Jag reste genom Tyskland förra gången det skälvde till i eurozonen. Löpsedlarna exploderade i chauvinistiska utfall mot det grekiska folket. ”Faul Griechen” fick bära skulden för den kris som skapats av internationella banker och en felkonstruerad valutaunion.
Den här gången är turen kommen till Irland, och bashingen har börjat. En skarp kontrast till perioden 1995-2007 då den ”keltiska tigerns” snabba tillväxt hyllades i den liberala pressen. Återskenet från bankernas och de globala postlådeföretagens nya glaskontor var bländade, men på bakgatorna växte samtidigt de sociala klyftorna till några av de värsta i Europa. Den irländska banksektorn pumpades upp till dimensioner inför vilka den irländska staten blev en ärta i jämförelse. Idag överstiger bankernas utlandsskulder landets BNP med 300 procent. Därmed har den staten reducerats till en krockkudde för finansen.
Det må skaka förtroendet för euron ännu en gång, men sanningen är att den ansökan om nödlån som regeringen nu lämnat in var vad både EU och marknaden önskade sig. En framgångsrik socialisering av de privata bankförlusterna förutsätter drakoniska offentliga sparåtgärder. De vore mycket svåra att genomdriva i Tyskland eller Frankrike, men är möjliga att tvinga på det irländska folket. Genom Irland kan förluster från flera sammankopplade europeiska banker absorberas. Därför skuttade marknaderna så glatt när det stod klart att regeringen valde decennier av krispolitik och livegenskap framför att låta bankerna falla. Vilket vore ett fullt möjligt alternativ.
ECB-lånen som ska finanseria bankstöden villkoras med krav på hårda offentliga åtstramningar. Då är Intel, Microsoft, Pfizer och de andra globala storföretagen som stannade till på ön för att dra nytta av de förmånliga villkoren, redan på väg till andra platser. Kvar står tomma anläggningar, förfallande infrastruktur och sargade städer.
Kritiskt i hela illusionsnumret är att lyckas med skuldbeläggandet. Allt är inte i hamn, en stark opinion måste övervinnas. Endast om det framgångsrikt kan framställas som att folket självt bär skulden till krisen kan nedskärningarna genomdrivas. Och bara om det kan framstå som att EU ”hjälper” Irland, kan livegenskapen framstå som ett nödvändigt ont. Vänsterns uppgift måste vara att slå hål på illusionstricken och möta alla åtgärdspaket som ökar de sociala klyftorna med kompromisslöst motstånd. Slaget om Irland är också vårt slag.