i stället underkasta sig henne fullt ut.

– Majakovskij fascinerar mig med kontrasten mellan det stora, starka och kraftiga och den lilla valpen som vill ligga vid sin kvinnas fötter. 

Lili Brik fick ett långt liv och dog 1977 vid 87 års ålder. Trots sitt dramatiska liv i stormens öga har hittills ingen skrivit hennes biografi. Nu finns i alla fall romanen. 

– Lili är en kvinna som hade kunnat kliva in i vår tid. Det jag upplevde var att det fanns ett Lili-hål i litteraturen om Majakovskij och jag tyckte att hon gjordes till olika symboler beroende på hur det passat i tiden. I Torbjörn Säfves bok Jag brinner är hon frånvarande. Andra kallar henne för musa. Det gör henne passiv och inte till den bråkstake hon var.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]