”– Ska du int köp de traktor,
ropt di te han när han gick å harv med hästen.
– Kan jag fôll gär, svart en. Men hör en lärka då, i en tokken maskin?”
Lantbrukaren och poeten Gunnar Ehnes (1921–2005) dikt kan tänkas handla om en förändringsovillig tvärvigg till småbrukare som ogärna vill anpassa sig till nyordningen i maskinsamhället, det gör den. Men att jag så ofta hamnar i den, och fler med mig – Gunnar Ehnes dikt är ofta citerad och använd, inte bara i den nordvärmländska småbrukarbygd där han var hemma, utan vidare ikring, i olika sammanhang – tyder på att den har ett vidare ärende. Den tycks ha stor giltighet, trycker den kanske på något vi anar, men inte riktigt förstår eller inser vidden av.
Tomas Tranströmers storhet som poet ligger ju här, han öppnar rum och salar i oss, som vi kan förnimma, men behöver hans bilder för att träda in i.
Hörer en lärka då?
Vilken är den, i dessa tider, när de globalliberala mediekvarnarna och deras efterföljare i public service blåser till ännu ett krig (för att dölja katastrofen i det förra)? Är lärkan kanske det trots allt spirande, men svagare fredsbudskapet.
Den som vill se lite vidare, som har överblick.
Journalister borde och kunde göra oss vidsyntare, ge oss just överblick, hjälpa oss se den andre. Det uppdraget missköter de gruvligt.
En sak utmärker just lärkan, det är att han ”står” och sjunger. Långt upp på himlen står han, som visan säger, och där uppifrån ser han, ser över gränsen, ser båda sidor.
Hur hade vi känt i deras situation, vilka de än må vara, de föraktade, schabloniserade, bespottade. Gunnar Ehne kunde det, vrida på perspektiven, lyssna till det som inte hörs omedelbart, lyssna med båda öronen, han var ingen basunerande, tvärsäker skrivande, han var bonde och tvivlare.
Vi bör ha tvivlare på ledande positioner i media, bör begära det. De finns, och just nu hörs de inte sällan från konservativt politiskt håll, en Mats Svegfors, en Ron och Rand Paul. Vänstern däremot, tycks ha gått tom på fritänkare. De som har lite djupare tidsperspektiv förvånas inte, vänstern har ofta varit dålig på att tänka själv. Lutar sig gärna mot tomma, självgoda floskler.
Men godheten, inte minst den egna, kan vara en farlig sak. Allt det där vet lärkan i Gunnar Ehnes dikt.
Lyssna till din motståndare. Han har kanske något att säga.