Det kom ett brev till redaktionen. Avsändaren var en socialsekreterare. ”De som inte dagligen ser detta kan inte förstå vidden av problemet och hur illa det ser ut i verkligheten. Röster från välfärden behöver berätta om det som det pratas tyst om.” Det handlar om dagliga situationer inom socialtjänsten där kostnadstänkande går före behov, om orimlig arbetsbelastning där människor inte blir sedda.
Personen som har skrivit till Flamman, och som kommer att kallas Sven men egentligen heter något annat, vill vara anonym. Det rör sig så klart om oro för den egna anställningen. Socialtjänsten är enligt Sven en toppstyrd och hierarkisk organisation, där det råder en tystnadens kultur, och kritiska synpunkter inte tas emot särskilt väl.
Överbelagda jourhem
Det är en chockerande verkligheten som uppdagas i brevet, och senare i det samtal som Flamman har med Sven.
– Nej jag var inte överraskad över det som hände i Karlskrona med flickan som dödades.
”Socialtjänsten är dit de allra mest utsatta i samhället vänder sig och ska stå upp för de barn som vuxenvärlden har vänt ryggen.” Enligt socialtjänstlagen ska barnens behov komma i första hand. Men än en gång sviker samhället och vuxenvärlden. Kostnadsjakten får gå före människornas bästa. Barn placeras i jourhem som redan är överbelagda eftersom det blir billigare. Sven berättar om fall då barn har omplacerats för att få ner kostnaden.
Jag frågar om det är vanligt att socialarbetarna blir tillsagda att hålla kostnaderna nere.
– Absolut, frågan om kostnad kommer mycket högt upp på prioriteringslistan, svarar Sven.
Offra några
Han berättar också om en chef som helt lugnt konstaterade att de ändå inte kan hjälpa alla, och då måste några offras. Viktiga värderingar går förlorade, egoism och girighet får ett större utrymme, och solidariteten med de utsatta och behövande urholkas.
Samtidigt blir socialsekreterarnas arbetsbelastning allt större. Sven upplever att klienterna bara blir fler, och att problematiken blir allt grövre. Kriminaliteten går längre ner i åldrarna, och psykiska problem bland barn är ett gissel. Inte minst unga flickor drabbas, och självskadebeteenden förekommer i stor utsträckning.
– För att kunna hjälpa utsatta människor måste man bygga upp relationer och skapa förtroende. Och det tar tid, lång tid, säger Sven.
Arbetssituationen på socialkontoren gör det i stort sett omöjligt att ägna mycket tid åt enskilda människor. Sven berättar att han som handläggare har 15 familjer, och är dessutom medhandläggare i nästan lika många andra ärenden, då det egentligen alltid ska var två socialsekreterare i mötet med familjer för rättssäkerhetens skull.
”I verkligheten arbetar socialsekreteraren väldigt mycket ensam. Ensam i beslut, ensam i känslor och tankar”. Och en ensam socialsekreterare blir snabbt utarbetad och får svårt med sin närvaro i mötet med människorna, vilket i stort sett omöjliggör att bygga upp en nära kontakt.
Den pressade arbetssituationen leder till många sjukskrivningar, och det gör läget än värre. Många blir utbrända, personalomsättningen är extremt hög, och åtskilliga ger upp och söker sig till andra yrken.
– Ungefär var tredje månad är det någon som säger upp sig, säger Sven.
Ett sätt att tackla underbemanningen är att anställa konsulter, en form av stafettsystem. Man hyr in personal från privata bolag, för ett par tre månader, givetvis till en högre kostnad. Dessa är visserligen utbildade socionomer, och förväntas ha minst ett par års erfarenhet, men Sven hävdar bestämt att det här är ett sätt att arbeta som inte passar inom socialtjänsten.
”Principer som gäller ett internationellt företag som säljer diskmedel går inte att överföra till socialtjänstens arbete med barn och unga”.
Sven tycker det är viktigt att säga ifrån så att en förändring kan komma till stånd. Mer resurser är förstås nödvändiga. Men också att andra attityder får styra socialtjänstens arbete.
– Fokus måste ligga på kvalitet i det vi gör, och det betyder att se människan och inte bara ett namn på ett papper.
